Förlusten av Elvira blev nu inte den ekonomiska katastrof för cirkus Madigan som man kanske hade väntat. De talrika skriverierna gjorde namnet Madigan riksbekant, och cirkusen fick därför en hel del gratisreklam. Många kände säkert också medkänsla med familjen Madigan för det hemska som hänt, och besökte cirkusens föreställningar som sympatiyttring.
Under hösten 1889 arbetade sig cirkusen söderut längs Sveriges ostkust efter ungefär samma resrutt man följt i motsatt riktning under början av året. När man var i Gävle passade man på att som reklamtrick annonsera att Elviras efterlämnade pianonoter, ett hundratal titlar, skulle delas ut till publiken under nästa föreställning.[1] Tydligen ville man inte längre släpa med sig dessa.
Redan strax efter Elviras försvinnande hade familjen Madigan under besöket i Sollefteå ”adopterat” en sameflicka.[2] Utåt hävdade familjen Madigan att hon bara anställts som piga, men säkerligen hade man baktanken att hon så småningom skulle bli cirkusartist i någon form. Tydligen rådde det dock motsättningar inom flickans familj om det lämpliga i detta, och hon återbördades tämligen omgående till sina riktiga anförvanter.[3] När man vid årets slut kom till Norrköping fick cirkusen en ny lärpojke, den 14-årige Henning Gustafsson. Denne skulle så småningom byta namn till Henning Orlando och överta hela cirkus Madigan, men mer om detta strax.
John Madigan och Laura hade ju vid det här laget levt ihop under många år, men först i maj 1891 blev det något konkret resultat.[4] Under cirkusens uppehåll i Motala föddes en dotter, som efter födelseorten döptes till Motalia Maria. Tyvärr drabbades den lilla flickan av lunginflammation och dog, bara nio månader gammal, i Lund i februari 1892. Hon fick vila i en nyinköpt grav på Sankt Peters klosters kyrkogård i denna stad. När cirkusen under sommaren samma år kom till Bergen i Norge passade John och Laura äntligen på att gifta sig, efter bortåt tjugo års samliv.
Familjen Madigan skaffade så småningom en ny fosterdotter vid namn Hedvig Elvira Holmgren, född 1887.[5] Att ett fosterbarn hos familjen Madigan fått både Elviras riktiga förnamn och artistnamn redan i dopet låter ju för bra för att vara sant, men så förhöll det sig faktiskt. Man får nästan intrycket av att John och Laura valde att ta hand om just detta barn på grund av hennes förnamn! Hux flux fick nu i alla fall cirkusen en ny ”Elvira Madigan”. Den nya Elvira var kanske i och för sig ingen dålig artist, men hon kunde näppeligen mäta sig med sin namne, varken tekniskt eller konstnärligt. Dessutom saknade hon förmodligen helt den ”riktiga” Elviras karisma. Som kuriositet kan också nämnas att på cirkus Bergman i Danmark hade en flicka vid namn Anna Schlenker också fått byta artistnamn till Elvira, närmare bestämt ”Elvira Bergman”, tydligen för att slå mynt av uppståndelsen kring ”vår” Elviras död.[6] Tilläggas kan också att den danska cirkusen Mundeling en kort tid 1896 tycks ha kallat sig ”Cirkus Elvira Madigan”.[7] Sju år efter dramat var tydligen minnet av Elvira fortfarande starkt levande. I själva verket har Elvira aldrig blivit glömd i cirkus- och artistkretsar; åtskilliga cirkusflickor tycks under årens lopp ha döpts till ”Elvira” eller kortformer som ”Elvi” eller ”Vira”. Först ut var förmodligen Clara Frances Elvira Nellie Braatz (1888–1988), Giselas svärdotter. Hon döptes alltså efter “vår” Elvira redan i hennes livstid.
Elviras halvbror Oscar och James Madigans dotter Rosealty (Rosa) förälskade sig tydligen så småningom i varandra, för sommaren 1895 gifte de sig i Bergen, där ju också John och Laura Madigan förenats formellt tre år tidigare. Oscar och Rosa fick en dotter, Violet Cecilia Madigan, och genom hennes barn och barnbarn lever släkten Madigan vidare än i dag.[8]
Under fortsättningen av 1890-talet fortsatte cirkus Madigan framgångsrikt att turnera i Skandinavien. Gradvis byggde man upp verksamheten, så att man efter tio år nog kunde räkna sig till en av Nordens ledande cirkusar. När man i augusti 1897 befann sig i Gävle drabbades familjen Madigan av ännu en tragedi. Herr och fru Madigan, den tioåriga fosterdottern Elvira samt tre andra artister hade hyrt in sig hos bagaren Färnström på Norra kopparslagaregatan 16. Vid tretiden natten till den 21 augusti bröt eldsvåda ut i byggnaden. Laura, fosterdottern och de tre andra kvinnorna lyckades rädda sig oskadda, i några fall genom att hoppa från fönstren på andra våningen. Värre gick det för John Madigan, när han lyckats ta sig ut brann det i hans kläder och i hans hår. Han fördes till lasarettet med svåra brännskador, där avled han två dagar senare. Två bagargesäller blev också de innebrända samtidigt.[9] Cirkusens kassa lyckades man i sista stund rädda, däremot lär en stor del av kostymerna och rekvisitan blivit lågornas rov. Begravningen av de tre olycksoffren ägde rum den 26 augusti.[10]
Efter John Madigans död fortsatte Laura att driva cirkusen på egen hand. Fem år senare, 1902, sålde hon hela rasket till Henning Orlando, som vid det laget funnits vid cirkusen i 13 år. Han hade alltså hunnit bli väl skickad att överta verksamheten. Köpesumman lär ha varit 20 000 kr, varav Orlando skulle betala hälften kontant och resten inom två år.[11] Han måste uppenbarligen kunnat spara en rejäl slant under sina år vid Cirkus Madigan, trots den i varje fall i början magra lönen. (I början hade han troligen ingen lön alls mer än ”allt fritt”, extrainkomster kunde han dock skaffa sig genom att klistra affischer eller sälja programblad, vykort och dylikt.) Två år senare bytte Cirkus Madigan också namn till Cirkus Orlando, och levde kvar under detta namn fram till 1938.[12]
Efter försäljningen av cirkusen pensionerade sig Laura Madigan och slog sig ned i Limhamn, där hon delade en villa med sin mor och en ny fosterdotter, Sally Amalia Johansson, född 1891 och med artistnamnet Vira. I november 1908 dog Lauras mor Anemaria Olson, nära 90 år gammal. Hon begravdes i Lund, i samma grav som Lauras dotter Motalia. John Madigans gravsten hade änkan redan någon månad efter jordfästningen låtit flytta från Gävle till Lund för placeras på graven där som cenotaf.[13] Hans kista flyttades dock aldrig, så John Madigans grav återfinns fortfarande på Gamla kyrkogården i Gävle, där gravrätten dock sedermera överlåtits på andra.[14]
Den 4 november 1918 avled så Laura Madigan i sitt hem i Limhamn.[15] Drygt en månad tidigare, den 1 oktober, hade hon i ett gåvobrev skänkt bort alla sina tillhörigheter till fosterdottern Sally Amalia Wira Madigan (som hon kallas i bouppteckningen, senare tog hon sig efternamnet Marthagen).[16] Värdet av gåvan anges till 6 000 kr. Denna manöver var uppenbarligen ett sätt för henne att göra sonen Oscar arvlös. Denne fick nöja sig med hennes efterlämnade kläder, som värderades till 150 kr. Oscar, eller Richard Heinrich som han ju egentligen hette, verkar inte ha varit hennes favoritbarn. Redan som pojke hade han ju lämnats bort till familjen Bergman för att läras upp till cirkusartist på deras cirkus. Först 1887, vid 16 års ålder, tycks han ha återvänt till familjen Madigan.
Säkert var det Elvira som var Lauras älsklingsbarn, att fosterdottern Sally Amalia fick en kortform av Elvira (Vira) som artistnamn, och senare även fick ärva Lauras samlade förmögenhet tyder väl på detta. Laura tycks på något vis ha projicerat sina känslor för den mördade dottern på fosterbarnen, ett tidigare fosterbarn hette ju också Hedvig Elvira och hade kanske valts ut av henne just av denna anledning.
Även Laura vilar i graven i Lund.
Lärflickan Hedvig Andersson fortsatte sin cirkuskarriär hos cirkus Madigan. På Elviras tid var hon ju främst kautschukartist, men senare framträdde hon under artistnamnet Miss Mignon som lindansös på spänd lina samt i trapets. Hon och Henning Orlando blev så småningom ett par, och 1892 föddes deras första barn, dottern Othelia. Sonen Ernst följde sedan fem år senare, men Henning och Hedvig kom sedan att gå skilda vägar. Hedvig träffade så småningom en tysk cirkusartist vid namn Karl Kruse och gifte sig med honom. Därefter tycks hon ha gift om sig med en tysk ingenjör vid namn Köhler och lämnat cirkuslivet.[17] Hon avled 1944 i Malmö.
Oscar och Rosa Madigan skilde sig 1909, varefter Rosa en tid levde med Henning Orlando efter att denne separerat från Hedvig Andersson. Oscar flyttade 1914 till Danmark och Cirkus Mundeling. 1920 lämnade han cirkuslivet och slog sig ned i Odense, där han arbetade som violinist i en restaurangtrio. Här dör han 1929 efter en tids sjukdom, 58 år gammal.[18] Rosa Madigan i sin tur kom att leva ända till 1958, då hon avlider i Amsterdam vid nära 85 års ålder.[19]
Lärflickan Elvira Holmgren tröttnade så småningom på cirkuslivet, hon gifte sig “privat” och utvandrade till USA 1911.[20] Den senare lärflickan, Sally Amalia Johansson eller Wira Marthagen, som hon senare kallade sig, bodde på ålderns höst i Limhamn tillsammans med tre andra ensamstående kvinnor. De kom överens om att ärva varandra, och när anhöriga till den sista överlevande av dessa damer skulle ta hand om dödsboet hittades Elviras guldkors i en skräpask. Därför finns korset numera hos släktingar till denna kvinna, bosatta i Helsingborgstrakten. Ett fåtal andra föremål med anknytning till cirkus Madigan påträffades också, däremot fanns inga fotografier, klippalbum eller dylikt kvar. Det som fanns bevarat efter Elvira kan ju ha förstörts i branden i Gävle, eller också har Laura eller Wira Marthagen gallrat i samlingen.[21]
Elviras fostersyster Gisela emigrerade som tidigare sagts till Amerika år 1888 tillsammans med sin make Alexander Braatz. Där tycks hon ha övergivit lindansandet för att istället tillsammans med sin make och hans bror Otto och dennes hustru Mathilde bilda en kvartett musikaliska clowner, ”The Barra Troupe”. Dessa turnerade sedan under de följande decennierna framgångsrikt på båda sidorna Atlanten. Med sin make fick Gisela två barn samt åtminstone ett barnbarn. Gisela går ur tiden 1944 i New York.[22]
Det bör kanske också nämnas vad som hände med Sixten Sparres änka Luitgard: Efter makens död lämnade hon Kristianstad tillsammans med de båda barnen. Sixtens alla skulder fick väl släkten skramla ihop till för att dölja skandalen med hans slöseri. Lösöret lär ha sålts på auktion, varpå familjen flyttade till Vetlanda. Där var hon sedan bosatt till sin död 1912, hon avled under ett tillfälligt besök i Stockholm. Hon uttalade sig veterligen aldrig offentligt om sina känslor inför det som hänt. Sonen Erik gick så småningom i faderns fotspår genom att utbilda sig till officer.[23]
Elviras öde har aldrig upphört att fängsla. En rad faktorer har bidragit till att hålla intresset vid liv. Först och främst förstås dramats inneboende sprängkraft, men en rad skillingtryck, romaner, filmer, musikaler, baletter och mycket annat har tid efter annan sparkat nytt liv i intresset för Elvira och hennes öde. Redan veckorna efter dramat kom som nämnts åtminstone tre skillingtryck, av vilka Saxons ”Sorgeliga saker hända” fick stor genomslagskraft i Sverige, liksom Julius Strandbergs alster ”Det var i Taasinges skønne Egne” i Danmark.
Den danske författaren Carl Muusmann skrev på 1920-talet en del om Elvira i sina böcker om Köpenhamns nöjesliv, tyvärr inte alltför vederhäftigt. I Sverige publicerade Johan Saxon år 1931 en omarbetning av sitt skillingtryck från år 1889, där han bland annat skar ner antalet strofer från sexton till nio.[24] Det är i denna omarbetade och förbättrade version hans visa förblivit känd, den har omtryckts (och parodierats) otaliga gånger och flera gånger sjungits in på skiva. Visan torde utgöra det i våra dagar mest kända av alla dessa otaliga gamla skillingtryck. Året därpå publicerade Saxon en artikelserie i sin veckotidning Såningsmannen, ”Elvira Madigans kärlekssaga och hur visan om henne kom till”, som han också gav ut i bokform. Det 48-sidiga häftet innehåller, förutom den omarbetade versionen av skillingtrycket, en berättelse om Elvira och hennes relation med Sparre. Detta naturligtvis i den romantiserade tappning som redan ordet ”kärlekssaga” i titeln låter antyda.
Saxon kommer här också med en historia om hur han när cirkusen var i Sundsvall skulle ha lärt känna familjen Madigan och Elvira, en berättelse som tyvärr nog till stor del får föras på fantasins konto; det är alltför mycket om Elvira och hennes familj i hans skriverier som inte stämmer med andra källor. Om han hade så goda kontakter med familjen Madigan som han själv påstår är det till exempel märkligt att det var konkurrenten Sundsvalls Tidning som hade all insidesinformation, uppgifter som av allt att döma kom direkt från familjen Madigan. Saxons organ Norrlänningen var i själva verket det av de tre Sundsvallstidningarna som hade minst att förtälja vad gäller nyheter om dramat, i princip bara sådant som redan publicerats på annat håll.
1943 kom så den första långfilmen om dramat: Åke Ohberg regisserade efter ett manus av Harald Beijer och Karl Ragnar Gierow, Elvira Madigans roll kreerades av Eva Henning.[25] I samma veva var den svenske tonsättaren Eric Westberg på gång med att producera en opera om dramat, Westberg hann dock avlida innan någon musik hade komponerats.[26]
På 1940- och 1950-talet publicerades så några dikter och romaner med Elviras ”kärlekssaga” som tema. 1954 kom dessutom en liten bok, ”Det danske Mayerling-drama”, av Arne Ejbye-Ernst. Några tidningsartiklar i dags- och veckopress såg också dagens ljus under denna period. Här skall bara nämnas Björn Vinbergs och Bertil Widerbergs artikelserier i Expressen respektive Sydsvenska Dagbladet sommaren 1959. Dessa var bland de första sansade och sakliga som skrivits i ämnet, och särskilt Bertil Widerberg gjorde ett grundligt journalistiskt arbete och var nog sanningen på spåren, men han lyckades inte helt inse att Sparre inte var vid sina sinnens fulla bruk och att mordet och självmordet var noga planerade från hans sida, och inte någon tillfällig ingivelse när paret satt i skogen utan pengar och utan mat.
1967 blev ett stort år för vårdarna av kärleksmyten. Två filmer, en teaterpjäs och en bok producerades, alla starkt romantiserade. Först och främst Bo Widerbergs långfilm efter eget manus med Pia Degermark i huvudrollen som Elvira. Denna i och för sig mycket vackra och välgjorda film (om man nu bortser från kravet på realism) fick enormt internationellt genomslag och gjorde namnet Elvira Madigan känt över hela världen. Till detta bidrog i hög grad användandet av andantesatsen ur Mozarts pianokonsert nr 21, Köchel 467 som ledmotiv. Historien lär ha varit den, att annan musik redan var komponerad och inspelad när Widerberg av en tillfällighet fick höra Mozarts musik under slutredigeringen av filmen. Att byta musik var nog en genialisk idé, med originalmusiken hade filmen knappast blivit en sådan succé.[27]
Senare samma år kom den danske författaren Poul Erik Møller Pedersen med både en bok och en film. Filmen, som liksom de övriga filmerna hade titeln ”Elvira Madigan”, var närmast en amatörproduktion inspelad på 16-millimetersfilm. Møller Pedersen regisserade själv efter eget manus, och i huvudrollen som Elvira sågs Anne Mette Michelsen. Filmen lär bara ha visats offentligt en enda gång, recensionerna blev tämligen nedgörande.[28] Till dess försvar kan kanske anföras att den är den enda av filmerna som inspelats på de autentiska platserna på Tåsinge.
Samme Møller Pedersen kom alltså samtidigt med en bok om Elvira. Förutom första upplagan 1967 utkom ytterligare två omarbetade och utvidgade upplagor 1978 och 1989. Till det yttre en biografi, men författaren handskas så vårdslöst med materialet att alstren nog tyvärr måste hänföras till skönlitteraturen. Bland annat innehåller böckerna förfalskade kärleksbrev och telegram. Författaren blandar fakta, hypoteser och rena påhitt utan att ange vad som är vad. Som källa är böckerna därför tyvärr tämligen värdelösa.[29]
År 1967 hade också talpjäsen ”Cirkus Madigan” av Staffan Roos premiär den 10 mars på Dramatens lilla scen i Stockholm.
Lite mer realism återfinns i den danske museimannen Henrik M Jansens bok ”Elvira Madigan og Sixten Sparre – som samtiden opfattede dem” från år 1987. Tyvärr litade Jansen lite för mycket på Møller Pedersens skriverier för att boken ska kunna få riktigt godkänt betyg, men den innehåller trots allt en hel del fakta och ett intressant bildmaterial. En andra, utvidgad upplaga utkom till hundraårsminnet av dramat 1989.
Mycket mer grundligt tillväga gick den danske cirkushistorikern Anders Enevig i sin bok ”FAKTA om Elvira Madigan og Sixten Sparre”, som utgavs år 2005. Denna bok är faktiskt fram till idag det enda verkligt grundläggande och sakliga arbete som publicerats om Elvira och om dramat på Tåsinge. Enevig går till källorna och redovisar dokument ur danska och svenska arkiv, och avlivar på vägen många myter och halvsanningar. Verket utgör därför en verklig guldgruva för den seriöse elvirologen. Boken utgör dock inte någon komplett Elvira-biografi utan koncentrerar sig på Elviras sista tid i Danmark.
Elvira och hennes relation med Sparre har också gett upphov till balettuppsättningar, bland annat på Det kongelige Teater i Köpenhamn år 1987, på Stockholmsoperan 1992 och i Göteborg samma år. Flera musikaler om dramat har producerats, bland annat i Svendborg 1982,[30] i Kristianstad 1991–92 (i regi av Hans Alfredson), och på Malmö stadsteater 1992. Den sistnämnda musikalen, med musik av Nick Bicât och med Kirsti Torhaug i huvudrollen, gavs 1993 även i Oslo. Den framfördes 1995 även i Ungern, samt på diverse platser i Sverige också av Riksteatern, dock med annan huvudrollsinnehavare. Musiken från musikalen finns utgiven på CD, liksom också bland annat en samling visor ”Elvira. Sange om Elvira Madigan og Sixten Sparre”, utgiven i Danmark 2004. Alf Robertssons sång om dramat, ”Sju små vita änglar”, kan också nämnas i sammanhanget. Ytterligare några skådespel har framförts med dramat som ämne, bland annat “Taasinge”, som sattes upp av Baggårdteatret i Svendborg våren 2012 och studentspexet “Elvira Madigan”, som gavs i Uppsala 2006. De produkter som här omnämnts är långt ifrån allt som gjorts med Elvira Madigan som tema. Mycket annat i form av tidningsartiklar, småskrifter, radioprogram, scen- och musikproduktioner har också sett dagens ljus, alltför mycket för att kunna nämnas här.[31]
På Tåsinge och i Svendborg vårdar man sig om Elvira-turismen. Gravarna på Landets kyrkogård utgör Tåsinges främsta turistattraktion med tiotusentals besökare årligen, och åtskilligt av olika souvenirer har framställts.
Vid mordplatsen restes 1941 en minnessten på lokalt initiativ.[32]
Den tidigare namnlösa väg som löper från Landets kyrka till Lundby fick år 1970 namnet ”Elvira Madigans vej”.[33] En välförtjänt hyllning till den kvinna vars liv skulle sluta så tragiskt just på denna ö.
De två gravarna och gravstenarna har sin egen historia:[34] Sparres bror Edvard hade köpt gravrätten för de två gravplatserna för 50 år. När gravrätten löpte ut 1939 hade gravarna sedan länge blivit en sådan turistattraktion att man nog inte hade en tanke på att ta bort gravstenarna och överlåta gravrätten på andra. På Elviras grav hamnade så småningom en andra, mindre sten med den rörande inskriptionen ”Hvil i fred Elvira”. Exakt när denna sten kom på plats och vem som låtit göra den är obekant. Man har gissat att det var cirkusfolk, Elvira och hennes öde har aldrig glömts i dessa kretsar.
I början av 1960-talet fick man för sig att de ursprungliga stenarna borde ersättas av nyare. De gamla hade väl börjat bli lite slitna av väder och vind, och dessutom stod ju namnet ”Elvira Madigan” inte på hennes sten, bara hennes riktiga namn, Hedvig Jensen. Detta ansågs förvirra för turister som inte kände till att Elvira Madigan bara var ett artistnamn. (En liten skylt med orden ”Elvira Madigan” fanns i och för sig tidigt på hennes grav, av gamla fotografier att döma.) Emellertid beställdes nu två helt nya gravstenar, båda i grå Ölandssten. De ursprungliga gravstenarna var olika, Elviras var vit medan Sparres gick i rödsvart. Orsaken till skillnaden är okänd, kanske ville Edvard Sparre markera en viss distans mellan de två i ett försök att dämpa uppmärksamheten kring mordet och självmordet, som ju var en tämligen pinsam affär för familjen Sparre.
Exakt 75 år efter begravningen, den 27 juli 1964 ”invigdes” de nya gravstenarna vid en ceremoni ledd av Landets dåvarande kyrkoherde Alfred Markvardsen. När de nya gravstenarna restes gjordes dock ett fatalt misstag: Elviras sten hamnade på Sparres grav och tvärtom. Dessutom vann de nya gravstenarna aldrig någon popularitet hos ortsbefolkningen. Krav restes på att de gamla stenarna skulle tillbaka på gravarna, och så skedde också 1983; de gamla stenarna hade bevarats, undanställda uppe i kyrktornet.
Någon gång på 1990-talet försvann den lilla stenen med texten ”Hvil i fred Elvira”. Varför den togs bort och av vem är något oklart. Stenen återfanns emellertid på Tåsinge sommaren 2005, dock förvaras den för närvarande på Tåsinge museum och har inte återfått sin rättmätiga plats på Elviras grav.[35] Gravplatsen omgestaltades ännu en gång i början av 2013, och har nu närmast karaktären av minneslund.[36]
Vid Landets kyrka har en vacker tradition uppstått i modern tid: när en vigsel skett i kyrkan offrar bruden sin brudbukett genom att lägga blommorna på Elviras grav. Detta som en tribut till denna unga kvinna, som ju aldrig själv hann få stå brud, utan fick nöja sig med Sparres i och för sig vackra dikt.
Namnet Elvira Madigan säljer som sagt än i dag. Tack vare sitt kändisskap har hon fått ge namn åt allt från serviser och prydnadsväxter till hästar, hundar och fartyg.[37] Ett svenskt metallrockband har tagit sig namnet “Elvira Madigan” och en Cirkus Elvira finns dessutom i Sundsvall sedan år 1991,[38] liksom en Cirkus Madigan, grundad i Malmö 1989. Alla känner till Elviras namn och vet på ett ungefär vem hon var, även om nog de flesta egentligen inte vet mer om henne än att hon var lindansös och hade en tragisk kärleksaffär med Sixten Sparre. Mycket av det människor tror sig veta om henne visar sig dessutom vid närmare granskning vara felaktigt eller åtminstone tvivelaktigt, såsom torde framgå av denna bok. Historien med Sparre till exempel förtjänar nog knappast att kallas kärleksrelation.
Bristen på källmaterial gör tyvärr att det är svårt att komma Elvira in på livet, att förstå hurdan hon verkligen var som människa. Resten av detta kapitel får därför bygga på författarens slutsatser och spekulationer snarare än på konkreta fakta. Ett enda litet diktfragment är allt som finns bevarat av Elviras egen hand, och det mesta som skrevs om henne i dåtidens press är färgat av den bild av henne som redan byggts upp på grund av affären med Sparre. Vår syn på Elvira har tyvärr i alltför stor utsträckning präglats av den falska bild filmer, skillingtryck, romaner och liknande har gett.
Klart står i alla fall att Elvira måste ha varit en allvarligt syftande artist, som säkert var mycket stolt över sitt konstnärskap. Hon var ju född och uppvuxen i cirkusvärlden, hur hon innerst inne trivdes med detta liv vet vi inte. Det har ju påståtts att hon var hjärtligt trött på cirkuslivet och ville ta första bästa chans att bryta sig loss och bli ”privat” (som cirkusfolk brukar benämna dem som inte tillhör deras värld av resande folk). Detta är emellertid en ren efterhandskonstruktion för att förklara hennes ”flykt”, och som kanske inte alls har med sanningen att göra. Vi har helt enkelt ingen aning om hur hon tänkte och kände på denna punkt.
Elvira hade tydligen andra seriösa kulturella intressen vid sidan av sitt artisteri. Hon lär ha varit intresserad av att läsa skönlitteratur och poesi, och uppenbarligen skrev hon själv dikter; den enda bevarade var knappast den första hon skrev. Även om den är tekniskt och språkligt ofullkomlig vittnar den ändå om ett så stort tankedjup att man nog måste dra slutsatsen att hon måste ha gjort åtskilliga försök tidigare att uttrycka sig i bunden form, även om tyvärr inget finns kvar idag. Poemet står i alla fall skyhögt över vanlig skolflickspoesi.
Hon lär ha talat flera språk flytande, även om ingen källa nämner vilka.[39] Förutom det nordiska blandspråk som var hennes modersmål behärskade hon säkert tyska väl; dels har detta språk alltid varit det internationella cirkusspråket som cirkusartister från olika länder använder inbördes, dels tycks Elvira ha tillbringat ungefär halva sin livstid i tysktalande länder. Vilka fler språk hon behärskade är däremot lite osäkert; kanske hennes styvfars engelska, kanske ryska efter att ha tillbringat totalt bortåt tre år i det landet, eventuellt också lite franska och möjligen lite finska. Elvira själv tillbringade bara cirka ett halvår i Finland, hennes mamma däremot var ju född och uppvuxen i detta land, så Laura behärskade nog detta språk någorlunda väl.
Vilket språk som använde till vardags inom familjen Madigan är också lite osäkert. Elvira och mamma Laura pratade säkert sitt skandinaviska modersmål med varandra, när John Madigan dök upp i bilden kunde han förmodligen bara engelska och tyska, det senare hade han väl hunnit lära sig under sin tid vid europeiska cirkusar. Laura kunde näppeligen engelska vid denna tid (om hon nu inte varit verksam i Amerika som hon påstod), så hon fick väl kommunicera med John på tyska. Så småningom kan de ju sedan ha lärt sig varandras modersmål. När cirkus Madigan grundades 1887 anslöt sig ju James Madigan med familj, och de lär väl ha talat engelska inbördes. Man turnerade ju sedan bara i Norden, så de kan ju gradvis ha övergått till svenska, men hur det verkligen förhöll sig med språken är kanske bäst att låta vara osagt.
Elvira var tydligen även en god amatörpianist, enligt en tidningsuppgift spelade hon piano ”förträffligt”.[40] Hur bra ”förträffligt” betydde i hennes fall är väl svårt att bedöma, men det faktum att Elvira efterlämnade en rejäl trave på cirka 100 nummer med pianonoter tyder väl på att hon inte bara spelade för att föräldrarna krävde det (ett inte alltför ovanligt öde bland ”fina” flickor vid denna tid). Uppenbarligen var hon verkligt musikalisk och själv intresserad och road av att spela. Notsamlingen måste ju dessutom ha varit ganska tung och utrymmeskrävande, vilket var av stor betydelse för henne, som måste begränsa sina personliga ägodelar eftersom hon saknade fast bostad. Hon fann det trots allt mödan värt att släpa med sig noterna under det eviga turnerandet.
Det faktum att hon sydde ett korsstygnsbroderi med ett bibelspråk tyder väl på att hon var troende, för det är nog inte så sannolikt att föräldrarna tvingade henne till detta. Hur pass varmt religiös hon var är dock omöjligt att säga.
Något som aldrig klarlagts är Elviras medborgarskap. Hon var född i Preussen (som Flensburg tillhörde sedan 1864). Hennes far var dansk, men eftersom Elvira föddes utanför äktenskapet borde hon ha ärvt moderns medborgarskap.[41] Mamma Laura var ju född i Finland och uppvuxen där och i Sverige, och mammans föräldrar kom ju från Norge och var norska medborgare. Saken kompliceras av att Norge vid den här tiden saknade medborgarskapslag, en sådan kom först 1888. Det är dessutom tveksamt om mamma Laura (och därmed Elvira) skulle kunnat hävda norskt medborgarskap med stöd av denna lag, mamman var ju som sagt född i Finland. Om hon kunde räkna sig som finsk medborgare eftersom hon var född i detta land vet jag inte heller. Laura kan möjligen ha blivit svensk medborgare under sin tid här, men något belägg för detta har jag inte funnit. Kanske var Elvira statslös.[42]
Enligt tidningsuppgifter ska Elvira ha betraktat Danmark som sitt ”fädernesland”,[43] men detta säger ju ingenting om medborgarskapet. Varför hon betraktade Danmark som sitt hemland är svårt att säga, hon tillbringade ju inte mycket av sitt liv där. Hon var ju inte heller född i detta land, även om det förekom felaktiga tidningsuppgifter om att hon skulle fötts i Odense.[44] Denna uppgift spreds uppenbarligen av föräldrarna, troligen mest som reklamtrick. Genom att göra henne danskfödd hoppades man väl att hennes gunst skulle stiga hos den danska publiken. Kanske betraktade sig Elvira som danska eftersom hennes biologiske far kom från detta land, hon kände kanske stor saknad efter sin riktige far. I vart fall kände hon sig uppenbarligen ”som hemma” i detta land, trots sin kosmopolitiska bakgrund.[45]
Elvira påstås ha talat en blandning av danska och svenska, men hur danskan kommer in i bilden är lite svårt att förstå. Hennes far var ju som sagt dansk, men han försvann uppenbarligen ur bilden så tidigt att han knappast kan ha hunnit påverka hennes uttal. Elvira vistades visserligen i Danmark en kort period i början av sitt liv, men sen drog mamman uppenbarligen vidare till Tyskland. Och även när Gautiers cirkus befann sig i Danmark lär det ändå inte ha talats mycket danska på själva cirkusen, där Elvira ju tillbringade sin mesta tid. Mamman hade som sagt norska föräldrar, men skrev på ett blandspråk som dock i grunden är svenska och ingenting annat. Elviras skriftspråk verkar ha varit ett sammelsurium av svenska, danska, norska och tyska ord.
Elvira var uppenbarligen en tillbakadragen natur, hon beskrivs som älskvärd och hjälpsam, men alltid allvarlig och lite melankolisk, hon lär haft svårt för att skratta hjärtligt. Någon sällskapsmänniska verkar hon inte ha varit, hon tycks ha föredragit att sitta ensam och läsa eller kanske skriva poesi; eller att spela piano. Hur mycket av detta som handlar om blyghet, överbeskyddande mamma eller eventuellt någon personlighetsstörning är dock svårt att svara på. Troligen var det väl inte något större fel på henne psykiskt, att hon ville vara mycket för sig själv behöver knappast betyda att hon hade kontaktsvårigheter. Hon beskrevs visserligen av vissa tidningar som fantastisk och överspänd, men frågan är hur mycket verklighet som ligger bakom dessa skriverier, det rör sig som tidigare sagts nog mest om negativ påverkan från Sixten Sparre.
Hennes framtoning i manegen var ju visserligen ”kylig” och avmätt, hon beskrivs ibland som ”högdragen”. I själva verket var hon nog minst av allt högdragen, men den svala framtoningen var definitivt inte spelad utan en del av hennes personlighet. Men att därför dra några säkra slutsatser om att hennes psykiska hälsa inte skulle ha varit fullgod är att gå för långt, det magra källmaterialet ger inte tillräckligt stöd för en sådan slutsats. Blygheten kan ju till stor del ha berott på den dominerande mamman, hade Elvira varit sådan “på riktigt”, är det märkligt ifall hon över huvud taget klarat av att uppträda. Men trots allt verkar det ha funnits en klar diskrepans mellan artisten Elvira och privatpersonen Hedvig.
Hennes blygsamhet och diskreta framtoning misstogs ibland för känslokyla, men känslokall var hon förmodligen minst av allt. Tvärtom verkar hon i allra högsta grad ha varit en känslomänniska, dock utan att för den skull sakna verklighetskontakt. En person utan känsloliv hade aldrig kunnat skriva en sådan dikt som den Elvira skapade omedelbart före sin död. Hon mådde i och för sig mycket dåligt psykiskt veckorna innan hon lämnade familjen, men detta berodde säkerligen bara på Sparre och hans otaliga kärleksbrev. Trött på livet var hon säkert inte alls, även om hon till slut gick med på att låta sig dödas av Sparre.
Att det gick så illa för henne får väl framför allt skyllas på att hon hade maximal otur: först att en mentalsjuk person som Sparre fick korn på henne, sedan att brevväxlingen med honom inte avslöjades, det var ju uppenbarligen nära vid åtminstone ett tillfälle. Elvira hade dessutom ingen att anförtro sig åt och be om råd. Till detta kommer att föräldrarna inte insåg vad Elviras försämrade psykiska hälsa berodde på, samt att mamman inte hann ifatt henne när hennes fartyg sedermera fastnade i dimman och hon sedan inte heller lyckades spåra henne till Svendborg. Dessutom att Sparres bluff med hotellräkningen inte avslöjades i tid. Också att hon under den tid hon var med honom aldrig fick kontakt med någon som kunde förstå hur det låg till och hjälpa henne att bryta sig loss. Därtill Elviras bakgrund: dominerad av mamman, lite blyg och förmodligen med bristande erfarenheter av män gjorde det i praktiken omöjligt för henne att rätt bedöma en person som Sparre, som trots sin mentalsjukdom klarade av att bete sig på ett sätt som åtminstone vid första ögonkastet framstod som fullt normalt. Till sist också det faktum att ingen i Sparres omgivning förstod hur illa ställt det var med honom och såg till att han togs om hand, man hade ju trots allt noterat hans förändrade sinnestillstånd.
Vem var då Elvira Madigan? Vi vet ju tyvärr alltför lite om hurdan hon var som person, men det förefaller som om hon var en mycket mer komplicerad och sammansatt natur än vad som framgått av den gängse bilden. Det gäller att inte underskatta hennes mognad, intelligens och ambitionsnivå. Tyvärr har nog de filmer, romaner och liknande som gjorts om henne oftast brustit på denna punkt. Elvira var uppenbarligen långt mer än bara en enkel cirkusartist som nöjde sig med att visa sina tricks inför publik. Fram träder bilden av en konstnärssjäl, som inte bara strävade efter teknisk fulländning utan även ville vara artistiskt högtstående. Och detta inte bara i manegen utan även inom de genrer hon ägnade sig åt privat: poesi och musik.
Hon lär ju som sagt ha varit en god pianist, även om vi inte alls vet på vilken nivå hon befann sig tekniskt och konstnärligt. Elviras enda bevarade dikt avslöjar ett sådant själsdjup och en sådan mognad att man måste anta att hon hade höga ambitioner även inom detta gebit. Detta trots att dikten är språkligt och metriskt ofullkomlig på grund av hennes bristande skolutbildning. Förmodligen hade hon aldrig en tanke på att publicera sig, diktandet var väl för henne bara en fritidssysselsättning som hon ägnade sig åt av personliga skäl. Men jag är ändå djärv nog att påstå att Elvira hade haft alla förutsättningar att bli en framstående poet om hon bara fått hjälp att lära sig lite om poetik och förstås också att skriva korrekt svenska.
Elviras mor var uppenbarligen ambitiös vad gäller dotterns edukation. Enligt henne själv ville hon visa världen att en cirkusflicka på den punkten kunde jämställas med ”fina” damer. Flera källor omvittnar också att Elvira gav ett ovanligt sofistikerat intryck för att vara av så enkel härkomst.[46] Mammans sociala ambitioner projicerade hon tydligen på dottern, och det kan därför förefalla märkligt att hon inte lade större vikt vid sin dotters förmåga att uttrycka sig skriftligt på sitt modersmål. Sanningen är väl den att det inte fanns någon som kunde hjälpa Elvira på denna punkt. Mamma Lauras egen skolutbildning var ju tydligen mycket begränsad, hon har själv uppenbara svårigheter att uttrycka sig i skrift. Och eftersom man mest befann sig utanför Norden fanns det oftast inte heller någon skandinav tillgänglig som kunde hjälpa Elvira att skriva på hennes modersmål.
På dåtidens cirkusar fanns som sagt ofta en informell skola, där cirkusbarnen fick lära sig de mest elementära kunskaperna. Men Elviras tidiga barndom tycks hon mest ha tillbringat i Tyskland, och gick Elvira i någon sådan cirkusskola lär undervisningen i så fall ha bedrivits på just tyska. Vi vet inte hur bra Elvira kunde uttrycka sig på tyska, kanske behärskade hon detta språk bättre än modersmålet i skrift.
Man får också intrycket av att mamma Laura hade svårt att acceptera att dottern blev vuxen, med allt vad detta innebar. Hon önskade kanske omedvetet att dottern skulle förbli ett litet barn som behövde tas om hand, ett nog inte ovanligt misstag bland överbeskyddande mammor. Detta kan som sagt ha lett till brister i Elviras förmåga att hantera vuxenrelationer, vilket en person som Sparre inte var sen att utnyttja. Fast en självisk och framfusig man som han kan ju som tidigare nämnts vara mycket svår att hantera för vilken kvinna som helst. Skulden för att det gick så illa för Elvira ligger i alla fall helt och hållet på Sparre, mammans misstag vad gäller att förbereda dottern för vuxenlivet kan trots allt bara tillmätas marginell betydelse.
Den bild vi hittills har haft av Elvira har som sagt varit präglad av den romantiserade men tyvärr alltför felaktiga bild av morddramat på Tåsinge som tidningarna redan från början skapade. En syn på morddramat som en kärleksrelation så intensiv att den ofrånkomligen måste leda till döden. Vi vet ju inte vad Elvira innerst inne kände för Sixten, men den bild som växer fram tyder väl snarast på att Elvira agerade som hon gjorde bara för att hon kände sig tvungen. Sparre lyckades tvinga sig på henne på ett sätt som gjorde att hon i praktiken inte hade något val. Han hotade med självmord om hon inte gjorde honom till viljes, han fick Elvira att känna ansvar för hans liv, så Elvira vågade inte annat än att göra som han ville. Om han tog livet av sig skulle det ha varit Elviras fel, så fick han henne att uppleva situationen.
Elvira hade nog trots allt vissa känslor för Sixten, men hon kan nog som sagt knappast beskrivas som att ha varit kär i honom innerst inne. Och Sparres känslor inför Elvira var uppenbarligen mest ett utslag av hans mentalsjukdom. En frisk Sparre hade säkert också blivit förtjust i henne, liksom tusentals andra cirkusbesökare blivit före honom. Men han hade precis som dessa nöjt sig med att förära henne en blombukett och kanske en hyllningsdikt; åtminstone om Elvira avvisade honom, vilket ju var precis vad hon gjorde till att börja med. Dessutom hade han tagit ansvar för sitt äktenskap, som tydligen i grund och botten var lyckligt, och inte inlåtit sig på några erotiska eskapader av denna art. Lyckligt hade hans äktenskap förmodligen också förblivit om nu inte hans sjukdom kommit emellan.
Kunskapen om sjukdomar av den typ som Sparre uppenbarligen led av var begränsad vid denna tid, även bland läkare. Anhöriga och arbetskamrater insåg uppenbarligen att allt inte stod rätt till, men sanningen om hans psykiska hälsa kom aldrig fram, inte heller hur det stod till med hans privatekonomi. Hans usla finanser var i och för sig bara ett utslag av sjukdomen, han tycks ha skött sin ekonomi väl dessförinnan. Familjen Sparre ville naturligtvis inte heller att sanningen skulle bli känd, det hade varit för pinsamt av flera skäl. Den romantiska bilden av ”kärlekssagan”, som skapades av dåtidens press mest för att det var vad läsarna önskade att det hade varit frågan om, passade i själva verket familjens önskemål som hand i handske. Någon mörkläggning från släkten Sparres sida behövdes helt enkelt inte när samtiden gjorde Sixten till dramats hjälte. Hjälte trots att han i själva verket var förskingrare, bedragare, äktenskapsbrytare och förförare samt på slutet även mördare och självmördare!
Den romantiska bilden av Elviras och Sixtens förhållande var något som skapades av samtiden när man inte kunde eller ville inse sanningen. Myten om “kärlekssagan” har också förblivit alltför stark för att sanningen skulle kunnat slå igenom; filmerna, romanerna och skillingtrycken förmedlar definitivt inte sanningen om varken Elvira eller Sparre. Författaren till dessa rader fick själv anledning att ompröva sin inställning när han började skrapa på ytan för att få bort den fernissa av romantik som under alla år dolt den krassa verklighet som tycks ligga bakom detta drama.
Något fullständigt och uttömmande svar på frågan vem Elvira Madigan var går väl inte att ge, därtill är källmaterialet om henne som privatperson alltför magert. Jag hoppas dock att denna bok kan bidra till att sprida lite ljus över Elviras person, både över hennes yttre och inre liv. Förhoppningsvis kan boken också bidra till att slutgiltigt ta död på de myter och halvsanningar som hela tiden har funnits kring denna missförstådda kvinna och hennes tragiska levnadsöde. Det är bara att beklaga att det finns så få dokument bevarade som kan hjälpa till att beskriva henne som människa. Närmare än såhär inpå livet är det nog svårt att komma Elvira, såvida inte nytt källmaterial skulle dyka upp.
Jag ville veta vem du var, Elvira; det är därför denna bok blivit till. Både du själv och relationen med din baneman har uppenbarligen blivit rejält missförstådda under årens lopp. Du var uppenbarligen en unik och mycket speciell person, och mycket mer än bara en enkel cirkusartist. Jag hoppas trots allt att jag med denna bok kommit åtminstone en bit närmare sanningen om dig, även om jag med beklagande måste konstatera att jag inte funnit tillräckligt med källmateral för att kunna komma dig så nära som jag önskat. Ska man sammanfatta din alltför korta levnad i några få ord, kanske avslutningsorden i Illustreret Tidendes artikel, ”Stackars Elvira!” säger det mesta. Eller kanske ännu bättre dina egna:
Det var ett liv blott,
och blott en död som kom …
- [1] Norrlandsposten 1889-09-13.
- [2] NYTT: Redan den 1 juni 1889 annonserar Laura efter lärflickor i Sundsvalls tidning. Sameflickan var gissningsvis ett av svaren på denna annons.
- [3] Sundsvalls Tidning 1889-07-13 och -18.
- [4] John och Laura kan i och för sig ha fått fler barn, som dött i späd ålder eller lämnats bort. Svaret kan i så fall finnas i kyrkböckerna någonstans i Europa, men att hitta dessa uppgifter lär i praktiken vara ogörligt.
- [5] NYTT: Uppgifterna i detta stycke är helt felaktiga. Elvira Holmgren var inte fosterbarn eller cirkusartist hos familjen Madigan. En av Sveriges ledande cirkusforskare, vars uppgifter jag inte tyckte mig ha anledning att ifrågasätta, har tyvärr rört till det. Elvira Holmgren var i själva verket piga hos Laura Madigan efter det att hon slagit sig ner i Limhamn. Ett tack till Mona Bornecrantz för denna information.
Vem var det då som uppträdde som “Elvira Madigan” i slutet av 1890-talet? Troligen var det fosterbarnet Sally Johansson, som i andra sammanhang kallade sig just “Elvira Madigan”. Bland annat finns just namnet “Elvira Madigan” noterat i marginalen i konfirmationsboken från Limhamn. Sedermera bytte hon namn till Vira Marthagen, ett namn som kan ses som en parafras på “Elvira Madigan”. Laura tycks ha sett henne som en sorts efterföljare till den riktiga Elvira, hon fick ju så småningom ärva sin fostermor.
En annan möjlighet är att den som uppträdde som Elvira Madigan var James Madigans dotter Camilla Elvira Maria, född 1891. Hon hette ju faktiskt Elvira Madigan på riktigt! Det är dock inte känt om denna flicka över huvud taget blev cirkusartist. Hon tycks ha lämnat Sverige kring 1910, men det är inte känt vad som hände med henne. James och dottern Rosa bodde ett tag i Köpenhamn kring år 1912, men tycks sedan ha dragit vidare. James avlider i England 1916.
Saken kompliceras av att det i Cirkusarkivet finns bilder på en “Egy Madigan”, som påstås vara dotter till James. Om detta är korrekt rör det sig antingen om Camilla Elvira eller om hennes 8 år yngre syster Lilly. - [6] Enevig: Cirkus i Danmark, vol. 2 sid. 38 samt Wåhlberg: Cirkus i Sverige, sid. 114–115.
- [7] Enevig: Cirkus i Danmark, vol. 2 sid. 60. NYTT: Som komplement till uppgifterna om hur Elviras namn utnyttjades av andra artister kan nämnas annonsen härintill, som fanns införd i Aalborg Stiftstidende så tidigt som 29 november 1889.
- [8] Enevig: Danske Rejsende …, sid. 357–364. Se även släkttavlan på sid. 97.
- [9] Gefle Dagblad 1897-08-21. Se även Wåhlberg: Cirkus i Sverige, sid. 143–145 samt Cirkusfamiljer i Gävle, sid. 71–73.
- [10] Norrlandsposten 1897-08-27. Se även Gavlén: Gamla kyrkogården i Gävle, sid. 87–89.
- [11] Orlando: Cirkus, sid. 27ff.
- [12] För mer om Cirkus Orlando se även Wåhlberg: Cirkus i Sverige, sid. 147–163.
- [13] Arbetet 1897-10-09.
- [14] Ljungström: Glimtar från förr, sid. 97–101. På den nuvarande gravstenen (grav 185–187) står namnet Karl Thelin.
- [15] NYTT:Lauras dödsorsak är reumatism, enligt Bornecrantz.
- [16] Bouppteckningen i Malmö stadsarkiv: 1919:305. Gåvobrevet tycks inte finnas bevarat.
- [17] Intervju med Hedvig Köhler i Aftonbladet 1943-09-14.
- [18] Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 132.
- [19] Enevig: Danske Rejsende …, sid. 357–364.
- [20] Ibidem. Enligt amerikanska folkräkningsdata var hon gift med en Emil Freeberg (f. ca 1891) och hade barnen Holger (f. 1916) och Margaret (f. 1927). NYTT: Hon var som nämnts aldrig cirkusartist och är därför irrelevant i sammanhanget.
- [21] E-post från Lennart Holmgren 2011-02-11, Helsingborgs Dagblad 1992-09-06 samt telefonsamtal med korsets nuvarande ägare.
- [22] Huvudsakligen efter brev från Elvi Henriksen till Per Arne Wåhlberg 1985-03-11. Dottern Alice föddes i London 1888-09-05 och sonen Walther i Wien 1891-03-10 enligt dokument på www.ancestry.com. NYTT: Gisela uppges ha blivit änka 1914, dock vet jag inte Alexanders exakta dödsdatum. I boken står felaktigt 1945 som Giselas dödsår.
- [23] En fullödig biografi över Luitgard utgör Lindhe: Sorgeliga saker hände … NYTT: Änkan och de båda barnen flyttade till Vetlanda efter drygt ett år, i oktober 1890.
- [24] NYTT: Flera omarbetade versioner av Saxons skillingtryck är kända före år 1931, versioner som mer eller mindre påminner om den definitiva versionen. I vilken utsträckning Saxon bidragit till dessa versioner är oklart. Se https://sv.wikisource.org/wiki/Elvira_Madigan
- Det bör kanske påpekas att vi bara har Saxons eget ord på att det var just han som var upphovsman till originalskillingtrycket. Klart är dock att det utgavs på hans förlag i Sundsvall 1889. Saxons lilla bok från 1932 utgörs av ett nytryck av hans artikelserie i Såningsmannen från året innan.
- [25] Svensk filmografi, vol. 4: 1943/9 sid. 266–268. Premiären var 1943-02-19 på Saga i Stockholm.
- [26] Aftonbladet 1946-09-12.
- [27] Svensk filmografi vol. 6: 1967/9 sid. 324–329. Premiären var 1966-04-24 på Saga i Stockholm. NYTT: Mer om Bo Widerbergs Elvira-film finns att läsa i biografin “Höggradigt jävla excentrisk”, kapitel 9. Bland annat mer om hur slumpmässigt valet av musik var.
- [28] Svendborg Avis 1967-10-22, Fyns Stiftstidende 1967-10-23. Premiären var 1967-10-21 på Rottefælden i Svendborg. Se Gyldendals filmguide: Danske filme fra A til Z.
- [29] Mer om Møller Pedersens skriverier i Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 135–152.
- [30] Kjær: Elvira. Et teater- og museumsprojekt i Svendborg.
- [31] Se bibliografin i slutet av denna bok för fler dramaproduktioner.
- [32] Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 170.
- [33] Ibidem, sid. 183.
- [34] NYTT: Hela detta avsnitt om gravarna är till stora delar inkorrekt. Se sidan om gravarna för mer korrekt information.
- [35] Gravstenarnas historia huvudsakligen efter Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 171–178.
- [36] Fyns Amts Avis (nätupplagan) 2013-02-24.
- [37] m/s ”Elvira Madigan” fick detta namn 1990. Se http://www.faktaomfartyg.nu/pellworm_1930.htm
- [38] Wåhlberg: Cirkus i Sverige, sid. 322. NYTT: Nya Cirkus Madigan i Malmö har numera upphört att turnera. Se https://sv.wikipedia.org/wiki/Cirkus_Madigan.
- [39] Fyns Tidende 1889-07-24.
- [40] Ibidem.
- [41] Anders Enevig i brev 2010-07-22.
- [42] NYTT: Mona Bornecrantz har grävt fram en uppgift ur svenska kyrkböcker, där Elviras halvbror Oscar anges som “troligen norsk medborgare”. Detta styrker väl Enevigs hypotes om att Elviras medborgarskap var just norskt. Oscar var ju liksom Elvira född utom äktenskapet och i Tyskland. Medborgarskapet skulle Elvira och Oscar i så fall ha ärvt från sin mor, som ju hade norska föräldrar. Det framgår enligt Bornecrantz på några ställen i kyrkböckerna att Laura inte betraktades som svensk medborgare, men vilket medborgarskap Elviras mor skulle haft anges ingenstans. John Madigan och hans bror James var med största sannolikhet hela tiden amerikanska medborgare. James och hans hustru anges i kyrkböckerna vara protestanter.
- [43] Politiken 1889-07-25.
- [44] Ibidem 1886-07-14.
- [45] Mer om Elviras medborgarskap i Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 161.
- [46] T.ex. Illustreret Tidende 1889-07-28, Politiken 1889-07-25.
För hela boken gäller © Klas Grönqvist 2013,2019. Citat kan naturligtvis göras efter sedvanliga regler.