Att Elvira försvunnit från Cirkus Madigan var i och för sig ingen nyhet för dem som besvärat sig med att följa den svenska landsortspressen. Redan den 22 juni hade Sundsvalls Tidning slagit upp saken under rubriken ”En Sundsvallsroman”.[1] I artikeln, som alltså skrevs nästan en månad före parets död, berättas någorlunda detaljerat om vad som hade hänt: kontakten med Sparre (som dock inte omnämns med namn i artikeln), Elviras försvinnande, mötet med Sparre i Bollnäs och moderns försök att hinna ifatt henne i Stockholm. Uppgifterna är detaljerade och i detalj överensstämmande med vad mamma Laura senare skulle berätta i brevet till Politiken, så uppenbarligen måste informationen komma direkt från familjen Madigan. I artikeln, som skrevs av tidningens chefredaktör Oscar Hägerstrand, beskrivs också Elvira som en person med ”ett synnerligen fantastiskt och överspänt temperament” och nämns ”fröken Elviras excentriska lynne och fantastiska sinnesstämning”. När hon hörde talas om Mayerlingdramat ska hon enligt tidningen också ha prisat parets öde.[2]
Frågan är nu om detta verkligen var Elviras normala stämningsläge, eller om hon blev sådan bara på grund av Sparre. Att hennes psykiska hälsa kraftigt försämrades av brevkontakten med honom framgår av mamma Lauras brev. Elvira var uppenbarligen hela sitt liv allvarlig och melankolisk till sin läggning, detta framgår av flera källor, bland annat den tidigare nämnda intervjun med henne från sommaren 1886. Men ingenting tyder på att hon på den tiden kunde betraktats som ”överspänd”, ”excentrisk” eller ”fantastisk”.[3] Det är visserligen ont om källor som går in på hennes personlighet, men allt talar för att hon innan kontakten med Sparre knappast kunde beskrivas som allvarligt störd. Tvärtom har ju lärflickan Hedvig Andersson som tidigare nämnts vittnat om att ”förut hade Elvira varit glad och munter, men från och med bekantskapen med Sparre blev hon tillbakadragen och tyst”.
”Tidigare glad och munter” är väl kanske en överdrift, men det verkar ju ytterst osannolikt att Elvira plötsligt skulle ha växlat sinnestillstånd oberoende av att Sparre just i samma veva började bombardera henne med sina kärleksbrev. Allt tyder därför på att det var kontakten med Sparre som förändrade henne från bara introvert till ”excentrisk” och ”överspänd”, som Sundsvalls tidning alltså beskriver henne. Hade Elvira varit sådan i hela sitt liv, utan påverkan från Sparre, hade familjen knappast nämnt saken för tidningen. Till Sundsvall kom hon ju först strax efter nervsammanbrottet i Hudiksvall, och det var ju först i Sundsvall som tidningens skribent fick se henne. Några månader tidigare hade hon till exempel uppfattats helt annorlunda av Vestmanlands Läns Tidnings reporter:
- … och nog minns vi här i Västerås henne från i vintras. Hon strålade då af helsa och fägring. Hennes ansigte var fint och regelbundet med stora klarblå ögon. Nedåt de fylliga axlarna svallade det blonda rika håret. Hon var särdeles väl vuxen och alla hennes rörelser däruppe på linan präglades af behag. Hela uppenbarelsen påminde mera om en blyg flicka af medelklass än om den djärfva och koketta cirkusdamen.[4]
Sundsvalls tidnings avslöjande om Elviras försvinnande gav upphov till en del kommentarer i landsortspressen. Några påstod att Elvira inte alls var försvunnen, allt var bara ett reklamtrick! Så bland annat i det citat från Gefleborgs Läns Tidning som omnämnts tidigare. Den 20 juli, alltså precis i samma veva som Elvira mördats nere på Tåsinge, går Sundsvalls tidning i polemik och vidhåller att uppgifterna om Elviras försvinnande är korrekta.[5] Och de var de ju också i detta fall.[6]
Efter denna utvikning åter till Danmark och en liten rekapitulation av pressreaktionen: de första tidningsnotiserna om dramat på Tåsinge kom som sagt i lokaltidningarna Svendborg Avis och Svendborg Amtstidende på eftermiddagen den 23 juli, alltså dagen efter att liken påträffades. Följande morgon slog Köpenhamnstidningen Politiken upp saken i en artikel, som dock till stor del byggde på vad lokalpressen skrivit föregående dag. Ett telegram om saken hade också gått ut från nyhetsbyrån Ritzaus. Tack vare telegrammet och det faktum att Politiken var en av Danmarks ledande tidningar spreds nyheten blixtsnabbt. Och detta var en nyhet som verkligen fick genomslag. Så gott som varenda tidning i Norden skrev om saken, och händelsen blev snabbt det ledande samtalsämnet bland såväl hög som låg. Inte bara nordiska tidningar skrev om saken, många centraleuropeiska tidningar likaså. Ända till Nordafrika, USA och Australien spred sig nyheten, enligt tidningsklipp jag stött på. I Norden var det endast en handfull tidningar som undvek den braskande nyheten, och detta eftersom dessa organ av princip aldrig skrev om självmord. Detta i tron att omnämnandet av dylika händelser skulle ”smitta” och få andra att ta efter.[7]
Varför hade då denna händelse sådant enormt nyhetsvärde?
Man kan med fog säga att detta var en nyhet som för dåtidens publik hade ”allt”: romantik, dramatik, plötslig död. Framför allt kanske för att det hela tycktes handla om kärlek över klassgränserna, någonting mycket känsligt och tabubelagt, men också mycket omdiskuterat vid denna tid. Överklassens män hade ju alltid gett sig själva rätten till tillfälliga erotiska förbindelser nedåt i samhällshierarkin, men här syntes det ju vara frågan om äkta och ömsesidig kärlek, en passion som var så uppslukande att parterna föredrog att dö hellre än att skiljas från varandra. Att det snarare handlade om att den sinnessjuke Sparre i praktiken tvingat sig på den uppenbarligen mycket motvilliga Elvira var något samtiden varken kunde eller ville förstå. Dramat fick dessutom redan från början en felaktig vinkling genom kopplingen till Mayerlingdramat, men även utan denna slagsida hade nog samtiden inte varit beredd på att få sig sanningen om dramat till livs.
Den danska författarinnan Dorthe Sondrup Andersen skriver i sin bok ”Kærlighed i Klunketiden” om samtidens reaktion:
- När affären med Sixten Sparre och Elvira Madigan kom att ta så stor plats i det offentliga rummet sommaren 1889 kan det bara förklaras med att parets öde berörde något centralt i riktigt många människors liv. Vad det var som träffade så mångas ömma punkt och fick dem att rycka till i chock, medkänsla eller avsky är däremot svårt att svara på, såvida man inte är cynisk nog att dra slutsatsen att män och kvinnor från alla sociala skikt begärligt ville sörpla i sig skvallret, därför att en svensk greves affär med den unga blondinen reflexmässigt skulle sätta fart på alla mäns urgamla dröm om lättillgängliga damer, i samma höga grad som den skulle appellera till kvinnornas motsvarande dröm om att en dag få möta prinsen på sin vita häst.[8]
Villkoren för kärleksrelationer över diverse sociala skrankor var alltså något som vid denna tid hade börjat debatteras och ifrågasättas på ett helt annat sätt än tidigare, säkert till stor del på grund av de stora samhällsomdaningar som pågick. Bördsaristokratins minskande inflytande och arbetarklassens växande dito började sätta sina spår i människors tänkande vad gäller dessa frågor. August Strindbergs ”Fröken Julie” hade efter visst besvär med censuren haft urpremiär i Köpenhamn några månader innan tragedin på Tåsinge. Även om rollerna i Strindbergs drama är ombytta jämfört med vad man trodde sig se i förhållandet mellan Elvira och Sparre, så visar detta och andra samtida dramer, såsom till exempel Ibsens ”Ett dockhem”, hur aktuell frågan om konventionsäktenskap, emancipation och klassöverskridande sex var i den samtida debatten.
Självmord fanns också på dagordningen i den offentliga debatten vid denna tid. Föregående år, 1888, hade till exempel Köpenhamn fått se författarinnan Victoria Benedictssons självmord efter en uppslitande kärleksaffär (naturligtvis utomäktenskaplig). Och nu 1889 kom så först Mayerlingdramat och ett halvår senare alltså Elvira–Sparreaffären. Allt detta bidrar till att förklara varför dramat på Tåsinge fick så stor genomslagskraft. En mängd andra faktorer inverkade naturligtvis också, till exempel att de två jordades sida vid sida på Landets kyrkogård. Hade familjerna tagit hand om kropparna för att begrava dem var och en för sig hade nog historien aldrig fått så stark slagsida mot ”kärlekssaga”. Att Sparre lät dramat avslutas mitt i en skog och inte på till exempel ett vanligt hotellrum bidrog naturligtvis också till att händelsen kunde romantiseras på det sätt som kom att ske.
Som cirkusartist stod Elvira långt ned på den dåtida sociala rangskalan, till och med snäppet under vanlig arbetarklass, snarast jämställd med zigenare och tattare (för att använda dåtida vokabulär). Att en adelsman som Sparre hade en tillfällig relation med en sådan person kunde väl till nöds gå an, men när man som här tyckte sig se verklig kärlek till Elvira från hans sida blev det helt enkelt för mycket för etablissemanget. Mayerlingdramat hade ju väckt enormt uppseende ett halvår tidigare, men Mary Vetsera var ju åtminstone baronessa, även om detta förstås inte var tillräckligt fint för en kronprins från ett av Europas ledande kungahus. Kronprins Rudolf hade också varit formellt förenad i ett sådant, olyckligt, äktenskap med en belgisk prinsessa.
Versionen med händelsen som ett kärleksdrama var vad man ville att det skulle röra sig om. Hellre än att ta till sig sanningen drog man paralleller till klassiska kärlekspar som Romeo och Julia eller Tristan och Isolde. Genom att dra den felaktiga slutsatsen att det handlade om en allt uppslukande kärleksrelation kunde man förtränga den hemska sanningen om vad som verkligen hänt: en allmänt älskad och firad människa som Elvira Madigan hade brutalt blivit mördad. Elvira hade under årens lopp setts av hundratusentals människor, och ingen hade väl någonsin haft något negativt att säga om henne. Som cirkusartist var hon uppenbarligen helt enastående, både tekniskt och konstnärligt. Som kvinna ansågs hon som en av samtidens vackraste, vilket bevarade fotografier knappast motbevisar: hon var uppenbarligen en verklig skönhet med starkt karisma. Även som privatperson var hon uppskattad: hennes diskreta och tillbakadragna framtoning gjorde att hennes rykte var mycket gott. Hennes enorma framgångar i manegen hade uppenbarligen aldrig stigit henne åt huvudet, och hennes framträdanden blev aldrig publikfriande. Hon sågs som ”kall” och svårflörtad, hur det nu än var med detta så bidrog det till att hon slapp den aura av lättillgänglighet och lösaktighet som ofta svävade kring kvinnliga scenartister vid denna tid.
Denna kvinnosyn var något som inte bara drabbade cirkusflickor, även skådespelerskor, balettdansöser med flera rönte samma öde. Oftast med orätt, dessa kvinnor var nog varken bättre eller sämre ifråga om moral än sina medsystrar inom andra yrkeskategorier. Det faktum att Elvira sågs som svårflörtad och dygdig gjorde definitivt sitt till för att göra nyheten om hennes ”kärleksdöd” än mer braskande. Många hade kanske trott att ”Isblomman” aldrig skulle smälta, och när nu så ändå skett föreföll hon ha varit så passionerad att det hela måste sluta med ond bråd död!
Att just grupper som cirkusartister och balettdansöser mer eller mindre automatiskt drabbades av rykten om låg moral kan väl delvis förklaras med att dessa kvinnor i “fria” yrken kunde vara mycket mer självständiga och oberoende än vad som ansågs passande enligt de traditionella könsrollerna. Men en annan viktig orsak var nog också den för tiden mycket lätta klädsel som dessa kvinnor av praktiska skäl måste ta sig friheten att använda när de uppträdde. Att som Elvira framträda med bara ben (sånär som på tighta trikåer), utan kjol eller i kortkort sådan, var något som vid denna tid skulle varit helt omöjligt i andra sammanhang än cirkus, balett, kabaré eller liknande. Den kvinna som hade begett sig ut på stan i en sådan mundering hade garanterat löpt risk att bli arresterad och dömd för förargelseväckande beteende, kvinnoben var något som hade stark erotisk laddning vid denna tid. Knappt ens på badstranden kunde en kvinna vid denna tid visa sig så lättklädd inför främmande män som Elvira brukade göra. Gemensamhetsbad hade ännu inte slagit igenom, och baddräkter på den här tiden var oftast rejäla schabrak som täckte både armar och ben.
Nu var det förstås inte bara av praktiska skäl som cirkusartister föredrog lätt klädsel, den sexuella aspekten spelade naturligtvis också in. De erotiska undertonerna har alltid varit närvarande vid cirkusföreställningar, och så var det förstås också på Elviras tid. Hennes kostymering var som sagt aningen vågad, kanske även jämfört med vad flertalet andra kvinnliga cirkusartister uppträdde i på den här tiden. Den dominerade och modersbundna Elvira valde möjligen sin lätta klädsel på grund av ett omedvetet behov av att bli sedd, men både hon och föräldrarna måste ha varit fullt medvetna om hur “sexig” hon var. I våra dagar ger väl Elviras kostymering ett ytterst oskyldigt intryck, åtminstone i jämförelse med vad många nutida cirkusflickor visar upp av sig själva.
Elviras nästan meterlånga hår bidrog också till att erotisera hennes framträdanden. Kvinnohår hade vid denna tid fortfarande en sexuell laddning som vi idag har svårt att föreställa oss. Dåtidens kvinnor uppträdde aldrig offentligt annat än med håret uppsatt, eller åtminstone dolt av en rejäl hatt eller en sjal. Elvira däremot uppträdde i manegen (naturligtvis inte i andra sammanhang) med det enorma hårsvallet i full frihet. Hon (eller åtminstone hennes föräldrar) förstod naturligtvis att slå mynt av att hon var så välutrustad ”å huvudets vägnar”. För dåtidens hårfetischister måste hon ha framstått som en våt dröm. Eventuellt hörde Sixten Sparre till denna skara, han har i flera av sina dikter uttryckt sig lyriskt om långt kvinnohår.[9]
Det nämns i samtida press att en viss sorts manspersoner på den här tiden hade tendens att ansamlas på ställen som främre parkett på Operan när det gavs balettaftnar, detta för att man då hade chansen att få se lite kvinnoben. Elvira fick garanterat också stå ut med den sortens klientel under sina framträdanden, hon måste under sin karriär ha blivit sexobjekt för tusentals ensamma och kärlekskranka män. Hon var säkerligen fullt medveten om hur det förhöll sig, men i vilken utsträckning Elvira upplevde det som ett problem vet vi inget om. Men det är nog inte alltför svårt att anta att hon var måttligt road av den sortens beundran. Att mamman var så överbeskyddande var nog delvis på förekommen anledning: få av dessa beundrare hade ”ärliga” avsikter, och Elvira behövde nog den hjälp hon kunde få för att hålla den sortens uppvaktning på avstånd. Att hon fick blommor och presenter från sådana individer var i alla fall tydligen mycket vanligt.
Om Sparre skriver Sondrup Andersen:
- … det är lätt att se att Sixten Sparres och Elvira Madigans affärer är helt felkonstruerade. Inte för att det handlar om ett sexuellt förhållande mellan en gift man och en långt yngre kvinna av ytterst beskedlig härkomst, men därför att Sixten Sparre med berått mod lät sig gripas med byxorna nere. När han nämligen lägger sig att dö bredvid henne, och med hennes intima klädesplagg fladdrande kring huvudet, annonserar han ju rättframt att det inte var i hemlighet han hade varit ute på lite lördagsmys. Frågan är dock, vad det är för budskap Sixten Sparre önskade förmedla till omvärlden, då han valde att begå självmord på vad som ständigt marknadsförts som Danmarks vackraste ö.[10]
Att Elvira var så allmänt omtyckt och älskad gjorde att hon i princip inte borde haft några fiender. Det hade hon inte heller bland normala människor som var vid sina sinnens fulla bruk, men till den kategorin hörde ju uppenbarligen inte Sixten Sparre. För honom måste det ha inneburit en extra kick att kunna ta en så populär och firad person som Elvira med sig i döden. På så sätt kunde inte bara hans egen död, utan även Elviras, utgöra ett par välriktade sparkar i ansiktet på etablissemanget, vilket säkerligen var precis vad han ville åstadkomma. Det är visserligen svårt eller omöjligt att föreställa sig hur en mentalsjuk person som Sparre resonerar, men man får onekligen intrycket att han genom att döda sig själv i själva verket ville angripa det samhällsetablissemang han såsom adelsman och officer var en del av. Om han förutsåg den enorma uppståndelsen kring sitt självmord är väl dock tveksamt, rimligen blev reaktionerna ännu mycket starkare än han vågat hoppas.
Den danske diktaren Holger Drachmann var också inne på linjen att se mordet och självmordet som en protest mot etablissemanget från Sparres sida. Åtminstone om man får tro Sondrup Andersen, och här vill jag nog ge henne rätt:
- Presshysterin kring Sixten Sparre och Elvira Madigans död hade långtifrån lagt sig, när nationens bestsellerförfattare Holger Drachmann vräkte ut alla sina enormt stora och alltid lättrörliga känslor i veckobladet Illustreret Tidende, som söndagen den 4 augusti 1889 presenterade hans mångstrofiga sorgedikt “Til de to”.
Holger Drachmann försöker liksom Henrik Pontoppidan att dra allmän lärdom av det aktuella fallet, som enligt egen utsago inte bara pressade fram tårar ur hans ögon utan också fick hans redan så heta blod att liksom koka av raseri. Hans minnesdikt handlar nämligen inte bara om Sixten Sparre och Elvira Madigan, utan om alla de tusentals älskande som liksom Shakespeares Romeo och Julia väljer döden därför att deras kärlek kolliderar med makthavarnas intressen. Holger Drachmann hävdar i förlängningen att Sixten Sparres och Elvira Madigans frimodiga uttåg ur denna världen ska uppfattas som ett slag mitt i ansiktet på det bestående, det vill säga kyrkan, domstolarna, polisen och alla möjliga andra offentliga instanser, vilka kontrollerar och reglerar ihjäl folks kärleksliv. Som Drachmann ser det är Sixten Sparres och Elvira Madigans vackert iscensatta farväl därför också en sista spydig hälsning till alla de fantasilösa och känslobefriade borgarbrackor, som i val efter val stöder den förhärskande ordningen. Eller oordningen skulle man kanske hellre säga, för den kroniskt missanpassade Holger Drachmann hatade hela sörjan av hela sitt hjärta, och det är därför såsom regelrätta frihetskämpar han hyllar de döda.[11]
Drachmanns vackra dikt om dramat får väl egentligen tala för sig själv; jag presenterar den här oöversatt som dansk läsövning:[12]
- Til de to –
Til Side, Hr. Dommer! – tillad mig, Hr. Præst …
her lægger en Krans jeg af Blodbøg paa Graven;
skær løs kun! Skær løs paa den gamle Læst,
drej Øjne, kors Arme, bryd over dem Staven:
jeg plukker den Blod-Løv derude fra Haven,
hvor Tordenen hulker i Bygernes Blæst;
Naturen har Medynk – den ”Ro” er en Løgn,
som Mennesket opfandt, da Sorgen blev Sminke;
usminket er Døden, som uden at blinke
forretter sin Embedsdont Hellig og Søgn!
Jeg kjendte dem ikke – og kjender dem grant:
de har dog en Række navnkundige Aner –
saaledes som Dante blandt Skygger dem fandt
i Jammerens Land ad de vejløse Baner:
dem kjender vi alle, og sænkede Faner
betegner den Hyldest, som Kunsten dem vandt;
nuvel da! saa er det ej ”uhørt” det Skridt,
som nu giver Tungerne Løb over Landet:
de vilde det – har vel ej kunneet andet –
de to, som har elsket – har syndet – og lidt!
Jeg spænder paa Harpen den dirrende Traad –
jeg vover knap Haand over Strængen at lægge;
for vegt bliver Digtet, naar Kinden er vaad:
det var, som jeg kjendte og elsked dem begge!
det var, som jeg saa gjennem Løndommens Dække –
og ser man for dybt, ja saa koster det Graad.
Natur! Du, som intet af Sjæle-Nød ved,
som skriver din Lov, og som følger din Bane –
Dig vies min Sang, mens jeg sænker min Fane
og lægger min Krans for de skyldige ned!
Vig Pladsen! Af Vejen du sladrende Flok,
som ofrer din Hvid, for en Nyhed at vide,
som aldrig kan faa af ”Skandalerne” nok,
men næppe har Mod til med ”Ofret” at lide:
se, Parcen, den gamle, der tæt ved din Side,
hun væder sin Traad, mens hun træder sin Rok!
hvad hun vel kan spinde dig selv for et Spind,
dit Hus, sine kjære, din Slægt, dine Venner,
ja tak du din Gud, at du ikke det kjender –
thi Elskov, som Døden, er jærnhaard – og blind!
Jeg kjender dem ikke – og kjender dem godt;
og nu er de indskrevet mellem de døde!
og enten nu Rejsen bliver lang – eller blot
et Stjærneskudsfald i det graablege Øde:
nuvel! Der var Skjønhedsglans over det Møde
paa Øen i Nærhed af Valdemarsslot.
Saa fletter jeg Parret af Sommerens Flor
det skjønneste Løv i en purpurrød Vinding,
at dække det gabende Saar i en Tinding …
ak, Elskov, dit sidste, fortvivlede Spor!
28. Juli 1889.
Holger Drachmann.
Att Drachmann liksom alla andra missuppfattade dramat som en kärlekshistoria må väl vara honom förlåtet.
Någon revolutionär vad gäller emancipation och jämlikhet var Sparre knappast. Om man tar sig före att analysera innehållet i ”Brudbuketten” ur genusperspektiv finner man att perspektivet i dikten är traditionellt manligt: blomman/flickan har sitt existensberättigande bara genom sin förmåga att tjusa. Med detta ska hon låta sig nöja, när hon gjort sin plikt att vara vacker återstår bara för henne att vissna och dö. Dö med glädje eftersom blommans/flickans enda uppgift i livet är att behaga, och den plikten har hon uppfyllt väl.
Vi vet naturligtvis inte hur det intima samlivet mellan Sparre och Elvira gestaltade sig, men Brudbuketten kanske låter oss kanske ana att Sparre i praktiken brydde sig mycket lite om hur mycket Elvira njöt av deras samvaro. Till sjukdomsbilden i Sparres fall hör ofta stegrad sexualdrift, så Elvira fick kanske ”tjänstgöra” flitigt. Hur mycket hon uppskattade Sparres insatser som älskare är ju omöjligt att veta, men en kvalificerad gissning är som sagt att Sparre inte alls tänkte i sådana banor. Han såg förmodligen innerst inne bara till sin egen njutning och kostade inte på henne mer än vad som behövdes för att få henne att ställa upp på hans villkor. Detta inte bara på grund av sjukdomen, utan också beroende på de traditionella könsrollerna i hans kretsar vid denna tid. Den troligen tämligen oerfarna Elvira visste kanske inte heller vad hon hade rätt att förvänta sig av en partner. Sådana saker talade man knappt om vid denna tid, i varje fall inte offentligt. Möjligen att det tisslades en del väninnor emellan eller att mamma Laura anförtrott sin dotter en del. Men först som sist bör det kanske betonas att allt detta rör sig om spekulationer, vi vet inte alls hur det verkligen förhöll sig med parets samliv.
Sparre var nog i och för sig varken bättre eller sämre vad gäller kvinnofrigörelse och sexualmoral än andra av dåtidens radikala. Granskar man dessas skriverier idag, finner man nog ofta att författarna, trots allt tal om emancipation och jämlikhet, är fast i ett i våra dagar helt förlegat synsätt med kvinnan som det i alla avseenden “svagare” könet.
Inom vänstern såg man på sina håll Sparre som rebell och upprorsman och hyllade honom just av denna orsak. Såhär skriver Arbetet om Sparre:
- … Dessa begge döda voro uppenbarligen intellektuellt öfverlägsna sina klassförvandter, och de voro det enligt vår mening äfven moraliskt, ty den högsta moral vi känna är otillfredsstäldheten med eländiga förhållanden. De hade upptäckt intigheten i det nuvarande samhällslifvet, och då de icke fått syn på något bättre rymde de ur lifvet. Huru många ha icke under liknande omständigheter störtat derför, att de, liksom dessa, icke funnit något ideal med kött och blod att lefva för! De voro förderfvade! skriker hyckleriet. Detta är icke sant. De voro mindre förderfvade än tusentals andra, som med fjäderlätt samvete begå samma brott mot könsmoralen utan att bryta med lifvet.
…
Det var således en oppositionsman och det är nog för att inge oss sympati, äfven om han ej opponerat sig mot något annat än – lifvet. Vi gilla ej sjelfmordet, i synnerhet icke af den literära intelligensen, som behöfs i denna tids icke blott sociala utan äfven intellektuella kamp mot det gamla utlefvade samhället. Men då intelligensen, såsom här, endast fått en osund näring och ej lyckats skaffa sig mark under fötterna – hvad skall den göra? På denna fråga är under vissa förhållanden en revolverkula det riktiga svaret.[13]
Sparre sågs alltså närmast som hjälte i dessa kretsar, han och Elvira hade enligt deras synsätt mer eller mindre tvingats till sitt självmord på grund av klassamhällets trångsynthet.
Alla var dock som tidigare sagts inte lika förstående och medkännande, en del konservativa skribenter drog sig inte för att kritisera parets agerande utifrån en värdekonservativ grundsyn. Smålandspostens redaktör Alfred Hedenstierna skrädde inte orden i sin artikel den 1 augusti. Artikeln är för lång för att citeras i sin helhet här, den återfinns därför i stället bland källtexterna. Jag nöjer mig därför med slutklämmen:
- Men öfver detta par, som ljög sig fram derute i främmande land och på skolpojksvis skar sina sammanslingrade namn med tillhörande attribut af pilar och hjertan på bord och bänkar; öfver detta dubbelskott vid afslängd korsett och turnyr, vid länsad matkorg och tömda ölbuteljer, sedan pengarna voro slut och den vällustiga njutningens bägare sannolikt äfven tömd ända till dräggen, tycks vi ligger en ocean af vämjelse och äckel.
Hur många män af ungefär löjtnant Sparres bildningsgrad och samhällsställning ha icke, i vår, de öfverfylda lefnadsbanornas och öfverförfinade behofvens tid, inom blödande hjertan med pligtens och samvetets dubbla säkerhetslås måst stänga inne känslor, som varit lika varma som hans!
Hvem beundrar dem!
Men – det der är ju ”brackaktigt” och urmodigt nu! Fri kärlek, fritt lif, fria revolverkulor och fri himmel i – armarna på den, i hvars sällskap man bedragit sina barns mor; – det är ju så den lyder, dagens lösen![14]
Hedenstiernas moralkonservativa syn delades nog inte alltid av folk från de lägre samhällsskikten, där kanske man som sagt snarast såg upp till de två för att de vågat utmana den rådande samhällsordningen vad gäller relationer över klassgränserna. Dramat på Tåsinge hade verkligen något att erbjuda för alla!
I Nyaste Öresunds-posten skrev Nathanael Hellberg en lång artikel om händelsen och om självmord i allmänhet. Självklart fördömer han av princip självmord, och artikeln slutar med att han oförskyllt ger Elvira skulden för vad som skett (hela artikeln finns bland källtexterna i denna bok):
- … Hur annorlunda skulle icke Elvira Madigans öden kunnat gestalta sig, om hon egt sådana karaktärens egenskaper att hon vetat att använda sina inre och yttre företräden till sin och sina medmennsikor glädje och gagn i stället för att de nu bragt sorg och förtviflan öfver både henne sjelf och andra!
Det gifves något som för lifslyckan är af större vigt än både fagert yttre, intelligens och ett intagande väsende – det visar skön Elviras tragiska lefnadssaga.[15]
På konservativt kristet håll var man likaså måttligt förtjusta över vad som hänt. I Uppsala utgavs en fyrsidig religiös pamflett, betitlad ”På syndens väg”. I denna visas med Elvira och Sparre som varnande exempel hur illa det går om man inte uppfostrar sina barn i Herrans tukt och förmaning. Den anonyma författarens samhällssyn avspeglas i att det är Elvira och framför allt hennes föräldrar som klandras, inte Sparre (eller för den delen Sparres föräldrar). Vem som var författare till detta alster är helt okänt, inte heller någon utgivare anges. Jag har tillfrågat kyrkohistorisk expertis, men ingen vågar ens föreslå ett namn.[16]
Innan sanningen om Elviras far kommit fram cirkulerade en del vilda rykten i pressen. Morgonbladet visste att berätta att ”hennes utseende tydde på Zigenar-extraction”. Hur detta skulle kunna stämma in på en ärkeblondin som Elvira är svårt att förstå, uppenbarligen har den som skrev detta aldrig sett henne i verkligheten, utan ventilerar bara omedvetet sina fördomar om cirkusfolk. Andra tidningar ville placera Elviras far betydligt högre upp på samhällsstegen: hon skulle varit dotter till antingen kung Victor Emanuel av Italien eller kejsar Vilhelm av Tyskland![17] Naturligtvis tystnade alla sådana rykten raskt när man hittat Elviras födelsebevis bland hennes papper och kunde konstatera att fadern var en ”simpel” cirkusartist från Köpenhamn.[18]
Även beträffande Elviras ålder förekom varierande uppgifter i pressen, hon gjordes till allt från 18 till 24 år gammal. Hennes rätta ålder var ju som vi vet 21, men när Politiken publicerade hennes korrekta födelsedatum påstod man också att hon inte bara var född i Flensburg, utan också konfirmerad där.[19] Emellertid återfinns hon inte i församlingens konfirmationsbok,[20] men var och när hennes konfirmation verkligen ägde rum har jag inte lyckats utröna.
Ståhejet kring Elviras och Sparres död gjorde att de ateljéfotografer som satt på porträttbilder av de båda vädrade morgonluft. Först ut tycks Samuel Marcus i Ystad ha varit, den 27 juli annonserade han ut kopior av ett fotografi av Elvira, ett kort han uppenbarligen tagit under hennes besök i staden knappt två år tidigare.[21] Under de närmaste dagarna hakade så många andra fotografer och återförsäljare på trenden och erbjöd foton av Elvira eller Sparre i både danska och svenska tidningar. I Svendborg hade fotografen Jens Braae visserligen inga egna bilder, men han kom tydligen över de fotografier paret hade lämnat kvar på hotellrummet. Kopior av dessa porträtt sålde han sedan som sina egna. Om han köpte loss negativen från respektive fotografer eller bara gjorde piratkopior av parets efterlämnade foton är dock obekant. Braae lär ha tjänat en förmögenhet på ”sina” fotografier, dessa hör också till de mest spridda och kända som finns av dem båda.[22]
Somliga fotografer var uppenbarligen inte så nogräknade med vad de sålde, en dansk tidning rapporterar att falska foton av Elvira och Sparre var i omlopp.[23] Bortsett från de lyckliga som haft möjlighet att se Elvira i manegen hade de flesta vid denna tid ingen aning om hur hon verkligen såg ut.
Som bevis på hur efterfrågade bilder av Elvira var kan nämnas att när den svenska veckotidningen Budkaflen den 2 augusti publicerade Elviras porträtt såldes hela utgåvan slut inom några timmar. Detta trots att man insett att numret skulle sälja bra och därför hade tryckt en extra stor upplaga. Bilden fick därför på allmän begäran repriseras i påföljande nummer.[24] Det man tryckte var ett träsnitt som först publicerats i danska Illustreret Tidende den 28 juli. Träsnittet har uppenbarligen gjorts med ett fotografi som förlaga, gissningsvis taget under Elviras sejour i Köpenhamn 1886, originalfotot har jag dock inte lyckats spåra.[25] Det kan tilläggas att tekniken att direkt reproducera foton i tidningstryck ännu inte var utvecklad vid denna tid, man var tvungen att gå omvägen via träsnitt, litografi eller dylikt.
Till vänster: Hyllningsdikt av anonym poet i Fäderneslandet 21 augusti 1889
Till höger: Budkaflen 9 augusti 1889. Bilder av Elvira var tydligen mycket eftertraktade.
Släkten Sparre hörde definitivt till dem som tjänade på att affären misstolkades som en kärlekshistoria och att Sparre kom att ses som dramats hjälte snarare än skurk. Genom att så blev fallet kunde både skandalen med Sixtens sinnessjukdom och hans usla ekonomiska ställning tystas ner. Några tidningar skrev visserligen lite löst om att Sparres privatekonomi inte varit den bästa, men hela sanningen kom aldrig fram. Och Sparres mentalsjukdom antyddes knappt ens i pressen. Vid denna tid var det nog också så, att sinnessjukdom i släkten hade setts som en större belastning för familjen än självmord och kraschad ekonomi.
Saken tystades tydligen också ner inom släkten. När Sparres dotterson skulle se 1943 års film om dramat fick han frågan “Jaså, Lindhe är här för att se filmen om morfar?” och förstod ingenting. Att det var hans egen morfar som blivit föremål för filmatisering hade han uppenbarligen inte alls insett, till detta bidrog i och för sig också att Sparre framträdde under annat namn i filmen.[26]
Att Sixten var mentalsjuk stod trots allt uppenbarligen klart för hans närmaste omgivning. Så här skriver hans far Sigge Sparre i ett brev till baron Juel-Brockdorff, slottsherren på Valdemars slot på Tåsinge, som tack för att sonen Edvard fått bo hos honom när denne var nere för att ordna med broderns begravning:
- Stockholm d. 30/7, 89.
Herr Gårdsförvaltare!
Härmed anhåller jag, att å egna och min hustrus vägnar få betyga eder vår tacksamhet för all visad välvilja och godhetsfullt biträda å Eder sida vid vår älskade sons begrafning.
Att för eder skildra hvad ett sorgadt faders- och modershjerta skole känna vid ett tillfälle som detta, behöfver jag icke; ty detta inser Ni nog.
Allt detta slog ner som en blixt öfver oss.
Visserligen hade hans äktenskap de sista åren icke varit lyckligt; visserligen funno vi honom mycket förändrad, och hade till och med här i Stockholm hört talas om hans nya böjelse genom berättelser ner ifrån Skåne; men aldrig kunde vi tänka oss ett sådant slut.
Han var i botten en god menniska; men hade under de sista åren blifvit mycket svärmisk till lynnet.
Emellertid hembära vi Eder vår tacksamhet för all Er välvilja.
Hade en obduktion kunnat ske, skulle denna otvifvelaktigt ha lagt i dagen, att hans hjerna numera icke var normal, och att han således ej varit tillräknelig för hvad som skett.
Med utmärkt högaktning
Sigge Sparre.
Kammarherre.
Adress: 41, Carlavägen.[27]
Det måste betonas att detta är ett privatbrev. Informationen om Sparres sjukdom var definitivt inte avsedd för allmänhetens ögon. Sparres nekrolog i Nyaste Kristianstadsbladet låter i försiktiga ordalag ana att också arbetskamraterna misstänkte hur det stod till, även om Elvira ges mycket av skulden för vad som hände:
- … Men kommo så ofärdens och sorgens dagar. Den sjudande kratern började jäsa allt starkare och starkare. Det ena utbrottet af en sjuklig och tygellös passion följde på det andra. En guldlockig smäktande sirén på en ståltrådslina tände hos den eldige, fantastiske mannen en lidelse, som kom honom att förgäta sina heligaste pligter mot fädernesland, anhöriga och regementskamrater. Det färska minnet af det blodiga dramat på slottet Meyerling tyckes icke haft så föga inverkan på de båda olyckligas sjuka inbillning och öfverspända fantasi, och så kommo vanäran, ångern, samvetsqvalen …[28]
Här talas om inte endast ett, utan flera utbrott av ”tygellös passion”. Ska man tolka detta som att det inte bara var Elvira han intresserade sig för? Med henne brevväxlade han ju bara vid denna tid, kanske hade han andra fruntimmersaffärer vid sidan om. Detta samtidigt som han i sina brev betygade att Elvira var hans enda kärlek … Han var ju borta från sin hustru medan han tjänstgjorde i Stockholm, och att leva i celibat var knappast hans stil när han nu var inställd på att leva loppan och dö ung. Man kan ju bara beklaga att ingen i hans omgivning förstod hur illa ställt det faktiskt var med honom.
Mamma Lauras brev till Politiken har redan nämnts. I detta brev lägger hon all skuld för vad som skett på Sparre. Att hans beteende skulle varit utslag av sinnessjukdom nämner dock inte Laura, så denna förklaring till hans beteende insåg hon kanske inte. När Politiken publicerade hennes brev var det med en brasklapp: ”Våra läsare kommer säkert inte att ta anstöt av att Elviras moder omtalar löjtnant Sparre bittrare än vad som är rättfärdigt. För henne står naturligtvis Sparre som den som har orätten”. Det var tydligen lite känsligt att kritisera en officer och adelsman vid den här tiden, om han så var mördare, självmördare och förskingrare. Kanske var man rädd för ett åtal för förtal från släkten Sparres sida.
Genom att poängtera att man bara återger mamma Lauras ord ordagrant hade man ryggen fri om något sådant skulle ha hänt. Man menade väl att eftersom mamman skrev i affekt var det förlåtligt om hon inte klarade av att vara återhållsam i sin kritik av Sparre. Förvisso skrev Laura detta brev i stark affekt. Fattas bara annat, mindre än en vecka tidigare hade hon fått veta att hennes älskade dotter mördats! Hon har svårt att samla tankarna och byter ofta ämne mitt i en mening. Men läser man mellan raderna förstår man att återhållsam är just vad hon är, vad hon verkligen kände för Sparre just då lämpade sig nog inte för tryck! Brevet finns återgivet i sin helhet i avsnittet Källtexter.
Varför skrev då Laura över huvud taget detta brev? Jag gissar att det mycket handlar om att försöka påverka opinionen vad gäller synen på dramat. Hon hade läst vad tidningarna skrivit, och insåg att rapporteringen fått en alltför kraftig slagsida mot ”kärlekssaga” och att Sparre framställts i en alltför god dager. Tyvärr kom hennes brev för sent för att kunna vända opinionen, världen hade redan bestämt sig för den romantiserade tolkningen. Hennes brev lästes visserligen av många och citerades flitigt i åtskilliga andra tidningar, men utan resultat.
Hädanefter föredrog hon att tiga.
Vid denna tid var det vanligt att timade händelser gav upphov till skillingtryck, och dramat på Tåsinge blev naturligtvis inget undantag. Den danska poeten Julius Strandberg skrev ett dylikt den 7 augusti, det trycktes redan nästa dag tillsammans med en kortfattad berättelse om dramat. Titeln på alstret var ”Wise om Løjtnant Sparres og Elvira Madigans ulykkelige Død i Nørreskov”, och den niostrofiga texten börjar ”Det var i Taasinges skønne Egne”.[29]
I Sverige ville publicisten Johan Lindström Saxon inte vara sämre, hans sextonstrofiga visa, som i originalversionen börjar ”Sorgeliga saker hända / uti våra dar försann”, gavs ut i Sundsvall på eget förlag under pseudonymen ”B. C. Carlsson”. Även denna publikation inleds med en berättelse. Denna visa blev omåttligt populär och har omtryckts otaliga gånger.
I Malmö publicerades ”En mycket rörande Visa om Elvira Madigan” av anonym författare. Den artonstrofiga visan, som inleds med orden ”I täcka Flensborg jag dagen skåda”, utmärker sig knappast för några högre poetiska värden. Det gör i och för sig inte de andra skillingtrycken heller, men detta alster måste nog betraktas som ett bottennapp i genren.
Även Strandbergs danska skillingvisa publicerades i Sverige, som nummer 1 av ”Fem wackra och alldeles nya wisor”, ett häfte utgivet i Malmö 1889. Varken namn på författaren eller översättaren anges dock. Flera omtryck är kända av denna visa, tidigast från år 1890.[30]
Som kuriositet kan också nämnas att de talrika skillingtrycken fick den (trots namnet) konservativa tidningen Den Svenske Arbetaren att publicera en parodi på dessa, betitlad “En ny, rörande visa om det ynkeliga kärleksdramat i Tosinge skog”.[31]
Till vänster: Titelbladet till skillingtryck av anonym diktare, utgivet av S. Lundgrens söner, Malmö 1889. (Kungliga biblioteket, Stockholm)
I mitten: En blivande klassiker. Titelbladet till originalutgåvan av Johan Lindström Saxons ”Sorgeliga saker hända” i den 13-strofiga originalversionen. Saxon använder sig här av pseudonymen “B. C. Carlsson”. (Kungliga biblioteket, Stockholm)
Till höger: Titelsidan till originalutgåvan av Julius Strandbergs danska skillingtryck om dramat. (Dansk Folkemindesamling, Köpenhamn)
Den svenska boulevardtidningen Figaro hade som tidigare nämnts haft Sparre som informell medarbetare. Att skriva om vad som hänt tycks därför ha varit lite känsligt. Saken löstes genom att man först publicerade en dödsruna där Sparres namn överhuvudtaget inte nämns! Artikeln bär rubriken ”En Figaros bortgångne anonyme medarbetare”, men vem som åsyftas måste ha stått klart för var och en. Det framgår av nekrologen att Sparre under det senaste året bidragit med ett tjugotal artiklar, förutom ett antal som aldrig publicerats. Dessa hade handlat om allt från sedlighets- och hycklerifrågor, litteratur och estetik till militära och hippologiska ämnen.[32]
Jag har inte gjort något försök att närmare reda ut vilka artiklar i Figaro som är av Sparres hand, men säkerligen är det han som är upphovsman till ”Stockholms omnibushästar” och ”Kapplöpningarne” som publicerades 23 februari respektive 4 maj 1889. Dessa artiklar signerade han med pseudonymen ”Fred. Archer”. Verklighetens Frederick (Fred) Archer var en på sin tid framgångsrik engelsk jockey, som hade slutat sina dagar tre år tidigare genom att skjuta sig till döds.[33] Nog så talande; Sparre identifierade sig tydligen med honom, men tyvärr var det ingen i hans omgivning som förstod signalen och såg till att han kom under vård.
Sparre hade bland annat engagerat sig i den pågående Strindbergsfejden och tagit starkt parti för honom. Han hade skickat artiklarna till Figaro dels med post eller via sin kalfaktor, dels tydligen själv stoppat ned dem i redaktionens brevlåda, något honorar hade han aldrig begärt. Redaktionen visste dock vem han var, och man hade tydligen brevledes kommit överens om att träffas, men något möte mellan Sparre och Figaros redaktör verkar aldrig ha blivit av. Sparre skyllde tydligen på ”ett allt annat uppslukande intresse”, det vill säga Elvira. Så fixerad var han tydligen vid henne att han inte ens ville offra några timmar på ett möte med Jörgen, eller Georg Lundström som Figaros chefredaktör egentligen hette. Allt detta skrivande hann han tydligen med samtidigt som han skötte sitt ordinarie heltidsarbete på Kavalleriskolan utan anmärkning, och samtidigt som han ju var upptagen med att bombardera Elvira med sina kärleksbrev. Att han orkade med allt detta förstärker bilden av Sparre som manisk.
Nåväl, i påföljande nummer av Figaro kom så en kort nekrolog över Elvira, där Sparre över huvud taget inte omnämns, bara Elviras ”brottsliga kärlek”. I nästa nummer kom så en kortfattad dödsruna över Sparre med namns nämnande, men där å andra sidan Elvira inte omtalas med ett ord! För säkerhets skull nämner man denna gång inte Sparres dödsorsak.[34]
I Danmark fanns vid denna tid ett cigarrettmärke vid namn ”Artist”. Med paketen följde samlarbilder på dåtida kändisar, och föga förvånande dök även Elvira upp strax efter sin död. Det foto som användes som förlaga kan tack vare inredningsdetaljer i ateljén spåras till fotografen Hugo Danz i Berlin. Det bör alltså vara taget vid något av Elviras besök i denna stad, kanske någon gång kring 1886.
En mer kuriös historia är att någon lät framställa vaxdockor av Elvira och Sparre, vilka sedan under flera år framåt förevisades i ett kringresande vaxkabinett. Bland annat är känt att dockorna förevisades i Karlstad i november 1889.[35] Som ansvariga anges i annonsen Edv. Jacobsen & Olsen från Köpenhamn. En månad senare förevisas samma(?) vaxdockor i Svendborg, nu kompletterade med kronprins Rudolf och baronessan Vetsera från Mayerlingdramat.[36] Jag har inte följt upp detta vaxkabinett i detalj, eventuellt fanns det flera olika samtidigt. År 1891 förevisades vaxdockorna av Elvira och Sparre i Norrköping och Kalmar, och på hösten samma år hade de vid det här laget illa medfarna dockorna tagit sig till Uleåborg i Finland:
- … Äfven fanns någonting som skulle föreställa ett vaxkabinett, framställande bara mordhistorier: prins Rudolf och fröken Vetzera, grefve Sparre och fröken Madigan och så en präst, som gaf nattvarden åt någon bekant mörderska, som skulle afrättas. Vaxbilderna voro af tarfligaste slag, ansigtena illa formade och kostymerna trasgranna och lappade. Prins Rudolf hade söndriga byxor.[37]
Elviras och Sixtens död gav eko över hela världen och inom alla samhällsklasser. Redan från början uppstod en “kamp om sanningen”, där den romantiska bilden av “kärlekssagan” snabbt tog överhanden. Denna “sanning” har varit nästan allenarådande fram till nu, men som läsaren nog redan börjat inse står den kanske inte i överenstämmelse med den krassa verkligheten. I det avslutande kapitlet ska vi, förutom att få ta del av författarens slutsatser och kommentarer, bland annat se hur denna av allt att döma falska bild bidragit till att hålla intresset för dramat vid liv under mer än 125 år.
- [1] ”Roman” motsvarar väl ungefär ”romans” i nutida språkbruk.
- [2] Hela artikeln återges i sin helhet på sid. 98 i denna bok.
- [3] “Fantastisk” motsvara väl snarast “fantasifull” i nutida språkbruk.
- [4] Vestmanlands Läns Tidning 1889-07-27.
- [5] Sundsvalls Tidning 1889-07-20.
- [6] NYTT: Artikeln i Sundsvalls tidning citerades i bland annat Dagens Nyheter samt i ett flertal danska tidningar. Att Elvira försvunnit från cirkusen bör därför ha varit någorlunda väl känt i Danmark, och förmodligen även i Svendborg. I vilken utsträckning detta påverkade Sparres fortsatta agerande får väl dock betraktas som oklart; att paret försvann hux flux från hotellet berodde säkerligen i första hand på hotelldirektörens räkning, som Sparre inte kunde betala. Den tredje hypotesen, att paret flydde Svendborg därför att Cirkus Bergman kommit till stan, kan nog avfärdas.
- [7] NYTT: I våra tider är detta det vanliga: pressen är mycket mer restriktiv vad gäller att berätta om självmord.
- [8] Kærlighed i Klunketiden, sid. 17.
- [9] NYTT: T.ex i dikten Från Herregården:
Från nacken går en fläta rar
Af tjockt och gullgult hår,
O, kunde flätan torka bort
Den heta, heta tår!
Se även Saxon (1932), sid. 18 - [10] Kærlighed i Klunketiden, sid. 49.
- [11] Ibidem, sid. 51–52.
- [12] Originalpubliceringen skedde i Illustreret Tidende 1889-08-04
- [13] Arbetet 1889-08-06.
- [14] Smålandsposten 1889-08-01. Artikeln är osignerad, men det råder inget tvivel om att det är Hedenstierna som är författaren.
- [15] Nyaste Öresunds-posten 1889-07-30. För fler konservativa tidningars syn på händelsen se t.ex. ledare i Norrköpings Tidningar 1889-07-29 och Aftonbladet 1889-08-03.
- [16] E-post från Magnus Lundberg, teologiska institutionen, Uppsala universitet 2010-11-01.
- [17] Se t.ex. Sundsvalls Tidning 1889-08-01.
- [18] Politiken 1889-07-27.
- [19] Ibidem.
- [20] Brev från kyrkoarkivarie Dieter Pust, Flensburg 2011-06-11.
- [21] Ystads Allehanda 1889-07-27.
- [22] Ett av de två foton av Elvira som Braae sålde kan möjligen vara taget av honom själv under Cirkus Madigans besök i Svendborg sommaren 1887, men ett exemplar av bilden bär fotografnamnet Lisa Landberg, Oskarshamn (Aftonbladet 1943-03-13). Uppenbarligen förekom det andrahandsförsäljning av dessa foton. Negativet till det aktuella fotot finns bevarat på Svendborg museum, men gissningsvis har Braae antingen köpt detta från den ursprungliga fotografen, eller kanske troligare, gjort ett eget negativ efter Elviras kvarlämnade kopia av Lisa Landbergs foto. NYTT: Det foto som möjligtvis kan ha tagits av Braae är det magnifika porträtt av Elvira som är återgivet på omslaget till min bok. Det troligaste är dock att Braae bara kopierat ett foto av Landberg som Elvira lämnat kvar på hotellrummet i Svendborg, och som Braae fick “låna”, tack vare goda kontakter med polisen i Svendborg. Braae köpte säkerligen inte något negativ från Landberg. Det andra fotot som omnämns är en av Wigsténs bilder. En möjlighet är ju också att Sixten och Elvira beställde kopior av sina medhavda foton hos Braae, som sedermera inte var sen att slå mynt av “sina” kopierade negativ.
Den omfattande trafiken med Elvira-foton efter hennes död gör det ofta svårt att avgöra vilka fotografer som knyckt från vilka. - [23] Svendborg Amtstidende 1889-07-30.
- [24] Budkaflen 1889-08-02 respektive -09. Bilden finns även i bland annat Dalpilen 1889-08-09.
- [25] NYTT: Enligt tidningen København den 13 augusti 1889 har Bojesen sålt 600 exemplar av fotot av Elvira Madigan och 400 av Sixten Sparre. Förmodligen rör det sig om kommissionsförsäljning av Braaes piratkopior. Ytterligare ett bevis för hur efterfrågade foton av Elvira var, Bojesen var ju bara en av många som sålde diverse Elvira-foton.
- [26] Lindhe: Sorgeliga saker hände …, sid 220. Att Sparre bytte namn i filmen var enligt samma källa efter påtryckningar från släkten. Se också brev daterat 1985-06-06 från Casimir Lindhe till Per Arne Wåhlberg i Nordiska museets arkiv.
- [27] Brevet nu i Tåsinge lokalhistoriske arkiv, faksimil i Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 98–102.
- [28] Nyaste Christianstads-bladet 1889-07-27. Nekrologen är signerad ”H.F.”, möjligen rör det sig om löjtnanten och skribenten H.H.W. Falk, som dock tjänstgjorde vid ett regemente i Värmland vid denna tidpunkt, ej i Skåne. Hela nekrologen finns återgiven på sid. 105 i denna bok.
- [29] Texten finns återgiven i Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid.125–128.
- [30] Originalutgåvorna av de svenska skillingtrycken finns i Kungliga biblioteket, Stockholm.
- [31] Den Svenske Arbetaren 1889-08-10.
- [32] Figaro 1889-08-03, nekrologen är signerad G.L. Den skrevs alltså av chefredaktören Georg Lundström själv. Artikeln finns återgiven bland källtexterna, rekommenderas för den som vill veta mer om Sparres politiska ställningstaganden.
- [33] http://en.wikipedia.org/wiki/Frederick_J._Archer
- [34] Figaro 1889-08-10 respektive -17.
- [35] Karlstadstidningen 1889-11-23. Förevisningarna skedde på Gamla gästgivaregården 25–30 november.
- [36] Svendborg Avis 1889-12-24.
- [37] Bihang till Uleåborgs Tidning 1891-09-29, angående höstmarknaden i staden. För mer om “Elviras” (och andra) vaxkabinett, se t.ex. http://home.swipnet.se/arenateatern/arenateaterhome/vaxkab.html Se även Hirn: Sirkus kiertää Suomea.
För hela boken gäller © Klas Grönqvist 2013,2019. Citat kan naturligtvis göras efter sedvanliga regler.