Av utrymmesskäl kan här bara medtas några av de viktigaste och intressantaste texterna. Många citat finns i den löpande texten, men i de fall jag bedömt källtexterna som för långa för att medtas i sin helhet där, men viktiga för förståelsen av dramat och av Elvira som person, redovisas de i stället här nedan. Artiklar som i sin helhet eller i väsentliga delar citerats i den löpande texten upprepas dock inte här. Dock bör bland annat citaten ur Ystads Allehanda och Vimmerbys Tidning nämnas.
För fler viktiga citat ur danska tidningar dagarna efter dramat hänvisas till Enevig: FAKTA om Elvira Madigan … Denne återger det mesta av vad lokalpressen samt Politiken skrev dagarna efter mordet på Elvira, här finns bara ett litet urval. Artiklarna återfinns här i kronologisk ordning efter publiceringsdatum, de danska texterna presenteras på originalspråket.
NYTT: Morgenbladet 1886-07-06
Utdrag ur artikeln “Stjerner iakttagne fra Tivolis Observatorium”. Här får vi lite ny information om flickorna, det mesta är nog korrekt. Men flickorna har gjorts ett respektive två år yngre än de verkligen var. Detta oskick var emellertid mycket vanligt i dåtidens cirkusreklam.
I.
Familien Madigan.
For Publikums Øjne viser sig kun de to Søstre Elvira den blonde og Gisella den brunette, der i Forbigaaende bemærket slet ikke er Søstre.
Men Familien tæller endnu to Medlemmer, Mr. John Madigan og hans Hustru. De har tidligere præsenteret sig før det kjøbenhavnske Publikum,
nemlig i Cirkus Loisset i 1876, hvor Mr. Madigan optraadte som Parforcerytter og Mrs. Madigan, den Gang Mrs. Obinsky, som Skolerytterske i Herredragt. Ved samme Lejlighed viste Frk. Elvira sig første Gang offentlig, til Stedfaderens, Mr. Madigans Benefice.
Den unge Dame er nemlig tillige Skolerytterske og fremfører dresserede Heste, men hendes Specialitet er “den slappe Line”. At det ikke er alldeles farefritt at erhverve sig Evnen til att bevæge sig mellem Himmel og Jord paa en Stump Telegraftraad ses best deraf, at Frk. E. har brækket den ene Arm to Gange og den anden én Gang. Den sidste Gang, hun saaledes kom til Skade, var i Hippodromen i Paris. Den tilkaldte Læge erklærede, at det ikke forelaa noget Brud, og først 7 Dage senere konstaterede en anden Læge, at denne Diagnose beroede paa en Fejltagelse, og Benstumperne, der da var begyndt at voxe sammen, maatte paa ny brydes fra hinanden.
Frk. Elvira er født i her i Danmark, den 4te December 1868[sic!] og begyndte sin egenlige Kunstnersbane i St. Petersburg 1879.
Frk. Gisella, der har foretrukket at bevæge sig paa den stramme Line, og som deri har erhvervet sig saa stor Rutine og san megen skjælmsk Ynde, at hun næsten uafbrudt aflokker Publikum, specielt den mandlige del af Samme, kraftige Bifaldsytringer, saa første Gang Dagens Lys den 4de April 1867[sic!]. Hun er Plejedatter og Elev af Hr. og Fru Madigan og debuterede i Cirkus Krembser i Kronstadt i Sibenbürgen 1882.
Heller ikke hun har ustraffet vovet sig ind paa Kunstens Bane. Ved et Fald fra Linen tilføjede hun sig en smertefuld sønderrifning af to Scener[sic!] i Hælen. Glandspunkterne i hendes Præstationer er hendes “Gaaen paa Knæene” og “dobbelte Omdrejning paa Stedet i ét Tempo”.
Bægge de unge Damer arbejder flittig paa deres faglige Uddannelse, men forsømmer heller ikke deres intellektuelle Udvikling. De er komplet ladylike i deres Optræden udenfør Arenaen, de taler og skriver flere Sprog, og har drevet det til at spille Fortepiano med stor Dyghtighed og Smag.
Politiken 1886-07-14
I denna artikel, som skrevs under ”systrarna” Madigans bejublade sejour på Tivoli i Köpenhamn sommaren 1886, får Köpenhamns publik lite bakgrundsinformation om Elvira. Tyvärr är ju inte uppgifterna alldeles korrekta, Elviras ålder och födelseort stämmer till exempel inte. Förmodligen är det Elviras föräldrar som avsiktligt bättrat på sanningen en smula. Uppgiften om Giselas riktiga namn är uppenbarligen en anka.
Luftens Døtre.
Ingen Profetinde er agtet i sit eget Fødeland, siger et gammelt Bibelsprog; ikke desto mindre har den unge, nordiske Skønhed, Elvira Madigan, efter at have lagt hele Europa før sine smaa Fødder, formaaet at fængsle de kræsne Kjøbenhavnere.
Hvad Renz med hele sit Apparat af Løver, Løve-Ponyer, prøvede Balletdanserinder, traditionelle Clowner osv. – ikke har evnet: at samle et talrigt, stadigt Publikum, det er lykkedes straks for Frk. Elvira.
Hun ere født i Odense; forøvrigt nærmest Kosmopolit; hendes Moder er Svensk, hendes Fader Tysk, hendes Stedfader Amerikaner og selv er hun født i Fyns Hovestad for 17–18 Aar siden.
Frk. Elvirs Stedfader, Mr. John Madigan, den bekendte Berider, der optraadte i Cirkus Loisset, havde sin Benefice da Elvira var 7 Aar gammel. Staaende paa to Heste fløj han rundt paa Arenaen; i sin udstrakte Højre holdt han den dejlige, lyslokkede Barn.
Man jublede, og Madigans Triumf skyldtes delvis den lille Debutantinde.
Fra det Tidspunkt har Elvira en eneste Erindring; en Dag købte hendes Moder Kaffe hos en Urtekræmmer i Nærheden af Tivoli; en galant Svend forærede den lille Pige en Chokoladekage. Det glemmer hun aldrig.
Elvira blev større og smukkere Dag for Dag; hun blev uddannet som Slapline-Kunstnerinde. Saa fik John Madigan en lys idé; han skaffede hende en mørk Søster, som naturligtvis gik i Retning af Stramline-Kunstnerinde. Han adopterede den unge Luise Schulze; saa fik Elvira en Søster, som hed Gisella Madigan.
Hvem er den smukkeste, hvem den talentfuldeste? Gisella bedaarer ved sit indtagende Smil, Elvira imponerer ved sin kolde Skønhed. Som en anden Krake draperer Elvira sig i sit alenlange, askeblonde Haar; paa Knæ, langs Staaltradslinen fanger Gisella sit Publikum. Se dem!
Sundsvalls Tidning 1889-06-22
I denna artikel sprids för första gången nyheten om Elviras mystiska försvinnande från familjen och cirkusen. Den skrevs cirka tre veckor efter att hon lämnat familjen för Sixten Sparre, och precis en månad innan hon påträffas mördad på Tåsinge. Något större uppseende tycks artikeln dock inte ha väckt förrän efter hennes död, även om informationen spreds till andra tidningar både i Sverige och Danmark. Några tidningar antydde att Elvira nog inte alls var försvunnen, det hela skulle bara röra sig om ett reklamtrick! Här får läsaren också en god bild av hur Elviras framträdande i manegen kan ha tett sig. Artikeln är påfallande saklig och korrekt, så uppgifterna måste komma direkt från familjen Madigan eller annan ”närstående källa”; felaktig är dock upplysningen om Sparres skilsmässa. Sparre nämns inte vid namn, men torde inte ha varit alltför svår att identifiera för den insatte. Författare är tidningens chefredaktör Oscar Hägerstrand.
En Sundsvallsroman.
På cirkus.
Musiken spelar upp en sprittande valsmelodi. In sväfvar, liksom buren af dess toner, en ung dam i lätt, skär trikåkostym.
Kring det täcka ansigtet leker ett svall af guldgula lockar.
Ett sorl af beundran. En kort applåd.
Med ilande fart svingar hon sin smidiga, bedårande figur upp på ståltrådslinan, gungar, jonglerar, småler under stigande stämning bland publiken.
Vips är hon nere. Försvinner leende och komplimenterande under dånande handklappningar, men återvänder. Jonglerar under skälmsk lek med tomma champagneflaskor. Böjer de vackra benen på den mörka estraden och dunkar glädtigt med buteljbottnarna mot de tygklädda bräderna.
Stämningen bland publiken blir allt lifligare. En sista inropning, och man uppfångar en sista skymt af den täcka företeelsen!
Vi syfta med dessa rader på cirkus Madigans vackra primadonna fröken Elvira Madigan.
Sällskapet anlände hit till Sundsvall för någon tid sedan och tog Rullans cirkus i besittning. Fröken Elvira blef snart allas favorit. Afton efter afton växte sympatierna.
Men nöjet blef kort, ty en vacker dag var hon försvunnen. Spårlöst försvunnen.
Ingen visste i början hvart, ty föräldrarnes ledsnad öfver att mista sitt barn gjorde att man sökte dölja henne flykt i det längsta.
Detta lyckades emellertid högst ofullständigt, och innan kort var den mystiska rymningen i hvar mans mun och ett af stadens mest och ifrigast debatterade ”on dits”. Ryktena antogo de mest vidunderliga former och de skvallersjukes fantasi dref en kärkommen lek med det pikanta ämnet.
Sedan den sällsamma tilldragelsen nu emellertid rätt länge varit en offentlig hemlighet, anse vi oss icke träda grannlagenheten för nära genom att offentliggöra några drag ur den ”roman ur lifvet” i hvilken den unga damens flykt utgör ett mycket spännande blad, det sista hittills kända.
Vi ha våra uppgifter från säker källa.
För omkring två år sedan uppehöll sig cirkus Madigan i en af Skånes större städer. Den då 19-åriga fröken Elvira lärde der med föräldrarnes vetskap känna en officer vid ett sydsvenskt kavalleriregemente, hvilken tillhör en af Sveriges äldsta adliga ätter. Sedan några år tillbaka var han gift med en rik adelsdam, hvars namn likaledes är ristadt på en af riddarhusets äldre sköldar.
De hade i sitt äktenskap två barn.
Man vet icke, om det ryktet talar sant, som säger att den unge officern för fröken Elviras skull bröt förbindelsen med sin högättade maka och utverkade skilsmessa.
Att skilsmessan dem emellan egt rum är emellertid faktiskt.
Faktiskt är också att löjtnanten med fröken Elvira under senaste året eller åren underhållit en den lifligaste korresponderande förbindelse, om hvilken dock hennes föräldrar sväfvat i fullkomlig okunnighet. Hon synes dock icke ha saknat andra förtrogna inom sällskapet, som underlättat förbindelsen med den frånvarande älskaren.
För föräldrarne kom emellertid hennes flykt som ett helt och hållet oväntadt slag.
Nyckeln var på morgonen, som vanligt, tagen ur hennes dörr och modern ville ej störa henne, så mycket mer som dottern klagat öfver illamående de senaste dagarne.
Tiden gick. Frukosten slukades. Fröken Elvira var fortfarande försvunnen.
Vid frukostbordet anmärkte någon på skämt:
”Ni ska få se att Elvira spelat den försvinnande damen!”
”Den försvinnande damen” är som bekant ett ofta förekommande nummer på cirkusprogrammet.
Sent på förmiddagen beslöt man sig emellertid för att söka en förklaring på hennes långa förmiddagshvila.
Nyckeln återfans och dörren till hennes rum öppnades.
Tomt!
Hon var borta!
Det har sedan kommit i dagen att hon tidigt på morgonen lemnat sin bostad i badhuset och styrt kosan ut i staden. Med morgontåget afreste hon till Stockholm utan att några af hennes anhöriga hade en aning derom.
Till modern fans ett bref. Det var formligen dränkt i tårar och andades en förtviflad beslutsamhet.
Om hon – modern – kunde ana, hur många tårar och sömnlösa nätter detta steg kostat henne! Måtte de icke förbanna, utan om möjligt beklaga och förlåta henne! o. s. v.
Att tolka hvad som rört sig på djupet i den unga kvinnans hjerta under den tid, som föregått det ödesdigra beslutet att fly från föräldrar och allt, skall ingen förstå.
Ett kunde deremot en hvar lätt ana vid första åsynen af den unga flickan. Det nemligen att hon var af ett synnerligen fantastiskt och öfverspändt temperament.
När hon gled fram med det silkesgula håret i en vajande buske kring hufvud och axlar, liknade hon mera en andesyn, än en uppenbarelse från verklighetens verld. I ögat glimmade en flammande, sällsam eld, och på de fina läpparne sväfvade ett leende, som ofta var isande kyligt midt under åskådarnes lågande entusiasm.
Den som nedskrifver dessa rader såg den unga flickan första gången vid åstranden i badhusparken. Hon hade sin slägting fröken Rosa Madigan i sällskap och promenerade fram och tillbaka med ögonen fixerande vattenytan.
Hon lär ha funnit stort nöje i att se ned i det oroliga vattnet och ofta uttalat sin förtjusning att få dö i dess svala famn.
När hon hörde berättas om prins Rudolf och baronessan Vetseras tragiska slut i Maierling, prisade hon deras öde synnerligen lyckligt.
Omedelbart efter frågade hon:
”Mamma, hvilket är svårare tro, att skjuta sig eller dränka sig?”
Många drag, liknande dessa, hafva berättats, som bestyrka fröken Elviras excentriska lynne och fantastiska sinnesstämning.
Också hade hon, i olikhet med hvad ju ofta plägar vara fallet inom denna artistverld, hållits af sina föräldrar i mycket korta tyglar. Den sjuka fantasiens bästa botemedel: att få rasa ut, hade hon ej i något afseende kunnat pröfva.
Om hennes öden efter afresan härifrån vet man ännu intet mer, än att hennes riddare mött henne i Bollnäs, och sedan ledsagat henne till Stockholm, der han tillfälligtvis uppehöll sig.
Med ångaren Carl XV afreste genast en af familjens äldre medlemmar i hopp om att kunna möta fröken Elvira i Stockholm. Detta misslyckades och man har ännu ej haft några närmare underrättelser.
Månne hennes ord i brefvet till modern besannats?
Hon skref:
”Hör ni ej af mig på fjorton dagar, så anse mig som död!”
-nd-
Politiken 1889-07-25 (utdrag, för hela artikeln se Enevig sid.65–70)
Den första stora och inträngande tidningsartikeln efter nyheten om Elviras död. Här får vi lite mer bakgrundsfakta om Elvira och om dramat, men som vanligt är tyvärr inte allt korrekt …
Elvira Madigan og Løjtnant Sparre
Det er i disse Dage akkurat 3 Aar siden, at Elvira Madigan i Tivoli henrev Kjøbenhavnerne med sin blonde haarfagre Skønhed og sine gratiøse Linedanserinde-Kunster.
Det er næppe overdrevent, at Elvira Madigan af alle de Hundreder kvindelige Artister, som i den sidste halve Snes Aar har gæstet Kjøbenhavn, har været den mest fejrede og afholdte. Hun var overordentlig smuk, ulastelig skabt og med et sødt, ungt Ansigt, der ombølgedes af det veritableste gyldne Haar. Elvira Madigan gjaldt tillige for at være dydig. Ialfald var hun ikke tilgængelig for den almindelige Beundrer-Kurtisage. Saameget mere fristende og farlig var hun.
Hun var født paa Fyn, i Odense, men fra hun som lille Barn første Gang viste sig paa Manegen, har hun flakket Jorden rundt. Indtil hun nu forleden døde sammen med sin Elsker paa en lille Ø, tæt ved hendes Fødested.
Man fortæller, at hun paa sin sidste Rejse kaldte sig for Maria Vetsera. Hendes Kronprins Rudolph var en svensk Officer og Adelsmand.
Den romantiske Kærlighedshistorie har selvfølgelig vakt ligesaa stor Opsigt i Sverig som her. Snällposten for igaar skriver: ”For nogen Tid siden fortalte et Blad fra Sundswall om en ung smuk Cirkusdame Elvira Madigan, der i Sundswall var flygtet fra Forældre, Selskab og en stor Beundrerskare. Hun havde ikke eftrladt sig nogen Meddelelse om, hvorhen hun var rejst; i et Brev til Moderen skev hun kun, at hvis hun ikke inden fjorten Dage lod høre fra sig, skulde man aldrig mere haabe paa at gense hende. Rygtet søgte at løse Gaaden, idet det satte den unge Piges Forsvinden i Forbindelse med et Kærlighedsforhold mellem hende og en skaansk Officer. Og denne Gang har Rygtet gættet rigtigt. Et Telegram fra Svendborg har meddelt, at Elvira Madigan i Nørreskov ved Taasinge har skudt sig sammen med Løjtnant Sparre ved det skaanske Dragonregiment.
Ved det skaanske Dragonregiment fandtes kun én Løjtnant af dette Navn, nemlig Bengt Edvard Sixten Sparre, født i Stockholm 1854 og udnævnt til Løjtnant ved Regimentet 1887.
Løjtnant Sparre, som tilhørte Rossviksgrenen af den urgamle og ikke blot i Sverigs Annaler berømte Sparreslægt, var udrustet med en varm Fantasi, som han ikke sjælden med Held klædte i poetisk Dragt. Men hans fantastiske Natur førte ogsaa til Forvildelse, og da han for nogen Tid siden ikke indfandt sig til sin Eskadrons Skydeøvelse ved Malmø, var det, til Bekendtes og Venners Beklagelse og til Paarørendes dybe Sorg, tydeligt, at Rygtet om hans Forsvinden ikke savnede Grund. Han har nu med Revolverkuglen søgt at forsone sin Flugt fra Fædreland, Tjeneste og Slægtninge.
Om Elvira.
Hendes Moder var halvt svensk, halvt dansk. Født i Sverig, i længere Tid opholdende sig her i Landet, talte hun en Blanding af Svensk og Dansk – ligesom Elvira. Adoptivfaderen – thi John Madigan var ikke hendes ”Rigtige” Fader – var Amerikaner.
Han havde været ”Kunstner” alle sine Dage – de, der har set ham fare Manegen rundt i vildt Parforceridt, siger, at han var en af sin Tids dygtigste og smukkeste Beridere – hun var en agtet Borgermands Datter, en blandt de mange unge Piger, der fra Parkettet sendte John Madigan beundrende og forelskede Blikke, den eneste lykkelige, som vandt hans Kærlighed for stedse.
Hun blev selv Beriderske og overstraalede snart sin fejrede Ægtefælle. Hvor hun kom frem, nød hun selv højtstaaende Personers Gunst. Rygtet fortæller baade dit og dat, men saa meget skal være vist, at Fru Madigan i sin Tid maatte forlade Berlin efter en meget højtstaaende Dames udtrykkelige Ønske.
Hun kom derefter til Danmark; og i Odense saa nu Elvira Dagens Lys.
Allerede som Barn var hun sjældent smuk. Og at Forældrene ikke gemte deres lille Dejlighed for Publikum, kan ikke forundre.
Saasnart hun kunde trippe net af sted paa sine smaa Fødder, maatte hun ”arbejde” med. I Begyndelsen var det kun i Pantomimer og Balletter, men naar det hvide Lys lagde sig blændende om hendes blonde og sarte Barneansigt, fangede hun alles Øjne – og Viunderbarnet blev hun kaldt baade her og der.
Hendes første Optræden i Danmark var i Tivolis Cirkus. Da var hun kun 7–8 Aar.
Der er sikkert adskillige ældre Stamgæster fra Tivoli, som kan erindre Ægteparret Madigans Optræden i 1872 eller 73. De gjorde stor Lykke og tog hver Aften Broderparten af det Bifald, der lød. Men den Aften, John Madigan første Gang præsenterede Elvira staaende paa Hesteryggen ved Faderens Haand, da blev der en Jubel som aldrig før, og det var Elvira, som høstede de smaa Buketter, der nu faldt i Manegen Aften efter Aften.
Og saa gik Turen Evropa rundt, og Elvira blev 16 Aar.
I hvert Cirkus- og Variétéetablissement, hvor hun optraadte, blev hun øjeblikkelig the great attraction. I Syd som i Nord beundrede man hendes sjældne Skønhed, og i hver By, hvor hun kom, fik hun et nyt Kælenavn. ”Lysalfen”, ”Nordstjærnen”, ”Nordens Isblomst” – om hundrede Suk fortæller de to Ord – er kun enkelte af disse Navne.
Men bestandig bevarede hun den samme kølige Ynde i hele sin Optræden – den, der interesserede samtidig med, at den hidsede, den, der gjorde, at naar man talte i ét Minut om Gisellas skælmske Skønhed, talte man i ti om Elviras Dejlighed og hendes mærkelige fornemme Ro.
I 1886 var det, at Madigans optraadte i Tivoli. Det var Robert Watts første Engagement – han ”fandt” dem selv ned i Berlin – og han har ikke senere sluttet noget bedre.
Den Sommer i Tivoli var vistnok Elviras lykkeligste Tid. Hun sagde det ofte selv. Hun holdt saa meget af Kjøbenhavn og Danmark i det Hele taget – ”mit Fødeland”, som hun sagde med et af sine halvt vemodige Smil – alle beundrede hende jo ogsaa. Bladene strømmede over af Lovord, og selv Kongen sendte hende et prægtigt Guldkors.
Den Dag, hun modtog det, var hun ikke sig selv. Hun hoppede omkring oppe paa sit Værelse og klappede i Hænderne som et Barn. Hun var senere altid uhyre stolt af det Kors. Plakaterne, hvor hun senere kom frem, prangede med Afbildninger af det, og naar hun optraadte, bar hun det altid paa sit Bryst.
Men saa vilde John Madigan, berust af sine Adoptivdøtres Held, være Direktør. Han begyndte at rejse i de danske Provinsbyer; men det blev en travrig Skuffelse. Tilskuerne kunde som Regel tælles, og Elvira, der havde været vant til at lade sig beundre af Hovedstædernes elegante unge Mænd, led under nu at maatte taale Prangernes raa Spøg.
Sidste Gang, vor Meddeler saa Elvira, var i Nykøbing paa Falster. Cirkus var et tarveligt Telt; der var ikke engang en almindelig Barriére, kun en opkastet Jordvold, og ”Kunstnerne” var sjette Rangs. Elvira straalede i disse Omgivelser dobbelt i al sin Ungdom og Skønhed – men hun syntes, som om hun traadte ind dér i denne ”Manege”, køligere og mere mimoseagtig end nogensinde.
Fra danske Provinsbyer drog Cirkus Madigan til svenske Provinsbyer, men det blev hip som hap. Det gik stadig ned ad bakke, skønt Elvira endnu ikke var fyldt 24 Aar og bestandig var lige smuk og lige graciøs paa sin Staaltraadsline. Men Rammen, hvori de to Skønheder præsenteredes, var for tarvelig.
Saa hændte det, som siges aldrig tidligere at være hændt Elvira Madigan: ”Nordens Isblomst” smeltede under en Mands elskovshede Blikke.
Thi det paastaas virkelig for bestemt, at Elvira Madigan aldrig havde laant Øre til de Hundreder af Tilbederes lokkende Ord. Man vil saaledes vide for ganske sikkert, at mens hun optraadte her paa Tivolis Teater, gav hun hver eneste billet doux, hver lille nok saa fin Inbydelse til ”Soupér efter Forestillingen”, som blev sendt op paa Paaklædningsværelset, – og der indløb nok adskillige – til sin erfarne Moder.
Men i Sundswall saa Elvira Løjtnant Sparre, og de to gik saa paa ”Bryllupsrejse” – til Taasingeskoven.
For ikke mer end en Maanedstid siden er Elvira Madigan set her i Byen. Sammen med en yngre elegant klædt Herre spadserede hun omkring i Tivoli; baade hun og han havde set glade og fornøjede ud.
Parret har da efter al Sandsynlighed været paa Gennemrejse til Svendborg. Elvira har ikke kunnet nægte sig den Glæde at se det Sted, hvor hun fejrede sine største Triumfer, det Sted, hvor hun modtog Kongens Guldkors.
Elviras Elsker.
Vi har fra Sverig indhentet følgende nærmere Oplysninger om den unge Adelsmand, som har fulgt Kronprins Rudolphs Eksempel.
Som tidligere nævnt tilhørte han en af Sverigs fornemste Adelsslægter. Hans fulde Navn var Bengt Edvard Sixten Sparre. Forældrene var Kammerherre Sigge Sparre og Adéle født Peyron.
Bengt Sparre var kun 35 Aar gl., en intelligent ung Mand. Ligesom Kronprins Rudolph var han Millitær, første Adjudant ved det saakaldte Skånske Dragonregiment og ligesom Rudolph var han Forfatter, Digter, og havde udgivet en Digtsamling, hvis litterære Værd vi forøvrigt ikke kan udtale os om.
Men hermed ophører endnu ikke Ligheden med den østrigske Kejserprins. Han var ligesom denne i høj Grad ekstravagant, letsindig, ødsel og – sin Hustru utro.
Han blev gift 1880 med Komtesse Luitgard Adlercreuts, en Datter af Kammerherre, Grev Carlos Adlercreuts og Sofie født Hasselstrøm og bosatte sig, efter Ansættelsen ved det skaanske Dragonregiment i Christiansstad.
De første Aar af dette Ægteskab skal have været i høj Grad lykkelige, men senere – – –
Dramaet paa Taasinge har gjort to smaa Arvinger til Sparrenavnet, paa en 7–8 Aar, faderløse.
NYTT: København 1889-07-25
Den kanske inte alltid helt seriösa tidningen har varit över till Sverige och intervjuat en del av Sparres kollegor och bekanta. För övrigt innehåller artikeln en massa om morddramat, men detta material tillför inget nytt eller är osakligt, och utelämnas därför här. Att Sparre skulle följt cirkus Madigan från stad till stad är en anka som var vida spridd, och som ryttmästare S. tydligen tagit för given. Frågan är om tidningens informanter alltid är så välinformerade som de påstår.
Løjtnant Sixten Sparre.
En af vore Merdarbejdere, der igaar afrejste til Malmö for at skaffe Oplysninger i Selvmordssagen, sender os derfra følgende Korrespondance om Helten i det triste Kærlighedsdrama, hvis sidste og effektfulde Akt udspilledes i Nørreskoven paa Taasinge:
Løjtnant Bengt Edvard Sixten Sparre var født 1854, altsaa ved sin Død 35 Aar gammel. Han var bosiddende i Kristiansstad i Skaane, hvor han efterlader sig sin Hustru, født Adlercreutz, med hvem han været gift siden 1880, og to Børn, den 8-aarige Søn Erik og den 7-aarige Dotter Märtha.
Han var temmelig lille og tætbygget – ikke høj og slank som de fleste af de fleste af den gamle Adelsslægt Sparre – med Ørnenæse og lille blondt Overskæg. Vi talte med en af hans Overordnede, Ritmester S. ved Skaanska Dragonregimentet, der nøje havde kendt den afdøde. Han var dybt bevæget over den rystende Begivenhed, da han i faa Ord skildrede sin ulykkelige Vens Karakter:
“Sparre har altid været noget af en Romantiker. Lidt overspændt har han været fra Ungdommen af. Han skrev Vers. Og de véd, hvordan det er med disse Lyrikere. En god og brav Kammerad, gentleman til Fingerspidserne, yndet af sine underordnede, respekteret af sine foresatte – saadan va Sixten Sparre.
Kun én Ulykke havde han. Han var ulykkelig gift. Jeg var blandt de første, der fikk Nys om den skæbnesvangre Forbindelse, han havde inladt sig i. Min Stilling som ældre Ven og Overordnet paabød mig – og tillod mig tillige – at advare ham. Forgæves! Fra By til By fulgte han Elvira Madigan og det omrejsende Gøglersælskab, hvis eneste Pryd hun var. Og oppe i Sundswall var det saa, at de tog den afgørende Beslutning at flygte sammen.
De blev forfulgte til Stockholm; der tabte man deres Spor. Over Havet var de rejst til Danmark.
Ja – Resten af Historien kender De jo bedre end jeg”.
Samtalen fortsattes og sluttedes på Kafé Horn, hvor det dobbelte Selvmord var Eftermiddagens Samtals-Emne.
Vi talte dér med en af den afdødes flygtigere Bekendte, Fanejunker N. Han var nøje inde i Sixten Sparres Familjeforhold, og udviklede for os, hvorledes Sagernes Stilling havde været mellem ham og hans Kone.
Denne er en fint dannet Dame, og Forholdet mellem henne og Manden var meget roligt – da Sparre mødte den blonde af Livskraft svulmende Elvira.
Da de flygtede sammen var det smaat med hans Pengemidler. Det var Konen, der havde Formue. Selv var han fattig og forgældet som saa mange svenske Adelsofficererer. Næringssorg har uden Tvivl været den meste Grund til det unge Pars fortvivlede Skridt.
Ombord paa Damperen “Bryderen” talte vi igaar Aftes med en Hestehandler fra Christiansstad. Han havde engang solgt Sparre en halvblods Fukshoppe.
“Sparre var én af de bedste Ryttere, jeg har kendt”, erklærede han. “Han havde en Maade at sætte Schinklerne ind i Siden paa en Hest. Han lod sig aldrig narre. Han kunde kende en Flyvekuller paa tyve Alens Afstand – og saa var han for Resten altid kontant i Betalingen.
Dett er, hvad vi i al Korthed har kunnet bringe i Erfaring om afdøde Løjtnant Sparre og hans tidligere Livsførelse.
Tom.
NYTT: Morgenbladet 1889-07-26
Denna ytterst viktiga källa hade jag tyvärr missat när jag skrev boken. Jag hade endast tillgång till Skånska Aftonbladet för samma dag, där man knyckt större delen av Morgenbladets artikel utan att ange källan. Morgenbladets källa är en oidentifierad pseudonym “F”. Jag bedömer honom som helt pålitlig, även om några detaljer i hans berättelse inte stämmer, såsom Elviras klädsel och vilket öra hon skjutits i. Man får väl anta att F mindes dessa detaljer fel när han han skrev ner sina intryck ur minnet efter besöket på mordplatsen.
Løjtnant Sparre og Elvira Madigan.
Vi har modtaget følgende Brev fra en Badegjæst i Troense og gjengiver det her i alt væsentligt som et Øjenvidnes Beretning om den Opsigt, det dobbelte Selvmord har haft paa Egnen:
Troense, 23-7-89.
Den smilende, venlige Ø, Taasinge, Badegjæsters endnu ufordærvede Eldorado, har i Dag været Skuepladsen for et Drama med en saare sørgelig Udgang.
Sagen er i Korthed følgende: Før en 4-5 Ugers Tid siden begynte en Herre og Dame at vise sig her paa Taasinge og i Omegnen af Svendborg; Nattelogis havde de snart paa et Hotel i Byen, snart i Troense; Dagen benyttede til at gjøre lange Udflugter, og havde saaledes strejfet de meste af Taasinge rundt. De udgav sig for nygifte, der var paa Bryllupsrejse, og man undrede sig ikke over, men fandt det ganske naturligt, at de havde valgt en saa smuk Plet i Danmark til Hvedebrødsdagerne.
I nogen Tid havde de opholdt sig i og ved Svendborg, men for noget over en Uge siden kom de atter her til Troense, hvor de indlogerede sig paa ét Sted og indtog deres Maaltider paa et andet. Paa sidstnævnte Sted spiste der en Del Badegjæster, hvoriblandt Deres Meddeler; de nygifte deltog ikke i Maaltiderne med det øvrige Selskab, men i Udkanten af Haven ved Skrænten fandtes et Lysthus, hvorfra man havde en prægtig Udsigt over Svendborgsund mod Fyns Land og Thurø; dér sat de altid, og vi andre kunde godt forstaa, at Parret helst vilde være alene. En Dag kom jeg forbi Lysthuset, ligesom de to var færdige med Maaltidet, han rejste sig og præsenterede sig som Løjtnant Sparre fra Stockholm, og jeg sagde ham mit Navn; vi vexlede nogle almindelige Bemærkninger om den smukke Egn; han forestillede mig ikke for sin Frue. Han var af Middelhøjde med et fint, distingveret Ydre, hun var paa hans Højde med et lille kvikt Ansigt, lyst Haar og en smuk Figur, men hendes Klædedragt var mig paafaldende tarvelig, navnlig i Modsætning til ham, som udmærkede sig ved en vis Elegance.
Dagen efter, det var sidste Onsdag, var de borte indtil sent paa Aftenen, og Torsdag Morgen begav de sig atter paa Vandring, forsynet med Madkurv, men den Aften vendte de ikke tilbage. Der gik 2 og 3 dage, uden at man hørte noget fra dem, og da de ikke havde betalt hverken for Logis elle Mad, blev man noget betænkelig; i deres Logis fandtes et Gulduhr efterladt.
Mandag Aften modtog Øvrigheden i Svendborg Underretning om, at der i Nørrskov paa Taasinge var fundet to Lig, en mands og en Kvindes. Samtidig fik vi ogsaa Underretning her i Troense, og vi tvivlede ikke om, hvem de to maatte være.
Tirsdag Formiddag saa’ jeg en Landauer kjøre forbi mit Vindue; paa Bukken hos Kusken sad en Politibetjent, i Vognen Svendborg Byfogeds Fuldmægtig, Distriktslægen og en Herre til; Vognen tog Vejen ad Valdemar Slot til. Jeg tog Benene paa Nakken og slog Følge med en ung Mand, som havde Lyst at gjøre Turen med. Paa den andne Side af Waldemar Slot drejede vi ind i Skoven til venstre. Begivenheden havde hurtig rygtet sig, og af og til mødte vi Folk; vi behøvde blot at spørge: “hvor er det?, saa vidste de strax, hvad vi mente. “Der er langt til endnu; først følger De Stranden her, saa op i Skoven, indtil De kommer til en stor Lysning; paa den anden Side af Lysningen kommer de høje Graner, og naar De er forbi dem, holder De til højre ind i Skoven.” Det var vist ikke saa let at finde, men vi vandrede rask videre i den angivne Retning. Endelig kom vi ind paa en smal Skovvej, hvor de friske Spor af en Landauer var vort bedste Rettesnor. Sporet drejede sig pludselig af til højre in i Græsset, og vi fulgte efter; det varede ikke længe, førend vi saa’ Folk forude. Vi var ved Stedet; over Tuer, gjennem højt Græs mellem lave Buske og filtret Krat var vi naaede derhen, og dybest inde, langt fra Vej og Sti havde de to søgt deres sidste Hvile. De laa der ved hinandnes Side mellem 2 Smaatræer, som dannede et Tag over dem. Det var et rædselsfuldt Syn.
De laa begge paa Ryggen, hun ved hans højre Side; en Kugle var gaaet gjennem hans Mund og ud bag ved Øret; hun var gjennemboret af en Kugle, som var gaaet ind paa den venstre [sic] Tinding. Jeg saa’ strax, at det var Sparre, jeg havde talt med i Lysthuset, hvorimod hendes Ansigtstræk var temmelig ukjendelige; thi Kinden og Panden var stærkt underløbne med rødsort Blod, og Millioner af Insekter havde allerede begyndt deres Ødeleggelsesværk; det var et rædselsfuldt Hærværk paa de livløse Ansigter med den gulgrønne Farve. Hun var iført en graa, kort Jacket, som var knappet helt op i halsen, en tarvelig, sort ulden Kjole, Sko og hvide Strømper. Ved hendes Fødder laa en opslaaet sort Paraply, en lille Parasol med knækket Haandtag, hvorpaa der var indristet Hedevig; enhvidere hendes Hat, Tournure og Korset; hendes venstre Haand la udstrækt, hendes højre var hævet op imod Hovedet og tydede paa en Bevegelse, som naar man vækkes af en Søvn. Han laa ganske udstrakt med Benene vidt fra hinanden, og ved hans højre Haand fandtes en Revolver til 6 Patroner, hvoraf de 3 [sic] var afskudte. Ved hans Fodende stod Madkurven, indeholdende 2 tomme Bajersk-Ølflasker, et lille Spejl, en Uhrkjæde samt en Æske med 18 [sic] skarpe Patroner. Paa Æsken læste man, skrevet med Blyant: Sixten Sparre samt “Kära (et utydeligt Navn) Till min egen”. Min ledsager gjorde Distriktslægen opmærksom paa, at der stak noget hvidt i den højre Jacketlomme; Lægen tog det frem, og det viste sig at være et sammenlagt hvidt Stykke Papir, som syntes at have været brugt til Indpakning af Smørrebrød. Paa den ene Side var der skrevet noget med Blyant meget utydeligt, men men nogen Anstrængelse fik jag tydet det, og jeg fandt følgende, som vidnede om en Sammenblanding af Svensk-Tysk og Dansk med mangelfuld Bogstavering:
En dropa fallt i sjön
Klang den blott sagta
Och stellet, der den full
omringedes von kretz till kretz
hvar var det der den (fodes? faldt?)
och hvarifrån kom den?
det hvor ett lif blot
och blott en död, som komm
för att ervärfa sig et spår.
(Resten utydeligt)
† nu hviler den igjen
Hedevig.
Indklamningen og Korset stod som anført. Lægen mente at de havde ligget der i 4 Dage, hvilket ogsaa passede med Tiden for deres Bortgang, og de kunde have ligget der længe paa det afsides Sted, hvis ikke et Par fattige Koner, som plukkede Hindbær i Skoven, tilfældigt var stødt paa dem.
Jeg bød farvel til Fuldmægtigen, Lægen og Præsten, som ventede paa Kisterne til de to; jeg var dybt rystet af den sørgelige Syn.
Hjemme i Lysthuset fandt vi ridset paa Bordet: Sixtin og Hedevig et Hjerteminde, hvorunder 2 hjærter med en Pil igjennem.
Disse er de tørre Fakta, som danner Ramme om den sørgelige Afslutning af 2 Menneskeliv.
F.
Politiken 1889-07-26 (här endast en del av artikeln).
Under familjen Madigans besök i Köpenhamn sommaren 1886 blev Elvira intervjuad av en av Politikens reportrar. Av någon anledning tycks dock intervjun inte ha publicerats då. I samband med uppståndelsen kring Elviras död grävdes den dock fram ur arkivet och trycktes. Här får Elvira själv komma till tals, det är faktiskt den enda källan där vi får läsa hennes egna ord vid sidan av den dikt som Morgenbladet publicerade samma dag. Intervjun utgör därför en viktig källa till förståelsen av Elvira som person. Elvira påstår att hon uppträdde på den nedre linan, men här är hon uppenbarligen felciterad.
Hos Elvira Madigan. (Fra et Interview i 1886)
Hun satte sig ligeoverfor mig, tilbagelænet i Stolen tilpas magelig, til at Brystets fine Runding blev fremhævet, som den burde, og Passiaren begyndte. Hun fortalte mig om sin Barndom, om sit Liv, efter at hun var blevet voksen, alt det, som nu er saa saare godt kendt.
Jeg spurgte hende, om hun nu aldrig var ked af sin Line, om hun aldrig blev træt af dette omflakkende Liv.
”Nej”, sagde hun, ”naar Folk er saa venlig mod mig som her, og naar der altid er saa mange Mennesker dernede, som klapper” – hun gjorde en Bevægelse med Haanden som for at vise ud over Publikum – ”saa er det altid dejligt at arbejde. Men Provinsforestillinger, blive kastet midt ind i det skraalende Markedsgøgl – nej saa hellere … ja hellere alt andet”:
Den Gysen, der ved de Ord rystede hendes fine Legeme næsten smærteligt, er jeg kommen til at tænke paa i disse Dage, da Efterretningen kom om hendes Død og dermed om hendes Liv i det sidste Par Aar.
”Men her”; sagde hun, og der kom atter et lyst Smil over de lidt blege Træk, ”her i det skønne, herlige Tivoli, her vilde jeg helst optræde hver eneste Aften. Ja, jeg er virkelig næsten syg de Aftener, jeg ikke skal frem. – Men Gisella er jo ogsaa i daarligt Humør, naar hun har fri, og jeg vilde nødig tage hendes Aftener fra hende – ”.
”Mit Ideal er”, sagde hun efter en lille Pavse med næsten overgiven Latter, ”Gisella og jeg optrædende sammen; jeg paa min slappe Line og hun over mit Hoved paa sin stramme – saadan som De har set os paa Plakaterne.”
Senere viste hun mig en tyk Bog med Avisudklip fra al Verdens Riger og Lande. Fra hvert Land, i hver Avis var det den samme beundrende Hyldest, i franske, tyske, danske Blade næsten de samme Ord. Hun var glad for sin Bog som en lille Pige for sit Glansbilledalbum.
Vi havde siddet en Stund og studeret Sprog paa den Maade. Saa saa hun hen paa sin Moder og spurgte, om hun maatte vise Hr. X, den anden Bog, Moderen indvilligede.
”Den anden Bog” var ulige morsommere. Det var Vers og Digte, snart kun to eller fire Linjer, snart hele Kvad paa 12 Vers – hjærtegrebne Beundreres Udgydelser fra fjern og nær.
Jeg fik Indtrykket af, at det var en stærkt renset Samling, Moderen saaledes havde tilladt den smaa Elvira at opbevare… men hvad der ellers stod i Digtene, har jeg ingen Mening om, skønt jeg nok læste et Par af dem. Jeg havde nemlig selv inde i min Brystlomme et lille pænt selvlavet Vers, som jeg – Herregud, man var jo ung endnu den Gang! – havde tænkt mulig, hvis Lejlighed bød sig, at overrække hende ved Afskeden.
Nyaste Christianstads-bladet 1889-07-27
Nekrolog över Sixten Sparre, uppenbarligen skriven av en av hans officerskollegor. Författaren är möjligen löjtnant H. H. W. Falk, som i andra sammanhang använde sig av samma signatur. Här antyds i försiktiga ordalag att Sparres mentalsjukdom inte var alldeles okänd för arbetskamraterna.
Det var ett ovanligt dystert och häpnadsväckande dödsbud, som sistlidne onsdag hit anlände, i det telegrafen meddelade, att löjtnanten vid skånska dragonregementet Bengt Edvard Sixten Sparre i Taasinge skog å Fyen burit hand på sitt eget lif, sedan han först med en revolverkula sändt sin älskarinna, den 20-åriga Elvira Madigan, in i evigheten.
Hvilka lidelser, själsqval och slutligen, hvilken förtviflan, som rasat i dessa båda menniskohjertan innan den förfärliga katastrofen inträffade, ligger utom mensklig omdömesförmåga, utom mensklig beräkning. Vi låta täckelset falla öfver den sista akten af detta olyckliga kärleksdrama, som hos vänner och bekanta till den aflidne mannen väckt häpnad och beklagande och hos hans och hennes anhöriga den djupaste sorg och förtviflan.
Sixten Sparre var äldsta sonen till kammarherren Sigge Sparre, af den urgamla Rossviksätten, och hans maka född Peyron. Efter svårare ekonomiska motgångar flyttade familjen i mediet af 1860-talet från Stockholm till Kristianstad, der sönerna Sixten och Edvard genomgingo allmänna läroverket, hvarefter Sixten egnade sig åt den militära banan. År 1880 ingick han äktenskap med grefvinnan Luitgard Adlercreutz, i hvilket äktenskap föddes en son och en dotter. Under uppväxtåren var Sixten Sparre en omtyckt och afhållen kamrat. Han var alltid hurtig och glad – kanske mången gång till öfverdrift – dock slumrade inom honom en hyperpoetisk åder, som stundom qvälde fram i form af fantastiska drömmerier eller extravaganta illusioner. Han var en kolerisk–sangvinist af klaraste vatten. Men hans flärdfria, allt högmod och tillkonstling saknande natur, gjorde att vänner och kamrater gerna sågo genom finger med hans mången gång till öfverdådigt lättsinne gränsande obetänksamhet; ty om något öga kan hos en menniskas karaktär skilja guldet från slagget så är det vännens.
Sedan Sparre inskrifvits på skånska dragonregementet egnade han sig med lif och lust åt sitt yrke och utnämndes år 1887 till förste löjtnant på regementet. Många af de stunder han var fri från tjenstgöring egnade han åt estetiska studier, och åt många af sina vackraste tankar har han gifvit form i smärre poëm, af hvilka en samling i fjor utkom af trycket. Han har äfven lemnat ett och annat litet bidrag i bunden form till ”Kristianstadsbladet”.
Men kommo så ofärdens och sorgens dagar. Den sjudande kratern började jäsa allt starkare och starkare. Det ena utbrottet av en af en sjuklig och tygellös passion följde på det andra. En guldlockig smäktande sirén på en ståltrådslina tände hos den eldige, fantastiske mannen en lidelse, som kom honom att förgäta sina heligaste pligter mot fädernesland, anhöriga och regementskamrater. Det färska minnet af det blodiga dramat på slottet Meyerling tyckes icke haft så föga inverkan på de båda olyckligas sjuka inbillning och öfverspända fantasi, och så kommo vanäran, ångern, samvetsqvalen.
Hur de sista timmarna förflutit derute på den bokomskuggade ön söder om Fyen, hvilka blodstårar der gjutits och hvilka hjerteqval der utkämpats innan de ödesdigra revolverskotten gjorde slut på två menniskolif, har intet menskligt öga sett och intet menskligt öra hört. Detta vet Herren allena!
Vi kunna endast djupt beklaga det skedda och tänka på de orden: Dömen icke så varden I icke dömde.
H.F.
Illustreret Tidende 1889-07-28
En av Danmarks ledande veckotidningars beskrivning av dramat några dagar efter att nyheten spridits.
Elvira Madigan
Det opsigtvækkende Kærlighedsdrama, der har faaet sin triste Afslutning i Nørreskoven paa Taasinge, har i mer end almindelig Grad beskæftiget Publikum i den sidste Uges Tid. Hvor moralsk indigneret man end vil være over det illegale Forhold, der har existeret mellem Elvira Madigan og hendes Elsker, kan man dog ikke andet end have Medlidenhed med den unge Pige, der har haft saa trist en Skjæbne. Hun skal have været ikke blot smuk og flink i sin Kunst, men tillige en Pige, der holdt paa sin Værdighed og ikke var til Fals for den første den bedste. Hun havde været en saa feteret Cirkuskunstnerinde som faa, og havde endog som Anerkjendelse for Dygtighed (og Dyd) faaet en Gave af selve Kongen, Guldkorset, hun altid bar, baade naar hun optraadte paa Arenaen og ellers. Fra denne Herlighed sank hun Trin for Trin ned i trange og triste Forhold. For at holde sine Forældre oppe blev hun ved deres Trup, skjønt hun sikkert kunde have faaet udmærket Engagement hos andre Cirkusdirektører. I det tarvelige Selskab maatte hun ofte taale slet Behandling, og hendes daglige Liv forbitredes sikkert stadig af de elendige Kaar, hvorunder hendes nærmeste levede. Kan man saa undre sig over, at hun, hvor utilgængelig hun end hidtil havde været for al den Smiger og Kurmageri, en Primadonna af hendes Art er udsat for, til sidst begyndte at lytte, da en ung smuk Mand tilhviskede hende Elskovsord, skrev Breve og glødende Kjærlighedsdigte til hende, at hun lod sit Sind og sine Tanker fange af ham, og at det gik, som det gik. Hun har maaske fra Begyndelsen af ikke en Gang anet, at han var gift og haabet, at ders Forhold skulde blive saa legalt, som Samfundet nu engang forlanger det.
– Det berettes, at hun, de sidste Dage de saas i Troense forinden Selvmordet, synlig var i nedtrykt Sindsstemning, medens han derimod var glad og fornøjet. Hvem ved, hvad hun har lidt i disse Dage, da hun evig og altid har gaaet med en tanke, at om saa og saa mange Timer var det hele forbi. Et letsindigt Pigebarn vilde have løbet fra det hele, ladet fem være lige og begyndt igjen paa Livet. For hende syntes Livet ikke mere til at leve, og saa gav hun sit Minde til, at han dræbte hende. Stakkels Elvira!
Nyaste Öresunds-posten 1889-07-30
Redaktör Nathanael Hellberg passar på att utgjuta sig över tidsandan med Sixten Sparre och Elvira som varnande exempel. Som de flesta andra lägger han en stor del av skulden för det som hänt på Elvira.
Här och der.
Är sjelfmord ett brott? Ja, visserligen. Det säger oss vår naturliga rättskänsla, äfven om vår lag icke i likhet med den engelska straffar den som sjelf försöker att göra ett slut på sitt lif.
En annan tanke om den saken hade, som bekant, våra hedniska förfäder, hvilkas eljest i så många hänseenden storslagna gudalära stämplade ”sotdöden” såsom neslig, bjudande sjuklingar och åldringar att sjelfva gifva sig döden för att vinna saligheten i Valhall, en sjelfmordslära, som den store asaguden ju gaf helgd genom sitt eget höga exempel.
För en mera human, kristen uppfattning af menniskans pligter blir deremot hvarje sjelfmord, äfven under de mest ”förmildrande omständigheter”, ett brott. Men detta hindrar ju icke att vi kunna hysa deltagande för medmenniskor, hvilka lägga hand på sig sjelfa, likaväl som för andra brottslingar. En hvar af oss som älskar lifvet – och det göra de flesta menniskor, huru hård än kampen för tillvaron är – måste antaga att sjelfmördaren, som frivilligt underkastar sig dödens smerta med försakande af all jordens glädje, till och med hoppets njutning, kännt lifvets smerta djupare än vi. Och kommer dertill at det är en lidelse af mindre egennyttig art som förmått den olycklige till det förtviflade steget, så döma vi honom gerna skonsamt.
De fleste sjelfmördare torde emellertid befinna sig i den ställning att ett fortsatt lif skulle bringa dem i en allt djupare förnedring, och der så är fallet måste sjelfmordet betraktas nästan såsom en oundviklig följd af ett ohjälpligt felsteg, af en moralisk, oftast äfven ekonomisk bankrutt. Till denna art af sjelfmord torde löjtnant Sixten Sparres – och hans höga förebild, kronprins Rudolfs – böra räknas. Om en officer, som hunnit till mogen ålder och har en hustru och ett par minderåriga barn, råkar förälska sig i en vacker cirkusflicka och för hennes skull öfvergifver sin familj, glömmer sina militära pligter och smyger sig bort från fädernesland, kamrater och anhöriga för att med sin älskarinna kasta sig in i en lättsinnig kärleks vilda, korta rus – desto lättsinnigare då han saknar förmögenhet – så kan det omöjligen betraktas såsom en handling af mod när han till slut föredrager döden framför en efterräkning för sitt oförsvarliga handlingssätt. Hans afsked från lifvet är närmast jemförligt med brottslingens rymning för att undgå straff. Man kan naturligtvis i allt fall beklaga hans förvillelse, och domen må varda mildare eller strängare, beroende på många dervid samverkande omständigheter.
Men om sålunda det skott, som nyligen i ett skogssnår å ön Taasinge ändade löjtnant Sparres trettiofemåriga lif, var den naturliga upplösningen på en kärlekstragedi, hvartill uppränningen gafs när den alltför eldfängde dragonlöjtnanten och den vackra lindanserskan i slutet af år 1887 första gången sågo hvarandra i Kristianstad, förefaller denna senares frivilliga död i sin ungdoms vår – vi förutsätta nemligen att fröken Madigan sjelf önskat att följa sin älskare i döden – mera svårförklarlig. Om än hennes förut oförvitliga rykte genom ”rymningen” lidit obotlig skada, skulle väl denna omständighet dock icke hafva vållat något afbräck i hennes artistiska triumfer. Hans framtid var till spillo gifven – hennes icke.
Var då den sköna Elvira måhända för stolt att öfverlefva sin vanära? I sådant fall måste man skänka den unga i ett kringflackande, äfventyrligt lif uppvuxna flickan ett desto större deltagande som qvinnor af hennes yrke visserligen icke anses höra till dem som hålla på moral och godt rykte.
Elle kanske älskade hon sin förförare så lidelsefullt att lifvet ej hade något värde för henne, då hon icke för alltid kunde få ega honom? Derpå gifva de i Nörreskov hemskt genljudande skotten intet svar.
Med den kännedom man eger om Elvira Madigan förefaller intet af dessa antaganden orimligt. Alla uppgifter om hennes person öfverensstämma deri att hon både i intelligens och moral stod vida öfver mängden af sina yrkessystrar, och detta ehuru de förhållanden under hvilka hon uppvuxit icke voro bättre än andra cirkusbarns. De helsingborgare, som sågo den 19-åriga lindanserskan uti Madigans cirkus i nya ridhuset härstädes på hösten 1887, kunna intyga att i hela hennes uppträdande både inom och utom arenan låg något aktningsvärdt, nästan högdraget, som bjert stack af mot den tarfliga omgifning hvari hon befann sig. Hon utförde sina nummer med lika mycken säkerhet som elegans utan att genom lättfärdiga blickar eller meningslösa leenden tigga publiken om applåder, hvilka i allt fall rikligen tillföllo henne och för hvilka hon tackade med afmätt värdighet.
Det var ett egendomligt intryck en representation i Cirkus Madigan gjorde på en åskådare, som icke hade alltför ringa anspråk. En cirkus med två, säger två hästar! Och en 15-årig clown! Hvad som utfördes var icke just underhaltigt, men allt vittnade om små resurser – allt, utom Elvira Madigan, som skulle varit en prydnad för verldens största cirkus, både genom sin apparition och genom sina konststycken. När den unga, men nästan fullt utbildade flickan, med sitt täcka – icke egentligen regelbundet sköna – ansigte, upplyst af stolt blickande, intelligenta ögon, med det rika, glänsande blonda håret böljande utefter en härlig gestalt långt nedom den smärta midjan, iklädd hvit atlas-spens med guldfrans, hvita silkestrikåer och små atlasskor, utan annan prydnad än ett litet guldkors, hängande i ett svart sammetsband om halsen och hvilande på den jungfruliga barmen – då denna ögonfägnande företeelse, lätt som buren af en vindfläkt, sväfvade in på arenans smustiga sand och graciöst svingade sig upp på den knappt synliga ståltråden, gick ett doft sorl af öfverraskning och beundran genom åskådaremängden, som nyss förut undfägnats med ormproduktioner, clown-upptåg och parforce-ridt af hvardagligt slag.
Om en oerfaren manlig ungdom vid den tjusande anblicken råkade tappa både hufvud och hjerta, så var derpå knappast att undra; men en gift kavalleriofficer, nära dubbelt så gammal som den sköna – hvem skulle väl trott honom om att flux bli kär i henne, såsom det lär ha inträffat i Kristianstad hösten 1887, då cirkus Madigan gaf föreställningar derstädes.
Denna säregna verklighetsroman, som fick en så sorglig upplösning, låter sig endast förklaras derigenom att föremålet för löjtnant Sparres ömma låga icke blott i kroppsligt, utan äfven i andligt hänseende stod öfver den vanliga nivån, hvarjemte intet förtal dessförinnan kunnat kasta någon skugga på hennes lif.
Elvira eller Hedvig – såsom hennes dopnamn var – hade aldrig känt sin verklige far. Hon uppfostrades af modern, som någon tid efter flickans födelse trädde i äktenskap med en då mycket uppburen cirkusryttare af amerikansk börd, John Madigan. Då modern, som var af borgerlig härkomst, erhållit en ganska god boklig bildning, försummade hon inte att gifva sin lilla, begåfvade dotter den första undervisningen på samma gång som fosterfadern inöfvade henne i lindansning och andra cirkuskonster. Modern, hvilken städse var mycket rädd om sitt vackra barn, beräknade att hennes Hedvig en gång skulle bli familjens artistiska ära och ekonomiska stöd, tillät icke flickan att fördrifva de stunder, som repetitionerna och representationerna lemnade henne öfriga, med odygdigt ras i yrkeskamraternas sällskap utan höll noga efter henne. Icke heller sparades på hennes utgifter till en ”fin” dam. Så snart familjen under sina resor, mest i Danmark och Tyskland, uppehöll sig på ett ställe någon längre tid fick den unga flickan taga lektioner i språk och musik m. m., hvari hon ock, tack vare goda anlag, gjorde vackra framsteg. När hon vardt äldre och hennes qvinliga behag framträdde i all sin bedårande glans, uteblefvo naturligtvis icke hyllningar från de vanliga cirkushabituéernas sida, men deras artigheter skärpte endast moderns och fosterfaderns öfvervakande blickar, och den enslighet hvartill de dömde dottern framkallade och underblåste hos henne en romanesk öfverspändhet på samma gång den bildning hon erhållit nog gjorde den vackra lindanserskan stolt och kom henne att drömma om en annan ryktbarhet än den hon kunnat vinna i en cirkustrupp af tredje rang.
Hur annorlunda skulle icke Elvira Madigans öden kunnat gestalta sig, om hon egt sådana karaktärens egenskaper att hon vetat att använda sina inre och yttre företräden till sin och sina medmennsikor glädje och gagn i stället för att de nu bragt sorg och förtviflan öfver både henne sjelf och andra!
Det gifves något som för lifslyckan är af större vigt än både fagert yttre, intelligens och ett intagande väsende – det visar skön Elviras tragiska lefnadssaga.
N.H.
Smålandsposten 1889-08-01
Redaktör Alfred Hedenstierna skräder inte orden när han kritiserar samtidens förstående reaktion på dramat. Att en självmördare som Sparre mer eller mindre görs till hjälte är mer än vad den moralkonservative Hedenstierna kan tåla. Oavsett vad man tycker i sakfrågan måste man medge att detta är journalistik när den är som allra bäst: bitsk, ironisk och stilistiskt högtstående. Artikeln är osignerad, men att det är Hedenstierna som är författaren råder inte minsta tvivel om.
NYTT: En intressant polemik mot Hedenstierna finns i Nationaltidende 1889-08-07. Se http://hdl.handle.net/109.3.1/uuid:b01c7d9b-f5c6-4904-aae8-abfbe4a78060
Ett tidslyte, som slutligen ofelbart för mången skall vålla svårighet vid skiljandet af dygd och last, är det romantiska skimmer, som man nu – ej minst från tidningspressens sida – äflas att kasta öfver vissa brott, särskildt äktenskapsbrott, som utmynna i enkla eller dubbla sjelfmord.
Knappast har ekot efter den furstliga vällustingens revolverskott i Mayerling förklingat, förrän en gift svensk officer tillsammans med ett majestät från ståltrådslinan i vårt grannland återge samma drama så godt och troget som plats och omständigheter det medgifva.
Och åter står den del af verlden, som alltid tränger sig i förgrunden och bullrar mest, redo, att med behagligt rysningsblandad beundran strö de försonande orden och de yppiga örtagårdarnas blomster öfver sjelfspillingen.
Det är rätt att hänskjuta domen öfver en slik gerning till Honom, som alltid förmår rannsaka menniskornas hjerta, och bedöma den tyngd, hon burit derpå. Det är rätt att pröfva sig sjelf, innan man kastar sten på en svag nästa, och det är rätt att dem, som ännu står, rigtar sin hela uppmärksamhet på att sjelf ej falla.
Men att, såsom här skett, i den hemska gerningen nästan uteslutande se en rörande kärlekslegend, att fira de olyckligas vigande vid jorden med särskildt stor högtidlighet, med riklig blomstergärd och ansenligt tillopp af åskådare samt ett urskuldande griftetal, det är icke rätt.
Ve dem som dömer om hvad lott sådane olycklige få i ett annat lif! Den gudomliga barmhertigheten har vägar, som menniskans trångbröstade uppfattning ej känner. Men icke bör t.ex. en sansad luthersk prest vid en sådan jordafärd särskildt lägga an på att låta sjunga psalmer, som så att säga ge på hand himlens lycksalighet åt förföraren och den förförda just i hvarandras armar.
Och dock lät den beskedlige Taasingepresten, bländad af en gammal vapensköld, förvirrad af rampskenets och linans nimbus blandad med den romantiska röken från en revolver, vid begrafningsakten afsjunga följande vers:
”Tænk naar engang i Himlens gylne sale
jeg med den Ven, jeg her paa Jorden fandt,
i Lyset om et ewigt Liv skal tale
og om det Liv, der som en Drøm forsvandt–”
Skulle deltagandet blifvit så allmänt, sinnena så upprörda, blomstergärden så riklig, psalmverserna så granna, om det här t.ex. gällt ett par stackars trogna, ordentligt laggifta makar, som i kärlek och försakelse tillsammans burit dagens tunga, men af olyckor och nöd omsider bringats till förtviflan, och, när de sett allting mörkt omkring sig, sökt döden tillsammans?
Förvisso nej, med den fostran som åt flacka, ytliga sinnen gifves af en ”tidsanda”, hvilken finner sådana uppträden som det ofvan beskrifna både ”vackra” och fullkomligt i sin ordning.
Det enda vackra vi för vår del funno vid de olyckligas jordafärd, var ett kors af blommor, sändt från – förförarens förkrossade, skoningslöst förrådda maka.
Om vi ett ögonblick skulle försöka sätta oss in i hennes känslor….
För vår del äro vi nog ”gammalmodiga” att finna den hemska taflan från Taasinge skog mera ömklig än ”romantisk”.
Vi skulle kunnat i älskaren se ett slags ”hjelte” – sådan vår enerverade tid nu kan åstadkomma honom – om han efter ärlig strid mellan passion och pligt dukat under, och, ur stånd att finna en hederlig lösning på kampen, i förtviflan burit hand på blott sig eget lif, hellre än att bryta den ed han svurit sin maka inför altaret.
Men öfver detta par, som ljög sig fram derute i främmande land och på skolpojksvis skar sina sammanslingrade namn med tillhörande attribut af pilar och hjertan på bord och bänkar; öfver detta dubbelskott vid afslängd korsett och turnyr, vid länsad matkorg och tömda ölbuteljer, sedan pengarna voro slut och den vällustiga njutningens bägare sannolikt äfven tömd ända till dräggen, tycks vi ligger en ocean af vämjelse och äckel.
Hur många män af ungefär löjtnant Sparres bildningsgrad och samhällsställning ha icke, i vår, de öfverfylda lefnadsbanornas och öfverförfinade behofvens tid, inom blödande hjertan med pligtens och samvetets dubbla säkerhetslås måst stänga inne känslor, som varit lika varma som hans!
Hvem beundrar dem!
Men – det der är ju ”brackaktigt” och urmodigt nu! Fri kärlek, fritt lif, fria revolverkulor och fri himmel i – armarna på den, i hvars sällskap man bedragit sina barns mor; – det är ju så den lyder, dagens lösen!
Sundsvalls Tidning 1889-08-01 (utdrag)
Här får vi lite mer insidesinformation om bland annat Gisela. Vissa felaktigheter har dock insmugit sig: Gisela hade funnits hos familjen Madigan i över sex år; Cirkus Klemann skall vara Krembser; Fru Madigans föräldrar kom båda från Norge. Andra uppgifter i artikeln är omöjliga att kontrollera idag, trovärdighetsgraden får väl sägas vara varierande. Det kan också påpekas att kejsar Vilhelm bara var 8 år gammal då Elvira föddes.
Med anledning af ett först i pressen utspridt rykte, att Elviras fostersyster, Gisella, den mörka sydländska skönheten, liksom Elvira var den ljusa nordiska, skulle rymt från sällskapet Madigan, kunna vi, efter hvad vi från säkraste håll gjort oss underrättade, upplysa, att denna historia är helt och hållet ogrundad.
Efter att i 2 ½ års tid ha tillhört Cirkus Madigan, ingick Gisella äktenskap med en framstående konstberidare vid namn Braatz, hvilken hos hennes adoptivföräldrar anhållit om och erhållit hennes hand. Först efter giftermålet anträdde det nygifta paret sin resa till den nya verlden i vestern, der de ännu med framgång lära uppträda å cirkusarenan.
Gisella var född i Österrike och hade till sitt femtonde år gått i en klosterskola i Siebenbürgen. Så fick hon se cirkus, bedårades af det skimrande lifvet å arenan och lät sig adopteras af hr och fru Madigan. Det var hufvudsakligast genom henne – den äldre fostersystern – Elvira förvärfvat den bildning som hon egde. Det var Gisella som lärt den lilla Elvira att spela piano och bibringat henne en del af den grammatikaliskt språkliga underbyggnad hon egde. Äfven Gisella egde under sin cirkustid många och framstående tillbedjare. Så hade en gång 1882 en bankir i Siebenbürgen anhållit om hennes hand, men blifvit afvisad.
Det ur, märkt ”E. A. D.” (ej E. D.) hvilket blifvit funnet hos Elviras lik, är, efter hvad vi lärt känna, ett minne från en fest, som till hennes ära anordnades i Lemberg (Österrike) redan 1881 i maj. Inuti samma ur lär stå ingraveradt: ”Till Elvira Madigan”. På samma gång som Elvira lär äfven Gisella erhållit ett guldkors af danske kungen. Endast 13 år gammal uppträdde Elvira hos cirkus Klemann i kejsarstaden vid den sköna Donau, det glada Wien, och gjorde der stormande lycka.
Elviras morfader, som hette Olsson, är död i Sundsvall, Elvira rymde från Sundsvall första gången hon kom hit och i Sundsvall erhöllo hennes föräldrar underrättelse om hennes sorgliga, död.
Besynnerliga ödets lek!
Elviras mor, fru Madigan, är född i Finland. Hennes far var svensk, hennes mor norska.
Bland de vidunderliga rykten, som satts i omlopp om Elviras härkomst på fädernet, må tvenne omnämnas, båda hufvudsakligen väl uppkomna med anledning af de triumfer hennes mor i sin ungdom firade å manégen.
Det ena vet berätta, att hon skulle vara köttslig dotter till konung Victor Emanuel af Italien. Under ett besök i Petersburg skulle, som ryktet förtäljer, Elviras mor blifvit af Italiens monark, som samtidigt vistades der, rikligt öfverhopad med briljanter. Och deraf skulle följa … Det andra vet berätta, att en herskare, som nyligen beklädt det tyska kejsarrikets tron, skulle vara Elviras dagars upphof. Äfven danska tidningen Politiken insinuerar detta i en artikel, der det berättas, att den firade fru Madigan i sin ungdom en gång på en mycket högt stående dams önskan skulle nödgats lemna Berlin och resa till Odense å Fyen, der Elvira efter en tid såg dagens ljus.
Vi behöfva väl icke erinra, att dessa vidunderliga historier förtjena liten eller ingen tilltro.
Laura Madigans brev till Politiken
Publiceringen skedde den 3 augusti 1889, i dansk översättning och lätt bearbetning. Här citeras originaltexten efter manuskriptet, som finns bevarat i Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn. Enevig sid.103–120 återger både originaltexten i faksimil och utskrift samt Politikens översättning. Likaså finns brevet i Jansen, Henrik M: Elvira Madigan og Sixten Sparre … Mamma Lauras svenska är inte alltid lätt att förstå, och handstilen inte alltid lättläst; tidigare publiceringar av brevet verkar innehålla en del feltolkningar. Jag har avstått från att försöka ”frisera” texten utom i de citat som gjorts tidigare i boken. Brevet utgör en av de viktigaste källorna till förståelsen av dramat och av Elvira som person. Laura vill med detta brev ge sin syn på dramat, som hon med all rätt anser ha fått en alltför sparrevänlig vinkling i pressen.
Ärede Redaktion i Kjöpenhamn.
Tack Tusende Tack för all den sÿmpati; såm di Danmark Har Lagt i dage för min olÿliga Doter Elvira. Blåt en Rigtig danskt jerta kan handla så Högjertat. tack for den spender såm kåm den olÿkliga till del. – Jag skule Self Hava Rest Ner, men mit arma Huvud var icke Riktigt. man Befarade då, att att jag moske skule söka fölia mit Elskade Barns Exempel. Fast jag Bad min man men Han ville ei, utan Han ville schelv Resa dit ner. Han mente att Han var mera Resolverad, och nu Har jag måtat visa dem att jag måste Leva. för min famile och min gama Kiera moder såm jag sedan jag Låg i vugen aldrig Har skild mig med, och inte fören döden sitier ås ått. på Elviras egen önska har vi grundat Circus och också telt. då Hon inte mera ville vara ute i verden. for vi motog från alla Lender tikendelser med Contrakt. men Hon ville Resa i Norden. och inte stora aferer Har vi Jort, men vårt telt Har varät en samlingsplas Bode i danemark och sverie Blåt aff fin Publik. och telt är ingen skam. tilochmed då det är en med di största som Har Rest her i Norden. Barnom, Meÿers, Fopol alla Reser med telt, många deriktörer önska i Bland att Ha ett telt.
Tivoli trefar man Blåt i Kjöpenhamn, och jertas goda menischor Blot i danemark, från slåtet till i Hüdan, en sådan Kung, och sådana menischor Besiter Blåt danmark.
Huru åfta Har Elvira och jag Lentat dit, men Hon Har döt på den jorden Hon Lentad efter, gud vare Henes förvirade schel Nodig. och gud förlåter Hener jag Har Lenge Sedan tillgivit Hener. Hon Har fölgt sit gjertas val. Hon viste inte att Hon földe en mördare, såm drog Hener utt aff sit moders Hus för att stila Hans Begäran och sedan Lumsk mörda Hener i Sömnen ve ve Hans arma Siel, då Han skal treda fram för den såm star Högre en menischan såm är Here åver ås. kan hans Schel få Ro, – jeg tvivlar. inte Nog med, att min stakars Barn Har fölgt sit Jerta men alt Hon Hade aff minen från mig och stÿfadren. Har Hon Jort till pengar för att under stöda Spare med pengar. Hon Har send Honom Mÿket och mångt, men Han aldrig Henem et frimerke Blåt diktar och verser, och trengt på för Lenge Sedan att Lemna sin moder, men fernuftet talte, och med alt arbeta Hon i mot att Behåla sin Heder
Löitnant spare för 2 år sedan framstelde sig för os i Kristianstad, och kåm var qvel i Circus och en afton frågade Han åm Han får Låv att medfölia vegen Hemot i Selskap. då svarade jag, att det är intet spasande, men då kåm Han endå. – Elviria mig under armen och mormor vid andra sidan Han mid madigan. Det var Hella Bekantskapen och vidare Blev det inte tala åm en Blåt åm snöveder. når vi Reste kåm spare till mig och frogade åm Han får imelan ått Skriva till mig och fråga Huru aferena går, da Han Blåt Lever för Kånsten, men jag emottog inte Nogon Brev eler vidare. Och vi tenkte Heler aldrig vidare på den Heren. såmaren i Ljungbÿ Hed var spare där och talte till os såm flere aff Publiken men ingenting åm Elvira. en afton frogade Han åm han får jöra selskap med os Hem. och jag ingenting Hade att invenda därpå, i all ära, men då var kl. Slagen för mit Barn då förmodar jag att Han Hemlig till Stukit Elvira nogån Lap Papier vid afskedet, för då Böriade det såm jag Nu Hör aff mis Rosa för Hon var Heners förtroende.
alla viste det men ingen förråde Hener, för Hon gaf Presenter att di Skole tiga, och teg gorde di såm en grav. och Breverna till Hener var Påst Restant och var dag et Brev. såm jag Hör nu Har Hon 3. gånger afbrutet Brevvexlingen men do Har Han truat att Schuta sig åm Hon intet Skriver. till Hudiksvall emottog Hon ett Stort förseglad Brev såm ine Holde Hans Levnad. det Blev mig i går Bekant aff min verdina och efter detta Brevet var flikan sig aldrig Lik, utan gråt Nat och dag och förtvivlad vred sina Hender, och Ropa på gud att Reda Hener Reda för gudskul mit arma jerta Reda mig att ei falla i Frestelser då verdinan frogade Hener vad det felades Hener såm Hade allting som en Flika önskade sig, då svarade Hon och åm jag kunde anförtro mig att Någon, men en Ed Binder mig, och jag är olÿklig. Elvira velkade aff var dag, men jeg aninglöst trode att det var Huvudpina såm hon föregav, forsökte alt vad Hon Hade Lust att spisa och drika spasera åka men ingenting gelpte.
då tenkte jag nå med tiden Blir alt Bra då Hon altid ville vara ensam med Lektÿrer, tils det i sunsval Blev alvarig, då ana jag att flikan var ei mera den sama. då depesen kom ville jag Brÿta op den, men för sent. då tog jag i för Hör en ung Flika såm Nu är Hos mig 3 år, och frågade Har du aldrig fört Några Brever från Elvira på posten men svaret Blev Nei dagen därefter var Elvira försvunen, och den Nemda Flikan Har fört Brever Nestan två år på Posten, men ingen förode Hener. Nu Stod vi för En Retzel. Hon Reste med morgon toget, vi tog onfartÿget till Stocholm och åm inte Har Blivit tioka, så skule vi Hava opnåt Hener, men alt gik imot, och vidare är kjend nog Elvira Har altid varit ett dÿgdigt gåt Sitsamt Barn, aldrig motsakt mig i Nogot, då jag aldrig nogåt oret Har fodrat aff Hener utan Har altid Holit mit Barn som en Heligdom, såm jag avundaste Blåt någon ville tala vid Hener och ville aldrig Höra aff giftermol. jag ville Hava mit Barn för mig sel.
I Sundsval å Pant banken har Hon satt sina Briliant Ringe, och vidare har Hon i förvilessen skenkt Bort Bode sitt och mit som hon Blåt fik medgelpare. och Helle tiden var Blåt Hanser Breve att Han var skild med sin Hustru och att Han ville taga livit aff sig åm hon inte siger ja. då Lovade Han Hener ett Hÿligt Hem, med alt utmolad Idylisk sitten Rom var Röd Plüs, Draning Rom grönt och Såvkameren alt Blåt Plys, alt Blev Hener förspeglad det arma fantasi. Blåt att Nara ut Hener os sedan mörda Hener.
en gång för ett år sedan i gradroben såg Hon vid ankledningen en varsel. då jag på Plaserna åpptog Bileeterna Hörde jag et volsamt skrik. jag Löper in i gradroben och frogar efter, men Hon stor Blekt såm et Lik och siger jag såg en död Hon, som var så vit så mager, fatta På mis Rosas Föter och då Ropade Hon Sixten, sa Rosa. men då tilltalte jag Hener att det fins ingenting till. Blåt fantasi Bilder, men det svevade endo alting för Hener, den Han Hon då Sog, var den såm drepte Hener
engan igen Låg Hon såm i en dvala och do tÿkte hon att två Englar var Hos Hener. Broder och sÿster Halv Sÿskon, att di sat sig På vardera arm och så Bar det aff till Himelen Hon var kled vitta stora vingar Englarna försvuna i Himmelen men hon kunde inte kåma in do himelen altid Stöte emot Huvudet, och kåm ner Sakta på jorden och till verkligheten. Hon var Red för altting, spöken fulla menesker aldrig ville Hon Liga ensam i Rumet, utan altid vid mit Rum, men Han Kunde nog fördriva alt. Nu har jag tapat min Lÿko mit olderdoms stöd, min Redande Engel. Jag vandrar som en atomat. i Stÿv fadren Hade Hon en Rigtigt Far då Han för sin Lilla pige ingenting sparade, och Hon kunde Have Biert Hans sista så skule Pigen Had det. Han sa altid Flikan arbetar jo låt Hener få vad Hon vil och Hon fick också. Bode Edukation i alt och jag ville visa verden, att det fines eender Resande Barn såm kan genstela sig med var dame Rang.
Förlåt detta Brevet är otÿdligt Skriven men mina ögon är Bleven så svaga aff gråd att jag inte ser och mina Nerver Rÿster.
Tack för Henes vener i Livet såm i döden det danska Folk.
den sorgna modern
Laura Madigan
Hudiksvall, den 30 Julli 1889.
Arbetet 1889-08-06
Tidningens chefredaktör Axel Danielsson missförstår liksom alla andra dramat på Tåsinge liksom orsakerna bakom Sparres och Elviras agerande. Sparres vänstersympatier tas som ursäkt för att politisera händelsen, vilket tidningen dock ingalunda var ensam om. Åtskilliga andra skribenter låter ju sina politiska och moraliska värderingar styra journalistiken, fast då oftast från höger. Se t.ex. citaten av Hedenstierna och Hellberg ovan.
Dubbelsjelfmordfet i Taasinge fortfar alt jemt att vara ett ypperligt ämne för en skandalhungrig tidningspress och en om möjligt ännu mera skandalhungrig publik. Vanligtvis berättas historien romantiskt och öfverskylande med mer eller mindre pikanta drag ur de begge olyckligas lif. Men man ser äfven tidningar, som med förtrytelse dundra fram sin straffpredikan öfver äktenskapsbrytaren och andra som med spetsborgarens sjelfrättfärdighet och inskränkthet peka på de begge liken och ropa: “Så går det, när man icke nöjer sig med att vara kälkborgare, utan viker af från lifvets allfarväg!”
Naturligtvis kan här icke bli fråga om att anlägga någon särskildt socialistisk synpunkt, så vidt icke sanningen öfver hufvud numera kan kallas socialistisk. Dessa begge döda voro uppenbarligen intellektuellt öfverlägsna sina klassförvandter, och de voro det enligt vår mening äfven moraliskt, ty den högsta moral vi känna är otillfredsstäldheten med eländiga förhållanden. De hade upptäckt intigheten i det nuvarande samhällslifvet, och då de icke fått syn på något bättre rymde de ur lifvet. Huru många ha icke under liknande omständigheter störtat derför, att de, liksom dessa, icke funnit något ideal med kött och blod att lefva för! De voro förderfvade! skriker hyckleriet. Detta är icke sant. De voro mindre förderfvade än tusentals andra, som med fjäderlätt samvete begå samma brott mot könsmoralen utan att bryta med lifvet. Så ter sig händelsen i Taasinge vid närmare betraktande.
Figaro, den konservativt nihilistiska Stockholmstidningen, berättar oss, att löjtnant Sparre var anonym medarbetare i detta ytterst individualistiskt hållna organ för bitter öfverklassopposition utan program. Derigenom blir Sparre i våra ögon något intressantare än t.ex. kronprins Rudolf. “Jörgen” omtalar saken i sammanhang med följande utläggare:
“Öfver det han skref låg ock något gentlemanniskt. Han stod synbarligen i literära åsigter till venster om oss. Ehuru det ju väl endast är i konst och literatur som vi stå, alltid ha stått på moderat venstergrund.
Af Strindberg var han synbarligen mera än intresserad. Han dyrkade honom. I hr Carl David afskydde han hycklaren. Han hatade honom. Vi vågade ej döma så säkert, snabbt, strängt som den döde.
Och vi Jörgen ha äfven alltid midt i vårt varma försvar af Strindbergs ställe och rätt, sett Strindbergs-frågan snarare moderat–politiskt, än literärt–partiskt. Vi ha fruktat och ej älskat osedlighetsliteraturen. Ehuru vi ej diträkna snillet Strindbergs produkter. Och vi ha ej beundrat, utan känt afsmak för den avancerade naturalismen. Ehuru vi vida värre afsky dygde- och eunuckpoesien, symamsellsromantiken och den akademiska fyllhundspoesien eller bullerbasskaldskapet, sväfvande, tysk, småstadsuniversitets- och nordstjernekommendörs- eller literis pig-messig och otäck. Men vi ha icke ansett att en Strindberg, belletristisk stämnings-natur, bör få skrifva hvad han vill. I dag hit, i morgon dit. Och vi finna oförsynt att okunniga och obegåfvade medelmåttor: drottningen, Esselde, hr Carl David, vilja mästra honom. Och en bourgeois-liberal konto-pro-diverse banktjufs borgensmanna-frihandelsregering djerfts låna sig åt en förföljelse mot en bättre karl och skriftställare af Strindbergs rang. Vi finna det lika oblygt som att en Bennieh, en handelsbankoprydnad, vågat i strid mot förnuftets och Guds egen lag, spela vår herre.
Den nu aflidne gick dock vida längre än vi i Strindbergs-frågan.
Han tog literärt parti i striden. Utan ringaste tvekan. Han stod synbarligen som alla i genren skrifvande epigoner (utom Sigurd) till venster om mästarn.
Och vi tryckte honom snarare derför att vi ej gerna undertrycka en känd insändare och derför att den personlighet som slumrade bakom hans skriftställeri underbart tilltalade oss, än derför att vi gillade detta samma skriftställeris åsigter”.
Det var således en oppositionsman och det är nog för att inge oss sympati, äfven om han ej opponerat sig mot något annat än – lifvet. Vi gilla ej sjelfmordet, i synnerhet icke af den literära intelligensen, som behöfs i denna tids icke blott sociala utan äfven intellektuella kamp mot det gamla utlefvade samhället. Men då intelligensen, såsom här, endast fått en osund näring och ej lyckats skaffa sig mark under fötterna – hvad skall den göra? På denna fråga är under vissa förhållanden en revolverkula det riktiga svaret.
D.
Den artikel i Figaro som omnämns i texten har jag inte skrivit av, men mina fotokopior av KBs tyvärr lite repiga mikrofilm finns här