Rättelser och kommentarer till Kathinkas bok

Detta avsnitt är en bearbetning av ett mejl jag skrev till Kathinka Lindhe. I mejlet skrev jag att det var för hennes ögon och att jag inte avsåg att publicera innehållet. Av skäl jag inte vill gå in på här känner jag mig inte längre bunden av det löftet; den som läst Kathinkas bok kan säkert ha intresse av nedanstående rader:

sid 4: ISBN-numret är helt fel, det som står på pärmens baksida är det rätta. Verkligen slarvigt av förlaget.

sid 15: tidpunkten för morddramat finns det ju olika uppfattningar om. Men att någon skulle ha hört skott på kvällen den 20 känner jag inte till. Tvärtom så bekräftade Benta Nielsen på min direkta förfrågan att det var på morgonen den 19 juli 1889 som hennes släkting Peter Skov hörde revolverskott från Nørreskov.

sid 26: Lauras mamma kallade sig fröken Ulbinska, inte Ublinska. Dock dyker det upp en massa stavningsvarianter av namnet i annonserna (Ulbinsky, Olibinska mm).
   Ryktena om mamma Lauras äventyr i Berlin tror jag inte en sekund på, såvida de inte kan bekräftas från någon pålitlig källa. Troligare är väl att Oscars far var någon vanlig artist på Cirkus Renz, som sedan inte ville stå för vad han gjort.

sid 29: Jag tror inte det var Laura och Hedevig som hade förvandlingsnumret. Cirkusfamiljen Madigan var ju vittförgrenad och hade åtskilliga kvinnliga medlemmar som kunde ha utfört detta trick. Flickan på teckningen liknar inte heller Elvira det minsta: fel hårfärg och verkar vara mycket äldre än vad Elvira var då (7-8 år).
   Finns det bevis för att John, Laura och Hedevig var kvar på cirkus Myers när den besökte London 1876? De bytte från Myers till Loisset någon gång 1875-76, men jag vet inte när och var. Loisset har Kathinka dessutom genomgående stavat fel.

sid 31: Invigningsprogrammet från cirkusen i Petersburg nämner ingen i familjen Madigan, trots att de fanns med i truppen. Kanske hade cirkusen så mycket artister att Madigans fick stå över till nästa föreställning. Drygt ett år senare fick dock Hedevig göra sin debut som lindansös i just denna byggnad.

sid 32: Vad jag vet finns det ingen dokumentation på att Elvira någonsin gått på spänd lina.
   Gisela hette just så, sedan förekom diverse stavningsvarianter i reklamen beroende på i vilket land man uppträdde (Gisela, Gisella, Giselle, Gizella).
   Vad jag vet uppträdde Elvira alltid på den övre, slaka linan. Från Köpenhamn finns en pressuppgift som säger motsatsen, men detta måste vara en anka.

sid 37: Artikeln från Ystads Allehanda är daterad 1 augusti 1889 och ingenting annat.
Finns det belägg för att Oscar återvände till Cirkus Bergman? Vad jag vet var han kvar på Madigan så länge cirkusen existerade under detta namn, men detta har jag inte kollat upp.

sid 38: Elviras framtoning i Sundsvall har säkert att göra med påverkan från Sixten. Enligt Lauras brev fick ju Elvira ett nervsammanbrott i Hudiksvall strax innan. Hon beskrivs inte alls i dylika termer i äldre tidningsartiklar. En anka skapad av Hägerstrand, om man nu ska tolka det som att detta var Elviras normala sinnestillstånd, vilket tyvärr många gjort. Enligt dessa var det den exalterade Elvira som drog Sixten med sig i döden, när det av allt att döma var tvärtom.

sid 39: Hur vet Kathinka att Elvira längtade tillbaka till de stora arenorna? Enligt Lauras brev hade man grundat sin egen cirkus just därför att Elvira var trött på att resa runt i “stora världen”. Även om det mamman skriver inte behöver vara hela sanningen så tror jag snarare att Elvira längtade efter att bli privat och försörjd av en rik och kärleksfull man. Just vad Sixten falskeligen utgav sig för att vara.

sid 59: Jag kollade upp Sixtens dop i kyrkböckerna, detta eftersom vissa källor påstod att han var född i Stockholm. Om jag inte skrivit av helt fel så står det i kyrkboken för S:t Petri att dopet förrättades i hemmet, inte i kyrkan.

sid 206: Det var inte Rosa Madigan som förmedlade Sixtens kärleksbrev till Elvira, även om hon var Elviras förtrogna och visste vad som var på gång. Ännu en tidningsanka; jag har inte kollat, men jag tror att det är Saxon som är den skyldige denna gång. Den som var “postillon d’amour” var Hedvig Andersson/miss Mignon. Detta framgår klart i Aftonbladets intervju med henne.
   Enligt Lauras brev åkte “vi” med ångbåten till Stockholm för att genskjuta Elvira och Sixten. “Vi” måste väl vara Laura själv och Elviras mormor.

sid 207: Om Elvira fortfarande var oskuld vill jag nog låta vara osagt.

sid 208: Samma sak här, orsakerna till att mamman var överbeskyddande är bara spekulationer. Hon skriver själv “Jag ville ha mitt barn för mig själv”, men hur detta ska tolkas kan man ju spekulera om.

sid 209: I motsats till Kathinka är jag helt övertygad om att Elvira förstod innebörden av den manliga delen av publikens reaktion på hennes uppenbarelse. Vad hon sedan tyckte om saken kan man ju sedan bara spekulera om.

sid 216: Hur vet Kathinka att Sixten och Elvira fortsatte med ångbåt från Stockholm? Det gick en ångbåt från Stockholm med slutdestination Köpenhamn kl. 8 på kvällen, två timmar senare än nattåget till Malmö. Jag vet inte när den försenade ångbåten från Sundsvall ankom, men ville Sixten verkligen riskera att stanna i Stockholm två timmar till och riskera bli ifatthunnen av Elviras mor? Ångbåten till Köpenhamn anlöpte dessutom flera städer längs kusten och måste ha tagit flera dygn på sig till Köpenhamn. Om Laura och mormor i Stockholm fått reda på att paret fanns på båten borde de ha hunnit genskjuta dem i någon hamn i Sydsverige genom att ta tåget mot Malmö följande morgon. Så jag tror nog att paret fortsatte med tåg, inte båt. Eventuellt kan de ha tagit nattåget till Göteborg för att sedan ta ångbåten till Fredrikshavn (jag har inte kollat vilka resmöjligheter som fanns denna rutt).

sid 217: Det finns olika bud om hur paret skrev in sig på Hotel Svendborg: 
Svendborg Amtstidende 23 juli 1889: “Grev Sparre med hustru”
Svendborg Avis samma dag: “Løjtnant S. Sparre med Frue”
Förhör med hotelldirektör Petersen den 30 juli: “Lieutnant Sparre og … hans Hustru”.
Det var f.ö. Svendborg Amtstidende som var först ut med att Sixten skulle varit greve. Men i Sixtens dödsattest har doktor Møller faktiskt skrivit just “greve”. Men jag antar att Møller inte skrev dödsattesterna i fält, utan på kvällen när han hunnit hem (på mordplatsen gjorde han nog bara anteckningar). Då kan han ha hunnit läsa tidningen (kvällstidning!) och fått det där med greve därifrån. Jag tror nog att Sixten aldrig utgav sig för att vara greve, allt “grevande” är en ren tidningsanka.

sid 218: Om tidpunkten för morddramat har jag ju redan skrivit.

sid 221: Notera att inte bara Sixtens far utan även hans hustru antyder att Sixten förlorat förståndet.

sid 223: Skiftesrätten protokoll nämner ingalunda “minsta papperslapp”. Detta dokument räknar bara upp föremål som bedömdes ha saluvärde. Inte ett ord där om Sixtens anteckningsbok, Brudbuketten eller andra “värdelösa” saker. Det är tidningarna som återger detta material. Sedan kan man ju undra hur reportrarna fick tillgång till dessa papper.

sid 224: Att det inte fanns något från Elviras hand på hotellrummet kan Kathinka rimligen inte veta något om. Tidningarna nämner fler dikter till Elvira av Sixtens hand (som inte finns bevarade) och några teckningar (vem hade gjort dessa och vad föreställde de?). Där kan ju ha funnits annat också, även om tidningarna inte nämner något. Som vanligt är det han, överklasspersonen och den av manligt kön, som är intressant, inte Elvira. Och hon är intressant mest för hennes förmåga att bedåra och förföra män. Ett självklart perspektiv på 1800-talet, men i nutiden måste vi kunna läsa med moderna glasögon.

sid 228: Elviras mormor reste visst ner från Hudiksvall till Svendborg, men kom inte fram förrän den 28 juli, dagen efter begravningen. 
   Kyrkan var knappast fylld av blommor, eftersom hela begravningsakten tydligen ägde rum på kyrkogården.

sid 230: Lauras kärleksaffär än en gång, nu överflyttad på Elvira. Sådant skvaller förekom om var och varannan kändis, och var i de allra flesta fall helt gripet ur luften. 1800-talets könsroller och klassamhälle än en gång.

sid 237: Om det avskedsbrev Sundsvalls tidning nämner är autentiskt eller inte är väldigt svårt att bedöma. Denna tidning hade mycket insidesinformation om Elvira, så man måste ha haft goda kontakter med familjen Madigan. Laura nämner visserligen inte Elviras avskedsbrev i sitt eget brev till Politiken, men hon kan ju helt enkelt ha glömt detta när hon skrev. Hon var ju uppenbarligen fortfarande uppjagad och inte riktigt klar i huvudet, hon säger t.ex. att det var två år sedan cirkusen var i Kristianstad och Ljungbyhed. Personligen tror jag nog att brevet faktiskt existerat, men ingenting går ju att bevisa idag.

sid 246: Jag har skrivit mer om F:s brev till Morgenbladet på annan plats på hemsidan, och förklarat varför jag tror det är trovärdigt. F. vet t.ex. saker för tidigt, innan de nämnts i andra tidningar. Tänk på att han skrev redan den 23, även om publiceringen skedde först den 26. Att Elvira skrev poesi har vi styrkt från en annan källa: en intervju gjord med Violet Madigan. Visserligen gjord långt senare, och Violet var inte ens född då Elvira dog, men hon återberättar uppenbarligen vad som berättats inom familjen. Enligt Violet ska Laura ha bränt Hedvigs poesiböcker efter hennes död, och att något över huvud taget överlevt av hennes diktning kan vi ju tacka F. för. Och hur kunde F. veta att Elvira hette Hedvig/Hedevig över ett dygn innan uppgiften kom i tidningen? Den informationen fanns dold i prästbetyget bland hennes kvarlämnade papper på hotellrummet, som ännu inte genomsökts när liken togs om hand i Nørreskov.
   Den lista polisen upprättade (Enevig sid. 41) är förresten lite märklig. I rubriken står det att listan omfattar de klädesplagg liken var iförda, men sedan nämns bara Sixtens överrock, som dessutom är överstruken. I stället nämns de föremål med ett möjligt saluvärde som fanns på och kring liken. Denna diskrepans kan jag inte förklara, men klart är i alla fall att papper som Sixtens visitkort (fanns ju bevisligen) och Elviras dikt inte nämns. Eftersom inga klädesplagg omnämns (trots rubriken) är det ju inte så konstigt om Elviras korsett och turnyr inte heller nämns. Mycket märkligt att inga klädesplagg nämns, här har nog polisen klantat sig trots allt.
   Dessutom tycks Kathinka inte känna till att det danska ordet “trøie” har en vidare betydelse än det svenska “tröja”, ordet kan även betyda “jacka” eller “kappa”. Det ligger alltså inte någon motsägelse i att tidningarna kallade plagget “Trøie” när F. säger “Jacket” eller “Jakke”. Det var alltså säkerligen en jacka eller kort kappa Elvira bar. Ett plagg med fickor …

sid 248: Namnet på parasollet är inte felstavat. Elvira kallade sig enligt flera källor Hedevig, även om det blev Hedvig i tidningarna och på gravstenen. Och detta visste F. redan innan någon tidning ens nämnt Elviras dopnamn! Se “Elviras riktiga namn” på denna sajt.

sid 251: Finns det belägg för att Elvira uppträdde i Paris på 1870-talet? 1883 och 1885 känner jag till.

sid 283: Elviras agenda. Omöjligt att veta, men jag tror inte alls att hon ville fortsätta med cirkuslivet, nu när hon träffat en så trevlig och förmögen man. Hon trodde nog på fullaste allvar att hon inom två veckor skulle kunna höra av sig till föräldrarna och berätta “Nu är jag grevinnan Sparre och vi är så lyckliga. Vi bor i ett så flott hus och min man är så rik och ger mig allt jag pekar på …”.

sid 285: Elvira var inte dansk medborgare. Ett giftermål med Sixten hade väl kunnat göra henne till svensk medborgare, i så fall hade hon kunnat rösta 1921.

sid 296: Att Kathinka fick kännedom om alla breven beror knappast på hennes bok, utan på min. Det var efter att jag publicerat min bok 2013 som den ättling som satt på breven hörde av sig till mig. Men eftersom jag inte var intresserad av att forska vidare om Sixten bollade jag vidare och förmedlade kontakten mellan personen ifråga och Kathinka. För jag visste att hon däremot var intresserad. Här blir jag lite sur för att hon inte ens nämner min insats, utan den hade hon inte haft så mycket material till sin nya bok.