4. Cirkus Madigan

Efter Elviras och Giselas bejublade sejour i Köpenhamn tog familjen Madigan ångbåten till Göteborg, där flickorna framträdde på friluftsscenen i Lorensbergsparken under några veckor sensommaren 1886. Med på resan var också Samuel Lockhart och hans tre elefanter. På Lorensberg lärde familjen Madigan känna en källarmästare Andersson, som hade en femtonårig styvdotter, som liksom Elvira hette Hedvig.[1] Resultatet av kontakten blev att man kom överens om att Hedvig skulle följa med familjen Madigan som lärflicka,[2] alltså en parallell till vad som hänt Gisela fem år tidigare i Wien. Hedvig skulle senare komma att spela en avgörande roll i Elviras liv som förmedlare av Sixten Sparres kärleksbrev förbi föräldrarnas nyfikna blickar, men mer om detta senare.

Hedvig Andersson ca. 1890. Cirkusarkivet, Stockholm.

Till vänster: Vid föreställningen på Lorensberg i Göteborg den 23 augusti 1886 fick ”systrarnas” lindans och Lockharts elefantnummer ingå som del av ett konsertprogram. (Göteborgsposten 1886-08-23)
Till höger: Annons för flickorna Madigans nummer i Göteborgsposten 23 augusti 1886

Efter Lorensberg blev Leipzig nästa anhalt på Elviras ständiga resa. I Centralhalle gjorde flickorna som vanligt stormande succé. Leipziger Nachrichten skriver:

  • ”Skönhet och konst i förening” är vad man i första hand kommer att tänka på när man ska beskriva de enskilda prestationerna, först och främst ifråga om de båda ekvilibristerna på lina, miss Elvira och Gisela Madigan. Ett sus av förvåning gick genom den stora salen när de båda skönheterna trädde in på podiet. Slanka men ändå kraftfulla, med ungdomligt behag presenterar sig de båda damerna, varav den ena bär sitt praktfulla huvudhår som en ljus mantel över skuldrorna och ryggen som ett dyrbart smycke. På två över varandra spända linor, knappt synliga för ögat, går, springer, dansar och snurrar de med en sådan säkerhet och i så underbara plastiska attityder, att ögat fastnar som förhäxat vid dem båda, och publiken gång på gång uttrycker sitt tack genom de livligaste applåder.[3]
Centralhalle i Leipzig 1890. (Från internet)

Både före och efter framträdandena i Köpenhamn, Göteborg och Leipzig annonserade den brittiske impressarion De Parravicini om att flickorna Madigan fanns lediga för ”uthyrning”.[4] Resultatet av den första annonsen blev alltså en sejour i Köpenhamn, dit de engagerades av Tivolis legendariske impressario Robert Watt. Var familjen Madigan höll hus månaderna efter besöket i Leipzig har jag inte lyckats få fram. Trots att anbuden om nya kontrakt haglade över familjen Madigan vid denna tid kom Elviras styvfar nu att fatta ett beslut som gick i en helt annan riktning.
    Mamma Laura skulle senare säga att det var Elvira själv som ville att man skulle starta en egen cirkus och turnera i Norden, eftersom hon skulle varit trött på att resa i ”stora världen”.[5] Kanske föredrog Elvira den intimare atmosfären i en mindre cirkus där publiken och artisterna kom varandra närmare. Detta även om publiksiffrorna framöver bara skulle komma att räknas i något hundratal i stället för de tusentals som sett hennes framträdanden i storstäder som London, Paris, Berlin och Moskva. Dessutom kanske hon undermedvetet förstod att i en liten familjecirkus skulle hon och ingen annan bli den stora stjärnan, på de stora cirkusarna på kontinenten hade hon trots allt haft konkurrens på denna punkt av många andra artister av högsta klass.
     Den nu nittonåriga Elvira hade säkert behov av att bli sedd, vi vet från intervjun i Politiken att hon avskydde att uppträda i sammanhang där hon inte hade publikens odelade uppmärksamhet. Publikens jubel fick väl i viss mån ersätta hennes avsaknad av en manlig partner. Gisela hade i Köpenhamn lärt känna akrobaten Alexander Braatz och uppenbarligen inlett ett förhållande med honom. Elvira visste att det bara var en tidsfråga innan Gisela skulle lämna familjen Madigan, och detta förstärkte säkert Elviras känsla av utanförskap, själv hade hon ju ännu inte stött på ”den rätte”. Elvira var ju nu vuxen, men vi vet tyvärr ingenting om hennes känslor inför vuxenlivet och om hennes själsliga mognad och eventuella erfarenheter. Bristen på källmaterial gör att man bara kan spekulera i hur det förhöll sig på denna punkt.

Flickornas formidabla framgångar hade naturligtvis satt sina spår i John Madigans plånbok. Nu ansåg han sig tydligen ha den ekonomiska bas som krävdes för att starta en egen cirkus. Att konkurrera med dåtidens jättecirkusar som Renz, Krembser eller Salamonski med deras uppsjö av hästar och artister var förstås inte att tänka på. Men till en liten cirkus med ett fåtal hästar skulle sparkapitalet trots allt kunna räcka. I flickorna hade han ett par artister av yppersta klass, och med resten av familjen Madigan som medverkande samt med några väl valda inhyrda förmågor skulle han lätt kunna få ihop till ett bra och varierat program. John Madigan själv och Laura var ju båda framstående ryttare, liksom Johns brorsdotter Rosa och hans storebror James. Denne slog tydligen nu ihop sina påsar med John Madigan, gissningsvis satsade även James en del av sitt sparkapital i sin lillebrors nya cirkus.

James Madigan, Johns äldre bror och hans hustru Lovisa Charlton. (Foton gissningsvis från 1890-talet i Cirkusarkivet, Stockholm)

     Att cirkusdirektören blev den yngre brodern tyder väl på att det var John som stod för merparten av investeringen, gissningsvis alltså till stor del med pengar som flickorna dragit in. Elvira och Gisela hade ju nu under flera år varit stjärnartister vid flera av Europas ledande cirkusar, och John Madigan hade säkert sett till att de fått rejäla gager. Hur mycket flickorna kan tänkas ha tjänat under dessa år är dock svårt att bedöma.
     Elviras sextonårige halvbror Oscar, som nu återvände från cirkus Bergman, kunde bland mycket annat uppträda som clown, och lärflickan Hedvig Andersson hade till att börja med lärts upp till kautschukartist. John Madigans taktik blev dessutom att undvika konkurrens från storcirkusarna genom att hålla sig borta från storstäderna, utan bara turnera i landsorten. Flickornas guldkors, som de fått av självaste kung Christian, skulle dessutom utgöra en utmärkt reklam för det nya företaget.

Elviras halvbror Oscar tillsammans med sin hustru Rosa Madigan på 1890-talet. Rosa var dotter till John Madigans bror James. (Anders Enevigs samling, nu i Det kongelige Bibliotek, Köpenhamn)

Nåväl, annandag påsk den 11 april 1887 hade nya cirkus Madigan urpremiär i Fredericia på Jylland. Man kallade sig ”Cirkus Varieté”, kanske för att markera att man i ett viktigt avseende kanske inte var en ”riktig” cirkus: man hade ännu inte hunnit skaffa sig en enda häst! Föreställningen fick dock gynnsamma recensioner, särskilt framhålls förstås Elviras och Giselas lindans, men även ormflickan Hedvig apostroferas.[6] Herr Madigan glömde förstås inte heller att skryta med flickornas guldkors i annonserna.

När John Madigan startade sin nya cirkus utgjorde flickornas kungliga guldkors naturligtvis en utmärkt reklam. (Fredericia Dagblad 1887-04-16)

Efter en vecka i Fredericia fortsatte turnén i den danska landsorten. När man var i Nykøbing Falster i mitten av maj passade John Madigan på att annonsera efter hästar.[7] Först i juni lyckades han tydligen få tag på lämpliga dylika, då två stycken inköptes från en herr Rudolph Hansen i Maribo.[8] Förmodligen rör det sig om samma hästar som man senare använde under turnén i Sverige, då fanns dressyrhästen Öland samt Lotti, som tränats att göra diverse konster. Fler än två hästar tycks cirkus Madigan aldrig ha haft under Elviras tid, detta kan ju jämföras med t.ex. Loisset, som ju skröt med 50 hästar under sejouren i Stockholm 1877.
     Jag har inte kunnat följa Danmarksturnén i detalj, men orter som besöktes var bland andra Svendborg (dit Elvira så småningom skulle återvända i Sixten Sparres sällskap), Sakskøbing, Roskilde och Nykøbing S. Sista anhalten i Danmark blev Ringsted, där man uppträdde 22–28 september. Avskedsföreställningen där var en benefice till förmån för Elvira och Gisela, och att ge recettföreställning för Gisela var nog välbetänkt, eftersom detta framträdande skulle bli hennes sista på cirkus Madigan. Gisela var uppenbarligen förlovad med Alexander Braatz sedan Köpenhamnssejouren året innan, och i samband med att cirkusen tog sig över Sundet passade hon på att säga tack och farväl till familjen Madigan, där Gisela nu varit medlem i över sex år.

I detta hus på Fruestræde i Svendborg bodde enligt uppgift familjen Madigan under cirkusens sejour i juli 1887. (Foto Svendborg Museum)
Annons för Cirkus Madigan från deras besök i Svendborg sommaren 1887. (Svendborgs Avis 1887-07-13)
Elvira i sin lindansardräkt. (Foto H. Jensen, Skælskør, sommaren 1887. Foto i Tåsinge Lokalhistoriske Arkiv)
Svendborg på 1890-talet. Här är det inte cirkus Madigan utan cirkus Overgaard som är på besök, men ungefär så här bör det ha sett ut då Elvira uppträdde i staden sommaren 1887. (Svendborg Museum)

     Den mer extroverta Gisela var kanske till skillnad mot Elvira inte så road av att uppträda i småstäder på en liten familjecirkus inför en publik som nog ofta inte var alltför sofistikerad. Flera skribenter beskriver hur simpla förhållandena var hos cirkus Madigan under turnén i Danmark; Ystads Allehandas korrespondent har följande att förtälja om cirkusens framträdanden i just Ringsted:

  • … Madigans cirkus var ett stort, smutsigt tält. Barrièren, som inhägnade manégen, var uppförd av grästorvor, övertäckta med tyg. Då väderleken var regnig och jorden följaktligen uppblött, var jordlagret under sittplatserna – en rad hyvlade bräder – täckt med ett tjockt lager halm, varifrån utgick en kvalmig, halvrutten luft, som tävlade med några sömniga, osunda fotogénlampor om att göra atmosfären outhärdlig.
    I sällskap med flere militärer gick jag en afton dit in, och vi togo plats å bänkarne, vilkas ryggstöd bestod av ett snöre, som utvisade gränsen mellan förste och andre plats. Åskådarne, vilka till hälften fylde de befintliga platserna, utgjordes till största delen av militärer och bonddrängar – jag observerade blott en enda dam, en liten flicka om 6 eller 8 år. Och tältet, genom vars ingång strömmade en råkall vind med varje inträdande gäst, kunde ej häller göra anspråk på besök av damer. Två fioler, en trumpet och en trumma utförde de falska valsmelodier, efter vilka skolhästen trippade åstad. En äldre gentleman, vars frack en gång för mycket länge sedan varit på modet, piskade några pudlar till att springa genom tunnband. Och så kom systrarna. Det var en obehaglig känsla att se dessa Tivoli-säsongens år 1886 guldfoglar uppträda här. Deras prestationer voro nu som alltid fulländade, men hela den yttre omgivningen hämmade total-intrycket. Publiken, som vid deras entré rätade sig i bänkarne och blev mera uppmärksam, visade sig snart åter slö, och skänkte lindanserskorna, kring vilkas hals den kungliga gåvan, guldkorset, hängde, blott sparsamma applåder.
    Man applåderar inte sönder sina handskar i en cirkus av 5:e rangen och generar sig för att ropa det bravo, som man i en elegant, elektriskt upplyst cirkus tilljublar en halvgammal, kalvknäad primadonna, som på en 20-årig häst lunkar manègen rundt, hoppande genom ett halft tjog tunnband. Man tänker inte på att just i konstens lägsta hyddor är bifallet mera kärkommet och bättre på sin plats – då det verkligen förtjenas.
    Och systrarna Madigan förtjente det. Inte en enda osäker eller osmaklig rörelse skämde bort deras prestationer. Elvira såg så täck ut som någonsin förut, när man förbiser att drägten hade förlorat sin färg och att å trikålivet syntes en lösriven guldfrans, allt förtäljande att bärarinnan ej längre brydde sig om hur drägten såg ut. Hon hälsade publiken med det vanliga cirkus-småleendet och försvann bakom tältväggen, varefter jag och mitt sällskap bröt upp, under det en clown slog kullerbyttor och bönderna gapskrattade …[9]

Tidningens reporter överdriver nog en del vad gäller den låga nivån, på cirkusen fanns trots allt flera goda förmågor bland resten av familjen Madigan. Men det är uppenbart att cirkus Madigans föreställningar vid denna tid inte utmärkte sig för någon större elegans, om man nu bortser från flickornas lindans. Hur mycket de primitiva förhållandena bidrog till Giselas beslut att lämna cirkusen är väl svårt att säga, den viktigaste orsaken var väl trots allt kärleken till Alexander Braatz. Även han hade tydligen vidare vyer än att turnera med en liten landsortscirkus i Norden. Om Elvira blev besviken på de simpla förhållandena vet vi inte, kanske hade hon trots allt väntat sig en något högre standard.
     Inte heller vet vi hur Elvira påverkas av att Gisela försvinner. Men rimligtvis bör Elvira ha tagit saken ganska hårt. Under hela sin tonårstid hade hon levt ihop med Gisela som om hon varit en syster, de hade rest och arbetat tillsammans och säkerligen mestadels också delat rum. Nu står Elvira plötsligt utan sin bästa väninna, hon har inte längre någon att dela förtroenden med, ingen att fråga till råds ifråga om saker som till exempel kärleksbekymmer. De övriga kvinnorna i familjen var uppenbarligen antingen för unga eller för gamla för att kunna fylla den funktionen, Rosa Madigan och lärflickan Hedvig Andersson var sex respektive fyra år yngre än Elvira, och att prata med sin mamma om sådana saker var nog uteslutet för Elviras del. Dels är nog en mamma ofta fel person för en flicka i övre tonåren att anförtro sig åt, dels verkar mamma Laura ha varit alltför dominerande och kontrollerande gentemot sin dotter. Elviras avsaknad av någon att prata med och kunna be om råd skulle snart visa sig vara ödesdiger när en presumtiv fästman inom kort skulle dyka upp …

Gisela i artistdräkt. Fotot är från Hohlenbergs ateljé i Köpenhamn, uppenbarligen taget samtidigt som några foton av Elvira, och alltså från ca. 3 juli 1886. (Cirkusarkivet, Stockholm)

     Giselas farväl uppges ha varit överenskommet och inte kommit brådstörtat.[10] Vad som möjligen kan tyda på motsatsen är att man inför ankomsten till Helsingborg, som var första spelort i Sverige, nämner både Elvira och Gisela i förhandsannonsen.[11] När föreställningarna en dag försenade kommer igång i ridhuset på Fågelsångsgatan nämns hon dock varken i annonserna, recensionerna eller på affischen,[12] så Gisela uppträdde uppenbarligen aldrig i denna stad. Gisela och Alexander tar sig till London, där de gifter sig sommaren 1888. Därefter emigrerar paret till Amerika, där de får en framgångsrik karriär som musikaliska clowner.

En av få bevarade affischer för Cirkus Madigan från Elviras tid är denna från Helsingborg oktober 1887. (Anders Enevigs samling, nu i Det kongelige Bibliotek, Köpenhamn. Originalstorlek 21*31 cm)

Till vänster: förhandsannons inför Cirkus Madigans besök i Helsingborg. Gisela omnämns fast hon just lämnat cirkusen. (Öresundsposten 1887-09-28)
I mitten: Annons för Elviras beneficeföreställning i Helsingborg den 10 oktober 1887. Det angivna datumet är tryckfel. (Helsingborgs Dagblad 1887-10-10)
Till höger: Annons i Landskrona tidning 10 november 1887

     Efter Helsingborg besöktes bland annat Halmstad, Landskrona, och Ystad. Under besöket i Ystad inföll Elviras tjugoårsdag, och John Madigan passade på att skaffa lite gratisreklam genom att se till att en av lokaltidningarna publicerade följande redaktionella text:

  • Cirkus Varieté. Direktör Madigan har bedt oss omtala, att hans dotter fröken Elvira i morgon fyller 19 [sic] år och att hon i anledning därav får en beneficeföreställning på måndag. Utan tvivel skall denna bli talrikt besökt, då fröken Madigan är en gärna sedd och framstående cirkus-artist, begåvad med ett fördelaktigt yttre. Hon erhöll i fjor av danske kungen ett guldkors med inskription såsom uppmuntran för sina utmärkta prestationer.[13]

Resultatet lät inte vänta på sig: så mycket folk kom till Elviras recett att alla inte fick plats! Ystads Allehanda skriver:

  • Cirkus varieté kunde i går afton glädja sig åt överfullt hus, tack vare den stora dragningskraft som fröken Elvira Madigan besitter. Många kunde inte få biljetter, och sittplatser funnos ej till alla, som köpt sådana. Fröken Madigan, aftonens hjältinna, uppträdde ”i många former” och rönte tydliga bevis på publikens ynnest, i form av blomsterbuketter och upprepade bifallsyttringar. Även de övriga prestationerna mottogos med välförtjent bifall.[14]

Efter sejouren i Ystad drog man vidare till Karlshamn, och därefter till Kristianstad, där cirkusen hade premiärföreställning den 8 januari 1888. Men i Kristianstad väntade döden på Elvira i form av kavallerilöjtnanten Sixten Sparre.



  • [1] Andersson var av allt att döma inte biologisk far till barnet. I kyrkboken för Gustavi församling står: Heddevi Wilhelmina, oäkta. Fader okänd, moder Petersdotter, Carolina, piga, 23 år.
  • [2] Wåhlberg: Cirkus i Sverige, sid.134.
  • [3] Citerat i ”Der Artist” 1886-10-03: ”Schönheit und Kunst im Verein nöthigen uns bei der Besprechung der einzelnen Spezialitäten zuerst der beiden Drahtseil-Equilibristinnen, der Misses Elvira und Gisela Madigan zu gedenken. Ein Ah! der Ueberraschung ging durch den weiten Saal, als die beiden schönen Künstlerinnen das Podium betraten. Schlank und dabei kraftvoll, in jugendlichen Liebreiz präsentieren sich die beiden Damen, deren eine als kostbaren Schmuck ihr prachtvolles, Schultern und Rücken wie ein lichter Mantel umgebendes Haupthaar betrachten darf. Auf zwei übereinander gespannten Drahtseilen, die dem Auge kaum sichtbar sind, gehen, laufen, tanzen, drehen sie sich mit einer Sicherheit und in so wundervollen plastischen Attituden, dass das Auge wie gebannt an ihnen hing und das Publikum immer wieder in lebhaftestem Beifall seinen Dank ausdrückte …
  • [4] Annonser i ”The Era” 1886-04-24, 1886-10-23 och 1886-12-11.
  • [5] Brev 1889-07-30 till Politiken, publicerat 1889-08-03. Brevet, som utgör en av de viktigaste källorna till förståelsen av Elvira, finns återgivet i sin helhet bland källtexterna.
  • [6] Fredericia Dagblad 1887-03-13 och -16.
  • [7] Lolland-Falsters Folketidende 1887-05-18.
  • [8] Ibidem 1887-08-19.
  • [9] Ystads Allehanda 1889-08-01
  • [10] Sundsvalls tidning 1889-08-01.
  • [11] Öresundsposten 1887-09-28.
  • [12] Affischen i Anders Enevigs samling, nu i Det kongelige Bibliotek, Köpenhamn.
  • [13] Ystads Allehanda 1887-12-03. I verkligheten fyllde Elvira alltså 20.
  • [14] Ibidem 1887-12-06.

För hela boken gäller © Klas Grönqvist 2013,2019. Citat kan naturligtvis göras efter sedvanliga regler.