Klas Grönqvist

En droppe föll …

En bok om

Elvira Madigan

till ELVIRA
för att jag ville veta vem du var

Innehållsförteckning

För hela boken gäller © Klas Grönqvist 2013, 2019. Citat kan naturligtvis göras efter sedvanliga regler.

1 . Upptakten

Det är på morgonen den 23 juli 1889, i en liten glänta i Nørreskov på ön Tåsinge i Danmark. Föga anar väl den lilla skara som samlats här att de står inför vad som skulle komma att kallas ”århundradets kärlekssaga”. Eller att nästan varenda människa fortfarande kommer att ha hört talas om denna händelse ännu hundratjugofem år senare. Eller att historien blir tema för allt från skillingtryck, religiösa pamfletter och romaner till filmer, baletter och musikaler. Eller att det skrivs böcker som denna.
     Här i Nørreskov finns nu bland andra provinsialläkare Møller, poliskommissarie Egense och tingsnotarie Jansen, alla här i tjänsten. Orsaken till att de kommit hit är de båda lik en bondkvinna funnit kvällen innan, liken av en man och en ung kvinna. Vid mannens sida ligger en revolver. Skottskadorna på kropparna talar sitt tydliga språk: den unga kvinnan har mördats av mannen vid hennes sida, sedan har han uppenbarligen skjutit sig själv.
     Förutom de tre tjänstemännen har åtskilliga nyfikna lockats till platsen, bland annat en semesterfirande svensk, som rapporterar sina iakttagelser till Skånska Aftonbladet i Malmö. Utan denna anonyma persons insats hade den döda kvinnans sista hälsning till eftervärlden aldrig blivit bevarad, och denna bok hade måst få en annan titel, om den nu ens blivit skriven …
     På kvällen samma dag finns nyheten i lokaltidningarna. Nyhetsbyrån Ritzaus skickar ut ett telegram, och nästa morgon slås händelsen upp i stor skala i Köpenhamnstidningen Politiken. Därefter fullkomligt exploderar nyheten under de följande dagarna. Så gott som varenda tidning skriver om vad som hänt. Man söker fakta och förklaringar, men mycket av det man skriver är naturligtvis bara gissningar och spekulationer. Under lång tid framöver förblir den uppskakande händelsen det allmänna samtalsämnet i både Sverige och Danmark. En omfattande mytbildning om dramat blir följden; myter, lögner, gissningar och halvsanningar som tyvärr till stor del levt kvar in i våra dagar.
     Redan på eftermiddagen den 24 juli har den hemska nyheten nått Sundsvall, nästan 100 mil norrut. Där befinner sig den unga kvinnans familj på genomresa från Örnsköldsvik till Hudiksvall. Familjen driver en kringresande cirkus som turnerat framgångsrikt i såväl Danmark som Sverige under flera års tid. Att cirkusen haft sådan succé beror till stor del på just den unga kvinna som nu påträffats mördad. Knappt två månader tidigare hade hon plötsligt lämnat familjen och cirkusen utan att meddela sina planer. Hon hade bara saknats en morgon.
     Cirkusen hade fått sitt namn efter den döda kvinnans fosterfar: Cirkus Madigan. Och den 21-åriga kvinnan kallades Elvira.
     Elvira hade lämnat familjen och cirkuslivet för att förenas med den som kom att bli hennes baneman. Den man som nu ligger död vid hennes sida. Den man som efter att ha skjutit ihjäl henne lugnt har satt sig ned bredvid hennes döda kropp, stoppat revolvermynningen i sin mun och tryckt av ett andra skott. En 35-årig löjtnant vid Skånska dragonregementet. En man som nu gjort sin hustru till änka samt deras båda barn faderlösa. Hans namn: Sixten Sparre.

När man läser tidningar från denna tid finner man i nästan vartenda nummer notiser om mord och självmord, ofta i form av relationsdramer. Så gott som alla dessa händelser är idag helt bortglömda, så varför blev just detta fall ihågkommet? Vad var det för speciellt med just detta fall som gjorde att folk mindes, och att alla än i dag hört talas om just denna historia? Vad hade fått de båda att handla som de gjorde? Och vilken sorts person var hon egentligen, Elvira Madigan?
     Denna bok försöker reda ut hur Elviras korta liv gestaltade sig, beskriva vad som verkligen hände och ta död på myterna. Även om Elvira Madigan är ett välkänt namn ännu i våra dagar har hon ändå förblivit märkligt anonym som person, och mycket lite om hennes liv har varit allmänt känt, bortsett förstås från affären med Sixten Sparre. Själv visste författaren till denna bok lika lite som alla andra innan han började intressera sig för denna fascinerande kvinna och hennes tragiska levnadsöde. Resultatet av min nyfikenhet håller läsaren just i handen: ett modest försök att besvara frågan: vem var Elvira Madigan?

Så låt oss ta hela historien från början:

En av de många cirkusar som vid mitten av 1860-talet turnerade i Nordeuropa gick under namnet ”Cirque du Nord”. Detta sällskap drevs av den franske cirkusdirektören Jean Baptiste Gautier och hans far Didier. Bland artisterna fanns bland andra den unga skolryttarinnan Eleonore Olsen. Hon var född i Billnäs bruk i Pojo socken i Finland[1], föräldrarna var cirkusartister från Norge. Sin barndom hade hon sedan tillbringat på cirkusar i Finland och Sverige. Som artistnamn brukade hon använda ”Miss Ulbinska”, till vardags kallades hon oftast Laura eller Nora. Hennes far var avliden sedan några år medan modern fortsatte att resa med sin dotter.[2]

Elviras mor Laura, eller Eleonore Olsen, som hon egentligen hette. Vid denna tid använde hon dock vanligtvis artistnamnet Miss Ulbinska. Fotot togs troligen kring mitten av 1880-talet. av P. Rosenow, Königsberg.

     En annan av cirkusens förmågor var den tjugoettårige ryttaren och akrobaten Frederik Jensen från Köpenhamn.[3] I slutet av 1866 och början av 1867 hade Gautier gett föreställningar i Hamburg och Altona, och i mars 1867 befann man sig i Weimar.[4] Tycke verkar ha uppstått mellan herr Jensen och den sjuttonåriga fröken Olsen, för nio månader senare, den 4 december 1867, födde fröken Olsen en dotter. Det är om henne denna bok handlar.
     Den lyckliga tilldragelsen ägde rum i Flensburg, och när det utomäktenskapliga barnet döptes i Marienkirche den 19 december begåvades den lilla flickan med namnen Hedwig Antoinette Isabella Eleonore Jensen.[5] Det skulle dock bli som Elvira Madigan hon skulle gå till historien.

Noteringen om Elviras födelse och dop i kyrkboken för Sankt Marien, Flensburg. Den något svårlästa texten lyder: ”Hedwig Antoinette Isabella Eleonore Jensen, unehelige Tochter der Eleonore Cecilie Christine Marie Olson aus Bilnesbruk in Russich-Finnland, 18 Jahre alt und des Frederik Jensen.
Gev: 1. Hans Jensen Neiß
2. Agathe Neiß geb. Jürgensen.
Die Geburtsheimathsrechte dieses Kindes sind von der Stadt Flensburg anerkannt s. Bong-Schmidt 31.Dez.1867.”
Dopfunten i Marienkirche i Flensburg. Jag har inte undersökt ifall det var denna dopfunt som användes 1867, men med viss sannolikhet är Elvira döpt just i denna pjäs.

     Den lilla Hedvigs faddrar var timmermansgesällen Hans Jensen Neiss och hans hustru Agathe, född Jürgensen, som också var barnmorska. Kanske var det just hon som förlöste Elvira och på grund av denna kontakt kom att bli gudmor. Vid tiden för dopet hade cirkusen redan dragit vidare,[6] och mamman var uppenbarligen ensam kvar i staden med sin nyfödda dotter, annars hade väl några av cirkusens artister ställt upp som faddrar. En annan möjlighet kan vara att det var hos familjen Neiss Elviras mamma hyrde rum under cirkusens sejour i Flensburg.[7] Cirkusar vid denna tid hade ännu inte börjat använda sig av husvagnar, den nymodigheten kom till våra trakter först en bit in på 1900-talet. I stället hyrde cirkusfolk in sig i enkla pensionat eller hos privatpersoner som hade lediga rum. Transporterna mellan spelorterna skedde sedan mestadels med tåg eller båt.

Det samhälle Elvira föds in i år 1867 är statt i snabb förändring. Omvandlingen från bondesamhälle till industrisamhälle är i full gång. Många viktiga uppfinningar ser dagens ljus vid denna tid, Elvira kan därför när hon växer upp bekanta sig med nymodigheter som telefoner och elektriskt ljus. Fotokonsten har redan flera decennier på nacken, och Elvira kommer att bli en flitig besökare hos fotografer runt om i Europa, alla foton av henne jag känner till finns alla återgivna i denna bok.
     Filmen däremot uppfinns först några år efter Elviras död, så rörliga bilder av henne finns tyvärr inte. Bland andra viktiga uppfinningar vid denna tid kan nämnas fonografen och automobilen. Även många viktiga naturvetenskapliga och medicinska upptäckter görs vid denna tid, som präglas av stark framtidsoptimism. Kontrasten mellan gammalt och nytt leder till att denna tid präglas av starka sociala spänningar, strejker har börjat bli vanliga. Transporter sker som sagt vanligtvis med järnväg eller fartyg, allt ångdrivet, någon privatbilism finns ännu inte.
     Det sena 1800-talet är fortfarande ett klassamhälle av en art vi idag knappt kan föreställa oss. Klasstillhörigheten, som ofta markeras genom klädseln, avgör hur man blir behandlad och hur man behandlar andra. Detta faktum påverkar i hög grad också cirkusartisterna. Även om synen på artister hunnit förändras mycket sedan medeltiden, då sådana individer betraktades som fredlösa, finns det vid denna tid fortfarande en nedlåtande attityd gentemot dessa konstnärer, inte bara från de högre samhällsklassernas sida.
     Naturligtvis finns en liknande rangordning även inom cirkusvärlden. En cirkus på den tiden är ett klassamhälle i miniatyr: att vara cirkusdirektör är förstås fint, särskilt om det handlar om en storcirkus; att tillhöra cirkusdirektörens familj är nästan lika fint. Att vara en anställd cirkusartist ger inte samma status, även om man som artist råkar vara av yppersta klass. Och lägst i cirkusens klassamhälle står de som bara ”hjälper till”: djurskötare, rekvisitörer och musiker. Knystarna, som dessa personer längst ner i cirkushierarkin kallades, hade nog ofta inte råd att bo på pensionat, de fick nöja sig med att övernatta i tältet eller i stallet bland djuren.
     Liksom många andra arbetsgivare behandlade vissa cirkusdirektörer sin personal mycket auktoritärt och nedlåtande. Arbetarrörelsen med dess jämlikhetsideal och demokratisträvan hade börjat göra sig märkbar, men dess ideal och modernare människosyn hade ännu inte brutit igenom. Det skulle dröja ännu några decennier innan demokratin som statsform skulle vinna insteg i Europa.
     Klassamhället återspeglas även i dåtidens sexualsyn. Omvandlingen till industrisamhälle med dess ökade geografiska och sociala rörlighet gav naturligtvis möjligheter till en liberalare syn på sexualiteten än vad som hade rått i det gamla bondesamhället och inom bördsaristokratin, men detta hade ännu inte hunnit få genomslag. Prostitutionen florerade och även vid sidan av denna sågs det ofta som närmast en självklarhet att män från de övre samhällsklasserna kunde ha romanser med flickor av lägre stånd, i varje fall så länge man gjorde rätt för sig och betalade underhåll för eventuella barn. Många män smet dock tyvärr från detta ansvar genom att svära sig fria vid eventuella anklagelser om att vara barnafar. Dylika relationer över klassgränserna ledde sällan till äktenskap, och Elvira skulle så småningom låta sig förföras av en viss Sixten Sparre i detta avseende.
     Någon jämlikhet mellan könen var det naturligtvis inte fråga om vid denna tid. Könsrollerna var väl definierade inom såväl familjen som i arbetslivet. Fast just cirkus och liknande underhållning utgjorde kanske till viss del ett undantag: kvinnliga cirkusartister kunde framträda på ungefär samma villkor som manliga, både vad gäller vad som gick för sig att utföra och ifråga om gager. I själva verket var det nog så att det faktum att om det var kvinnor som utförde dessa svåra och ibland farliga nummer, innebar det ofta en extra kittling för dåtidens publik. Dels för att dessa artister överskred normerna för vad som var “passande” för en kvinna, men framträdandena kunde naturligtvis också innebära en retning i erotiskt hänseende för en stor del av publiken.[8]
      Det som nämnts ovan kan kanske tyckas falla utom ämnet för denna bok, men jag har ändå tagit med dessa fakta, eftersom de är viktiga att känna till för att kunna förstå det som sedermera skulle ske mellan Elvira och Sparre, liksom för att kunna förstå varför samtidens reaktion på dramat blev som den blev; ett snedvridet synsätt på denna ”kärlekshistoria” som tyvärr levt kvar ända in i våra dagar. Allt tyder nämligen på att det hela rör sig om något helt annat än vad som framgått av den traditionella bilden …

Artonhundratalets cirkus skiljde sig i många avseenden från nutidens. Man reste och bodde som sagt inte i husvagnar, och själva föreställningarna dominerades av hästnummer på ett helt annat sätt än idag. När cirkusföreställningar i modern mening uppstod i slutet av 1700-talet rörde det sig om renodlade framträdanden av “konstberidare”. Andra nummer såsom lindansare, trapetsartister, clowner och liknande fungerade bara som utfyllnad om de ens stod på programmet. Gradvis under 1800-talet lyckades dock dessa artister tillkämpa sig större utrymme i programmet, publiken uppskattade tydligen ett mer varierat program än vad de renodlade konstberidarföreställningarna kunde erbjuda.[9]
     En företeelse som numera försvunnit var den pantomim som ofta avslutade 1800-talets cirkusföreställningar. Trots namnet pantomim rörde det sig om talade teaterpjäser, som engagerade all personal och ibland även djur. Även de i truppen som var för unga eller för gamla för att utföra egna nummer figurerade, åtminstone som statister. Cirkusbarn gjorde ofta sin debut i manegen i någon av dessa pantomimer, ibland redan i 3–4-årsåldern. Elvira var säkert inget undantag, även om vi i dag inte har en aning om var och när hennes allra första framträdande ägde rum.

Cirkusbarn som klär om inför en japansk pantomim. På Elviras tid fick cirkusbarn ofta göra sin debut i manegen i sådana teaterstycken. (Från ”Hinter den Coulissen des Circus Renz” av Christian Wilhelm Allers; Hamburg 1887)

     En annan sedvänja som ändrats med åren, åtminstone på våra breddgrader, är att cirkusar på Elviras tid ofta turnerade året runt. På vintern fick några gaslampor eller kaminer tjäna som värmekälla i tältet, men uppvärmningen var nog inte särskilt effektiv. Det kan på den tiden knappast ha varit någon sinekur att bevista en cirkusföreställning vintertid, varken för publik eller för artister. En annan skillnad är att cirkusarna på den här tiden ofta stannade längre tid på varje ort än vad som nu är fallet. Till exempel tillbringade cirkus Madigan nästan fyra veckor i Västervik hösten 1888, detta i en småstad med bara cirka 7 000 invånare, och i Stockholm gav cirkus Loisset föreställningar i hela tre månader 1877 trots konkurrens med cirkus Léonard som huserade i Manegen på Djurgården[10] samtidigt.

Det är i denna säregna cirkusvärld Elvira växer upp: en värld befolkad av ryttare, akrobater, clowner, jonglörer, lindansare och många andra slags artister. En värld vars befolkning mer eller mindre avsiktligt ställt sig lite vid sidan av det etablerade samhället. Dels därför att övriga samhällsklasser alltid haft svårt för denna sorts människor och deras livsstil, men cirkusfolk har nog själva velat markera en viss distans genom att bygga upp ett eget system av normer och värderingar. Till exempel var man inte alltid så noga med att legitimera sexuella förhållanden genom äktenskap, Elviras mor gifte sig som exempel först på 1890-talet. Ett annat exempel är att man ofta framträdde med ett annat namn än sitt riktiga, Elvira Madigan hette ju som nämnts i själva verket Hedvig Jensen. Artistnamnen byttes ut som det passade, ofta kunde samma artist framträda under flera olika namn under en och samma föreställning. Om inte annat byttes ofta namnet ut när artisten flyttade till en ny cirkus. Cirkusarnas reklam var ofta dessutom våldsamt överdriven eller rent lögnaktig ifråga om artisterna och deras prestationer, en osed som ju tyvärr levt kvar länge.
     Ett ömsesidigt beroende i förhållande till det övriga samhället hade uppstått, där hög som låg inom det etablerade samhället utnyttjade cirkusartisternas tjänster som underhållare och naturligtvis beundrade deras artistiska förmåga, men där cirkusfolket också var beroende av åskådarnas biljettpengar för sin överlevnad.
     Åskådarna tröttnade naturligtvis på att se samma föreställning gång på gång. Även om man försökte variera programmet från dag till dag blev cirkusfolk därför tvungna att ständigt förflytta sig för att finna sin publik. Mindre städer och orter hedrades endast sporadiskt av cirkusbesök, i storstäder som Paris, Berlin och Moskva byggdes fasta cirkusbyggnader. Där fanns publikunderlag för att ge föreställningar i princip året runt, men även här ville publiken naturligtvis se nya ansikten i manegen. Resultatet blev att cirkusartister ständigt tvingades vara på resande fot. Dels turnerade de olika cirkussällskapen ständigt, dels skedde hela tiden ett utbyte av artister mellan cirkusarna. Elvira, liksom många andra cirkusartister vid denna tid, hade aldrig i hela sitt liv en fast bostad. Likaså skulle hon komma att uppträda på många av dåtidens cirkusar. Cirkuslivet var redan vid denna tid en högst internationell verksamhet, och en cirkusartist kunde lätt få anställning var som helst i världen, nationsgränser existerade knappt för dessa personer. Elvira skulle också bli berest på ett sätt som var få förunnat vid denna tid.
      Elviras liv som cirkusbarn präglades av denna säregna tillvaro. Redan i späd ålder fick hon inleda sin träning. Cirkusbarn fick som sagt ofta redan vid ett par, tre års ålder börja ”tjänstgöra”, till att börja med alltså mest som statister i pantomimer och liknande. Någon ordnad skolgång blev det sällan tal om med dessa ständiga förflyttningar. Undervisningen fick skötas av barnens föräldrar eller också anordnades en informell skola, där någon äldre person vid cirkusen fick fungera som lärare.

Ungefär så här kan Elviras skolgång tänkas ha sett ut. Någon ordnad undervisning blev det annars ofta inte tal om för cirkusbarnen, som ju ständigt flyttade runt. (“Cirkusskolan.”, från ”Hinter den Coulissen des Circus Renz” av Christian Wilhelm Allers; Hamburg 1887)

     De bevarade skriftprov vi har av Elvira och hennes mamma visar resultatet av denna bristfälliga skolgång. Båda skriver ett språk som kännetecknas av hemmagjord stavning, växling mellan ord från olika språk samt mer eller mindre obefintlig interpunktion. Elviras mamma, som enligt uppgift gått i ”riktig” skola i Stockholm ett tag på 1860-talet, skriver med vårdad handstil på vad som i grunden är svenska, dock uppblandad med norska, danska och tyska ord. Tyska var (och är) ju det interna cirkusspråket, i varje fall i Centraleuropa. Den enda text från Elviras hand vi har bevarad har mer inslag av danska än moderns skriftspråk, vilket å andra sidan tidvis är lite svårbegripligt. Men mer om dessa båda texter längre fram i boken.
Elvira fick sitt artistnamn först i elvaårsåldern. I början uppträder hon under sitt riktiga namn, Hedvig, men av praktiska skäl kallar jag henne mestadels för ”Elvira” i denna bok, även när jag skriver om hennes barndom. Elvira själv tycks ha skrivit sitt namn ”Hedevig”, vanligaste stavningen av hennes namn i källorna tycks vara ”Hedvig”. I kyrkboken står som sagt ”Hedwig”.



  • [1] Troligaste födelsedatum är 1849-03-25, men varierande datum anges i olika källor. Hon återfinns inte i kyrkboken för Pojo församling (enligt Sven Hirn). Troligen rapporterade föräldrarna aldrig födseln förrän i samband med dopet, som tydligen skedde i någon annan socken, okänt vilken.
  • [2] NYTT: Laura skulle senare uppge, att hennes mor alltid var med henne, men detta stämmer troligen inte. Vid tiden för Elviras födsel var Lauras mor folkbokförd i Stockholm. Enligt inflyttningsboken för Maria församling i Stockholm 1863 var Laura född 25 mars 1849 i Billnäs Bruk samt döpt den 27 samma månad. Enligt boken “Eisfeldt – en surrealistisk familj”, sid. 273 var man så sent som i april 1862 kvar i Finland, så flytten till Sverige bör ha skett försommaren 1862. Laura var då 13 (eller 12 om man ska tro sekundära uppgifter om födelseåret 1850, vilket i varje fall jag inte gör). Enligt samma bok sid. 274: “Mellan åren 1864 och 1868 tycks familjen Olsen vara skriven i Stockholm, i Maria och Katarina församlingar.” 1866 var Laura fortfarande skriven i Stockholm tillsammans med modern Anna Maria och hennes tre syskon. Tack till Mona Bornecrantz för dessa uppgifter. Laura måste dock i praktiken ha lämnat familjen senast hösten 1865, eftersom hon då återfinns på Jean Gautiers Circus National i Sydsverige som året därpå flyttar verksamheten till Danmark och Nordtyskland. Laura hade alltså fast bostad åtminstone en tid, så detta var inte alldeles nytt för henne när hon sedermera flyttade till Limhamn.
  • [3] Född 1845-03-28 enligt kyrkboken för Vor Frue församling; fødte 1842–48, sid. 88–89 nr 65.
  • [4] Resrutten enligt brev från Hans Rebehn till Per Arne Wåhlberg daterat 1992-09-29, nu i Nordiska museets arkiv, Stockholm. Innan man nådde Flensburg hade cirkusen bland annat besökt Parchim och Güstrow. NYTT: Större delen av cirkusens turné 1866-1868 skedde i Danmark (om man inkluderar det då preussiska Sønderjylland). Jag har lyckats klarlägga större delen av resrutten om det nu intresserar någon: LÄNK
  • [5] Födelse- och dopboken för Sankt Marien, Flensburg; 1867 nr 280.
  • [6] Sista föreställningsdag 10 december enligt Rebehn. I brev från stadsarkivet i Flensburg till Per Arne Wåhlberg (dnr 642–82, daterat 1982-12-18, brevet nu i Nordiska museets arkiv, Stockholm) anges dock 10 november som sista dag. NYTT: se ovanstående LÄNK.
  • [7] Brev från kyrkoarkivarie Dieter Pust 2011-06-26. Herr och fru Neiss bodde vid denna tidpunkt på Norderhohlweg (nuvarande Glücksburger Strasse), men senare tycks paret Neiss ha separerat; i adressboken för Flensburg 1868/69 bor de två på olika nya adresser. (Meddelat av stadsarkivarie Bente Pohlen i brev 2012-01-20). Om det är gudföräldrarnas bostad som också utgör Elviras födelsehus är dock okänt.
  • [8] Se t.ex. Tait: Circus Bodies, särskilt kap. 2 och Davis: The circus age.
  • [9] Om cirkuskonstens tidigare historia i Norden se t.ex. Wåhlberg: Cirkus i Sverige, Enevig: Cirkus i Danmark samt Hirn: Sirkus kiertää Suomea.
  • [10] Manegeteatern låg på samma plats som nuvarande Cirkus, byggnaden revs 1890.

För hela boken gäller © Klas Grönqvist 2013,2019. Citat kan naturligtvis göras efter sedvanliga regler.

◄◄◄ Startsidan
◄◄ Kapitelrubriker
► Nästa kapitel