Som författare till biografin om Elvira Madigan (tyvärr slut på förlaget) måste jag säga att detta är det bästa försöket hittills att skildra morddramat i skönlitterär form. Tidigare har vi fått oss till livs alldeles för mycket av fjärilsjakter i motljus och liknande romantiskt dravel vad gäller det som av allt att döma var en tarvlig sol-och-vårhistoria. I min bok avslöjar jag att Sparre var en hänsynslös svindlare och förförare, eventuellt mentalsjuk. Han tycks ha tappat all ansvarskänsla under sina sista år, slutat att betala räkningar, plundrat sina barns bankonton och mycket annat. Som kronan på verket beslutade han att ta livet av sig efter att ha skuldsatt sig upp över öronen. När han fick se Elvira på cirkusen blev han så blixtförälskad och ville ta henne med sig i döden. Förmodligen bara för att få uppmärksamhet kring sin egen person, det handlade nog inte alls om äkta kärlek från hans sida.

Jag tror också att morddramat kom att ses som en kärlekshistoria mest för att samtiden saknade förmåga att förstå vad som verkligen hänt. Såväl dåtidens kvinnosyn, klassamhälle som moralkonventioner gjorde, att den enda förklaring man hade att tillgå för att försöka förstå det som hänt, var att göra det hela till en het och ömsesidig “kärlekssaga”. Först i vår tid är det möjligt att tolka morddramat rätt. Nu har vi mer avancerade insikter i psykologi och psykiatri att tillgå. Nu har vi en kvinnosyn som inte innebär att det är hennes fel om en man förför henne. Nu har vi övergivet det klassamhälle där en adelsman självklart hade tolkningsrätt framför en simpel cirkusartist. Nu har vi också haft metoo-debatten i färskt minne, så äntligen har vi möjligheten att förstå vad det var stackars Elvira råkade ut för.

Allt detta har kvinnorna bakom den nya musikalen, radarparet Emma Sandanam och Mette Herlitz tagit fasta på. Jag tycker de har lyckats mycket bra. Visst finns det lite av romantik kvar i deras verk, men upphovskvinnorna måste ju också tänka på underhållningsvärdet. Det är ju trots allt en skärande tragedi det rör sig om. Och de lyckas som sagt förträffligt. Musikaliskt vill jag särskilt framhålla Elviras entrésång, i melankolisk valstakt. Den musiken får mig att tänka på några av Evert Taubes bästa alster. Och vad gäller manuset fäster jag mig särskilt vid Elviras slutsång, som är en parafras över Elviras egen dikt “En droppe föll”. Den som hon kladdade ner på smörgåspapper bara minuterna före sin död. Hedvigs underbara dikt läses upp från scenen både före och i slutet av förställningen. Den dikten är i sig ett fantastiskt stycke lyrik, särskilt med tanke på omständigheterna vid dess tillkomst. Men Emma Sandanams parafras lyfter Elviras dikt till nya höjder, den utgör ett stycke lyrik av yppersta klass.

Som helhet en briljant föreställning, som förtjänar ett bättre öde än att bara uppföras i Stockholm en månad för att sedan glömmas bort. Den här musikalen borde med lite bearbetning kunna hävda sig även internationellt, i Köpenhamn, London och varför inte på Broadway?

Klas Grönqvist