En alternativ syn på morddramat

Alla delar inte min syn på dramat, att en mer eller mindre mentalsjuk Sixten Sparre tvingade sig på den i grunden ovilliga Elvira, för att sedan mörda henne som en del i ett sorts utvidgat självmord. En ung dam vid namn Emily Johansson (tror jag) hade till för en tid sedan en blogg, där hon håller fast vid den traditionella, romantiska bilden. Jag återger här delar av innehållet i denna blogg. Innehållet har jag knyckt rätt av utan hennes medgivande, detta som hämnd för att hon själv lånade friskt både bilder och text från min bok utan att ens ange källan (även Kathinka Lindhes bok plundrades på samma sätt). Den som läste hennes blogg fick lätt intryck av att det var Emily själv som forskat fram allt material hon publicerade, vilket jag tycker är grovt ohederligt. Jag har korrigerat Emilys typografi en aning på vissa ställen, annars återger jag både text och bilder ordagrant.
   Jag vill påpeka, att jag inte delar de värderingar och påståenden som presenteras här nedan. Emily kan ha en poäng vad gäller saker som Elviras psykiska hälsa och familjerelationerna, men det hon skriver är rena spekulationer utan stöd i källorna, men kanske trots allt värda att beakta. För övrigt skulle jag kunna komma med massor av motargument och motbevis vad gäller hennes resonemang, men jag överlåter åt läsaren att ta ställning.
   De båda “manuskripten” är naturligtvis inte originalen, utan Emilys (inte alltför realistiska) rekonstruktion av hur de kan tänkas ha sett ut.


Analys av Sixten Sparres Dikt till Elvira Madigan

sixten_sparre_dikt

“Brudbuketten”, den vackra dikt som Sixten Sparre skrev till Elvira Madigan i Svendborg den 10 juli, bara dagar innan han tog sitt liv i Norreskov på Tåsinge. Han var djupt deprimerad innan sitt självmord, och det romantiska vemodet genomsyrar dikten. Den återfanns bredvid en vissnad rosenbukett från Sixten som Elvira sparat på sitt hotellrum i Svendborg.
Sixten Sparre var inte bara militär, officer och adelsman – han var även konstnärligt bevandrad och en begåvad poet som skrev känslosam och romantisk poesi. I Svendborg skrev han denna väldigt vackra och sorgliga dikt den 10 juli 1889. Den var skriven på rött papper. Det är en klassisk, romantisk och elegant dikt – mjuk, ömsint och vemodig. Det lilla hopp om en framtid tillsammans med Elvira som han kanske haft var snabbt falnande, liksom deras liv och precis som solen i hans dikt som glödde så vackert i väster men som till slut gick ner. Elvira var hans inspiration och således är dikten ett uttryck för skönhet och för kärlek och oskuld. Det var så han såg henne. Hon hade förmågan att förvandla döden till någonting ljust för honom.
Tillsammans med henne – med hennes kyssar och kärleksfulla omfamning – skulle döden vara snabb och lätt, liksom hans omfamningar och kyssar skulle göra den lätt för henne. Den vackra jungfrun har ett varmt hjärta och är rörd av blommornas sorgliga öde – att de skall dö så snart. Hon fick dem av den man hon skulle gifta sig med. Rosorna och liljorna tröstar henne och talar om för henne vilken glädje de känner när de blir kyssta och beundrade av henne, och hur det gör det värt det. Slutligen – när solen glöder som vackrast i väster –  ligger jungfrun död bredvid blommorna som hon hade älskat och kysst. Elvira och Sixten hade säkert älskat med varandra, kanske ofta och desperat.
Fysiskt älskande kan upplevas som ett motgift mot döden – den är dess raka motsats – och som en längtan efter livet. I hans hjärta var hon hans oskuldsfulla brud – hans ros. Hon var den kvinna han älskade men inte kunde erbjuda någonting. Den skuld och sorg han måste ha känt …
Han hade skrivit till hotellet i Svendborg och meddelat dem att de skulle vara tillbaka den 18 juli. Han hade även skrivit till sin far och bett om monetär hjälp men inte fått svar. Det verkar som om han haft ett sista, litet, flämtande hopp som slocknade för alltid den 18 juli – samma dag som de skulle åkt tillbaka till Svendborg. Sixtens sista, vackra dikt var ömt förvarad av Elvira i en sött litet smyckeskrin i hennes hotellrum i Svendborg, tillsammans med guldkorset som hon fått av den danske kungen. Intill låg en vissnad rosenbukett – en gåva från Sixten till hans drömmars brud …

Analys av Elvira Madigans Självmordsdikt

elvira_madigan_dikt_sjalvmordsdikt

Elvira Madigan deltog aktivt under sitt och Sixten Sparres självmord i Norreskov skog på Tåsinge, som hennes dikt visar. Självmordsdikten skrevs på smörgåspappret från deras sista måltid och återfanns i hennes ficka. Att hon skulle ha mördats får betraktas som helt uteslutet. Elviras dikt visar på ett förvånansvärt emotionellt lugn och kyla. Det finns ett vemod över livets förgängelse, och en lugn resignation. Livet hade mist sin betydelse för henne p.g.a hennes olyckliga kärleksrelation med Sixten Sparre, men troligen även p.g.a. krafter inom henne själv som var i grunden depressiva och destruktiva.
Om man kan tala om en suicidal läggning tror jag det är applicerbart här. I hennes dikt finns inga stora utrop eller känslomässiga uttryck, ingen vånda, ångest, tvekan eller oro – bara resignation och ett lugnt konstaterande att livet nu är över. Detta är en person som uppvisar ett kallt lugn inför det hon ämnar göra. Detta är också en person som mycket väl kan tänkas trycka på avtryckaren själv. Elvira hade ett skotthål i höger öra och denna del av huvudet är det vanligaste stället att skjuta sig på vid självmord med handeldvapen. Likgiltighet, kyla och lugn gör det lättare att begå en sådan handling och traditionellt har dessa egenskaper varit förknippade med män i sådana här situationer. Sixten var militär och har fått ikläda sig den rollen men faktum är att hans dikt ‘Brudbuketten’ – skriven bara dagar tidigare – har betydligt mer emotionellt uttryck än Elviras dikt.
Jag har alltid sett Elvira Madigan som en mer komplex person än som en hjälplös kvinna som viljelöst låter sig ledas. Jag tycker inte alls hennes dikt – som uppvisar både styrka, karaktär och lugn – tyder på det. Hon var van vid uppmärksamhet, vilket hennes för den tiden mycket utmanande klädsel, frisyr och sensuella poserande för PR-fotografier inför manliga fotografer visar. Hon var medveten om sin sexuella dragningskraft och använde den. Sedan barnsben fick hon ständig uppmärksamhet eftersom hon uppträdde på cirkus redan som liten flicka, och denna antog gradvis en mer och mer sexuell karaktär när hon växte upp. Hon var säkert en flicka med ett tungt sinnelag i grunden och därför också strikt hållen av sin mor, som nästan höll henne inlåst och som medgav att hon inte ville se henne gift med någon. Detta tyder på någon form av osund familjerelation vilket inte är så förvånande i de kretsar hon kom från, och att kanske mamman visste att något var psykiskt fel med dottern. Enligt henne hade dottern ‘visioner’ och ett överspänt psyke.
Att skylla allt på mannen och göra henne till ett offer är bekvämt men faktiskt inte så som det mesta tyder på att det var. Elvira hade en dödslängtan. Hon hade nyligen prisat och beundrat baronessan Vetseras och kronprins Rudolfs öde – två människor som skjutit ihjäl sig bara ett halvår tidigare, och hon var besatt av Mayerlingdramat. Det är viktigt att komma ihåg att hennes uppväxt inte varit särskilt stabil. Mamman var ogift och hade två barn med olika fäder som inte gift sig med henne och den ena faderns namn kunde hon inte uppge. Någon riktig far hade Elvira aldrig, ej heller någonsin ett normalt, varaktigt hem. Mammans pojkvän, John Madigan, var mest intresserad av vad flickan kunde inbringa ekonomiskt. Han ville ha sin egen cirkus, även om det betydde en förödande standardsänkning för Elvira. 1887 sade vittnen att hon verkade deprimerad när hon uppträdde och att de var generade över att se henne uppträda i en sådan miljö.
En rörig bakgrund med okända faktorer påverkade säkerligen Elvira negativt, vilket gjorde hennes psyke – präglat av tungsinne – sämre. Två människor med medfödd depressiv läggning och sedan tidigare negativa livserfarenheter kan givetvis mycket väl påverka varandra i den riktning som denna tragiska kärlekshistoria tog, och det är vad som troligen skedde sommaren 1889. Elviras roll var dock säkerligen avsevärt mer aktiv än vad som traditionellt tillskrivs henne. Samma dag hon gav sig iväg från sitt tillfälliga rum i Sundsvall efterlämnade Elvira ett avskedsbrev till sin mor – märkt av tårar – där hon bad om förlåtelse för vad hon nu gjorde och sade att hon skulle betraktas som död om de inget hörde ifrån henne på två veckor. Detta tyder på att självmorden var planerade i förväg – kanske som en sista utväg om de inte kunde finna någon annan lösning.
Elvira och Sixten åkte iväg på vinst och förlust, av djup längtan efter varandra och som ett sätt att avsluta de liv de tidigare levt – liv de inte längre ville leva. Elvira var inte förd bakom ljuset utan fullständigt medveten om vad hon hade att vänta sig.


En backup av delar av Emilys blogg finns på http://archive.is/mNcCJ