Myter

Mycket av det som skrivits och berättats om Sixten och Elvira är inte sant, eller det är i varje fall ytterst tveksamt vad som verkligen hände. Här följer några exempel:


Elvira var en medelmåttig cirkusartist på sin styvfars medelmåttiga cirkus

och hon uppträdde bara i Skandinavien.

Sanning: Som framgått var Elvira ett toppnamn inom europeisk cirkus under 1880-talet. Hon turnerade över hela Europa och fick överallt översvallande kritik för sin konst. Det var först under hennes sista två år som John Madigan drev sin egen cirkus i Danmark och Sverige (med Elvira som den stora stjärnan), annars uppträdde hon bara sporadiskt i Norden. Cirkusen fick beröm för sin höga standard trots att det var en liten familjecirkus. Som exempel hade man bara två hästar där andra cirkusar skröt med 40-50 stycken.


Sixten deserterade från sitt regemente och följde cirkusen från stad till stad

för att han och Elvira skulle kunna träffas i hemlighet.

Sanning: När Elvira lämnade familjen hade hon och Sixten av allt att döma inte träffats sedan de hade haft ett enda, kort samtal i Ljungbyhed sommaren innan. Sparre var dessutom ingen desertör, han hade fått permission beviljad. Han fanns bevisligen kvar i Ljungbyhed så sent som dagen innan permissionen började, så han kan omöjligen haft tid att följa efter cirkusen. En dag senare lämnade Elvira familjen i Sundsvall, för att på egen hand ta sig till Bollnäs, där Sparre mötte henne. Han hämtade henne inte i Sundsvall, så långt hade han inte hunnit på två dagar med dåtidens kommunikationsmedel. Parets första kärleksmöte ska enligt myterna ha skett på ett hotellrum i Sundsvall, där Elvira dessutom ska ha blivit med barn. Första natten tillsammans bör de dock ha tillbringat i Bollnäs. Om Elvira över huvud taget blev gravid med Sixten vet vi inte.


Elvira smet från familjen genom att fira sig ut genom fönstret med ett rep

och hon hade inget mer med sig än sina smycken, som hon skulle pantsätta för att finansiera flykten.

Sanning: Jag minns inte var jag läste denna skröna. Elvira hade en hel koffert med större delen av sina tillhörigheter med sig på resan. Hon måste därför ha lämnat hotellet i Sundsvall den vanliga vägen, genom ytterdörren. Kofferten måste ha varit så tung att hon inte kan ha burit den själv. Vem som hjälpte henne vet vi inte, enligt obekräftade uppgifter var det en av cirkusens akrobater som gjorde detta, naturligtvis fick han en slant för besväret av Elvira.


Elvira och Sixten övernattade i X under sin flykt till Danmark

Det finns åtskilliga ställen i Sverige där det påstås att paret ska ha övernattat på sin resa till Danmark. Margretetorps gästgivargård i Skåne är ett av många exempel, men även bl.a. Borgmästargården i Eksjö har nämnts i sammanhanget. Till mytologin hör oftast att paret ska ha ridit tillsammans genom hela Sverige, gärna på en vit häst …
   Hembygdsmuseet på Tåsinge fick för en tid sedan motta en donation i form av en tekanna som Elvira ska ha pantsatt i Eskilstuna för att finansiera den fortsatta resan.

Sanning: Paret reste med tåg från Bollnäs mot Stockholm. Av allt att döma fortsatte de omedelbart resan med nattåget mot Malmö för att sedan lämna landet. De passerade aldrig Eskilstuna, Margretetorp eller någon av de övriga platser som figurerar i legenderna. Elvira hade varit till en pantlånare i Sundsvall för att få pengar till tågbiljetter med mera, ingenting tyder på att hon besökte någon pantbank hädanefter. Och någon tekanna släpade hon definitivt inte med sig i bagaget.

Den falska tekannan utställd på Tåsinge museum. Man har inte ens lyckats stava rätt till Eskilstuna. Foto: Helene Louise Hansen.

Paret bodde i tornrummet på tredje våningen på hotellet i Svendborg

Sanning: Alla turister i Svendborg får höra denna legend. Som framgår av utredningen i boken kan detta inte vara riktigt. Var Sixten och Elvira verkligen bodde är inte helt klarlagt, men troligen var det i en svit på hörnet på första våningen. Traditionen har sedan flyttat upp parets “kärleksnäste” två våningar, till tornrummet. Att de skulle ha bott där, i ett kärleksnäste högt över alla andra hotellgäster passar ju också bättre in i den romantiska bilden av morddramat. Men det är så gott som helt säkert att de inte bodde där.


Sixten Sparre telegraferade släkten från Svendborg efter mer pengar

Sanning: Bara spekulationer från skribenter som i själva verket bara svamlar. Av bevarad korrespondens framgår att familjen inte hade haft en aning om var han befunnit sig. Om han hade bett om pengar hade han givetvis tvingats avslöja sin position.


Elvira var upp över öronen kär i Sixten

Sanning: Sanningen är att ingen vet något säkert om Elviras innersta känslor för Sixten. Men mycket tyder på att känslorna inte var så ömma som det påstås. Jag tror att Elvira mest såg till det materiella när hon lämnade familjen för att (som hon trodde) gifta sig med den välbärgade Sixten. Hon längtade efter ett bekvämt och ekonomiskt tryggat liv, som hon trodde att hon skulle få som officershustru. Kärleken var något hon hoppades skulle komma så småningom. Den viktorianska tidens kvinnor vågade kanske inte heller riktigt tänka tanken på ett bra sexliv, i vart fall kunde de inte tänka sig att sätta detta önskemål i första rummet. Det fick bli som det blev med den saken.
   Nu blev ju Elvira snuvad på både äktenskap och det trygga liv som ett ingifte i högadeln hade inneburit. Mycket tyder väl på att Sixten först hade tänkt sig en utomäktenskaplig affär med Elvira, men att hon vägrade och krävde äktenskap. Sixten ska då ha börjat med sina lögner om att han var skild, och att han var så rik att han utan problem kunde ha gett henne det eleganta hem hon drömde om. På grund av Sixtens lögner hamnade Elvira i just den situation hon till varje pris ville undvika: att hamna i en utomäktenskaplig affär med en utblottad man.
   Slutsats: Elvira var troligen inte alls kär i Sixten, hon hade bara förhoppningar om att relationen skulle bli bra. Hon lär ju snabbt ha insett att Sixten inte var vad hon hade hoppats på, men då var Elvira redan fast på kroken. Det finns ju en psykologisk mekanism där en person fattar sympatier för den som förtrycker en. Något sådant kan Elvira ha börjat känna för Sixten, vilket hindrade henne från att ta det egentligen självklara steget att lämna honom när hon insett hans svek.
   Det sägs ju ofta att Sixtens äktenskap med Luitgard var ett resonemangsparti. Må så vara, men det ingen tänker på är att det av allt att döma förhåller sig likadant med Elvira! Hon såg Sparre som en som skulle skänka henne materiell trygghet, kärleken var det nog inte mycket bevänt med. Den vinklingen hör till den romantiska tradition kring morddramat som visat sig vara så seglivad.
   Hur parets sexliv utvecklade sig vet vi ingenting om, det kan ha varit bra, men lika gärna miserabelt.
   Spekulationer: var Elvira oskuld när hon blev ihop med Sixten? Det är möjligt, men kanske inte så troligt. Hon var trots allt 21 år gammal. Även om Elvira var lite blyg och hade en överbeskyddande mamma så kan mamman knappast ha kunnat kontrollera sin dotter hela tiden. Om Elvira och någon manlig cirkusartist fattat tycke för varandra kan Elvira lätt smitit iväg till honom sedan mamman somnat, i varje fall om Elvira och älskaren bodde på samma hotell. Kanske var mamman så överbeskyddande just därför att hon vid något tillfälle avslöjat Elvira i famnen på någon partner. Men allt detta är ju som sagt bara spekulationer.


Sixten bar paraduniform och Elvira en vit brudklänning när de gick iväg för att dö

Sanning: Sixten hade bara civila kläder med sig. Elvira bar en enkel, mörk klänning och en jacka. Jackan eftersom vädret var kyligt och regnigt, inte alls så varmt och soligt som det brukar skildras i filmer och annat. Den vita brudklänningen hör också till den mytologi som vill ha det till att paret skulle fira något slags symboliskt bröllop för att kunna förenas i döden. Bara trams!

Vykort i Anders Enevigs samling, foto från Tåsinge museum respektive scen från Møller Pedersens film.


Elvira ville dö tillsammans med sin älskade Sixten

Hon ska till på köpet varit pådrivande vad gäller självmordsbeslutet och till och med ha skjutit sig själv, inte mördats av Sparre.

Sanning: Ingenting tyder på detta, även om somliga fortfarande verkar tro på dessa teorier, se avsnittet En alternativ syn på morddramat. Den som läser min bok finner mina argument för att det var Sparre som ville begå självmord, som ett uppror mot den samhällsklass han tillhörde och de värderingar den stod för. Han gjorde det kanske även som hämnd för att omvärlden inte förstod hans “storhet” som poet. Han var en narcissistisk personlighet och bokstavligen beredd att gå över lik för att få den uppmärksamhet han ansåg sig förtjäna. Hade han begått självmord på egen hand hade saken väckt föga intresse och varit glömd efter någon vecka. För att få den uppmärksamhet han ville ha behövde han Elviras “hjälp”. Hon må ha varit melankolisk och introvert, men inget tyder på att hon var självmordsbenägen. Tvärtom tyder mycket på att hon försökte avstyra Sixtens självmordstankar genom att vara honom till lags. Och nog fick Sixten uppmärksamhet: genom att mörda Elvira gjorde han sig verkligen odödlig på ett sätt han definitivt inte förtjänade. En sentida Herostratos.


Elvira begick självmord

Sanning: Elvira blev mördad och ingenting annat. Även om hon resignerat och lät Sparre göra som han ville, var hon i så fall så hjärntvättad av honom att hon inte kan anses ha haft en egen vilja i detta avseende. Det framgår klart att hennes psyke påverkades negativt av Sixten redan under den tid brevväxlingen pågick.
   Att döda någon på dennes uttryckliga begäran brukar betraktas som dråp och inte mord, men här var det uppenbarligen Sparre som var pådrivande och planerade det hela långt i förväg, även om Emily tror annat, se avsnittet En alternativ syn på morddramat. I rättsläkarens protokoll och i kyrkboken står också mord som dödsorsak. Det där med ett frivilligt självmord från Elviras sida hör till den romantiska myten som visat sig vara så seglivad.


Elvira talade (och skrev) danska

Sanning: Hur hon egentligen talade vet vi inte. Hennes far var dansk men försvann ur Elviras liv tämligen omgående. Likaså lämnade Elvira och hennes mor Danmark för att bara återkomma dit sporadiskt. Mamman hade norska föräldrar men skrev på svenska, om än en bedrövlig sådan. Mamman talade troligen svenska med norsk brytning, kanske med finlandssvenska inslag eftersom hon tillbringade det mesta av sin barndom i just Finland. Elvira talade förmodligen på ett liknande sätt: huvudsakligen svenska men med inslag av norska och möjligen lite danska. Dessutom med en hel del cirkustyska inblandad. I vart fall var det så hon skrev, det framgår av den bevarade dikten.
   I Bo Widerbergs film lät han Pia Degermarks röst dubbas på danska, just därför att han trodde att Elvira talade ren danska. En ren överloppsgärning, hade han låtit Pia använda sin egen röst men kanske försöka bryta en aning på norska eller danska hade han kommit sanningen närmare.


Elvira var danska

Sanning: Elvira var inte danska. Hon betraktade visserligen Danmark som “sitt hemland”, kanske för att hennes biologiske far var dansk. Elvira kände kanske stor saknad efter honom och efter en fadersgestalt. Hon kände också att hon trivdes i detta land. Men detta gör henne ju inte automatiskt till just danska.
   Om hennes medborgarskap råder stor osäkerhet. Elvira var född utom äktenskapet, så hon kan med dåtidens regler inte ärvt faderns danska medborgarskap, utan snarare moderns. Om moderns medborgarskap råder oklarhet, men det troligaste är att hon var norsk medborgare. Detta eftersom hennes föräldrar var just norskar. Själv var modern född i Finland, där medborgarna vid den tiden var ryska undersåtar. Men eftersom hennes föräldrar var invandrare i Finland räckte det knappast för att göra dem till undersåtar. Själv var Elvira född i dåtidens Preussen, men eftersom ingen av föräldrarna var från detta land kan Elvira knappast ha blivit preussisk (och sedermera tysk) medborgare. Jag har inte undersökt vilka regler för medborgarskap som gällde i respektive land vid denna tid, men min slutsats blir densamma som Enevigs: Elvira var antingen norsk medborgare eller statslös.


Elvira var analfabet (eller åtminstone näst intill)

Till och med ett orakel som Anders Enevig inbillade sig detta. I ett brev den 22 juli 2010 hävdar han: “… men én ting kan jeg sige om den sag, at det ikke var Elvira, der var forfatter. Jeg tror ikke, at hun overhovedet kunne skrive”.
   Sanning: Elviras dikt bevisar klart och tydligt att hon var skrivkunnig. Hon skrev ju dessutom massor av svarsbrev till Sixten, lite väl svårt för en analfabet kan man tycka. Elviras skolgång var visserligen ytterst bristfällig, hon stavar illa och blandar friskt ord från olika språk. Tyvärr fanns ingen i hennes omgivning som kunde hjälpa henne till en bättre svenska. Men tankedjupet i hennes dikt avslöjar en häpnadsväckande tankemognad med tanke på omständigheterna.
   Så småningom träffade hon i och för sig en person som kunde ha hjälpt henne att lära sig både skriva och dikta: Sixten Sparre. Men han hade ju helt andra planer för henne …
   Källäget vad gäller Elviras dikt är i och för sig inte det bästa: smörgåspappret finns inte bevarat, vad som finns är en enda källa: en avskrift gjord av en anonym skribent i Morgenbladet. Men magkänslan säger ändå att det inte kan finnas minsta tvivel om diktens äkthet, även om somliga hävdat motsatsen (Anders Enevig, som framgår av ovanstående citat; i övrigt nämner jag inga namn). Även om skribenten minns vissa detaljer fel, ger artikeln ändå ett äkta och självupplevt intryck. Ingen skulle helt enkelt kunna ha fantasi nog att hitta på hela den story som Morgenbladet presenterar!


Elvira var naiv och omogen, hon jagade fjärilar som ett litet barn

I Bo Widerbergs film skildras hon som en förvuxen småflicka, barnslig och naiv, som jagar fjärilar i vackra motljusbilder.
   Sanning: En person sådan som Elvira skildras i Bo Widerbergs film skulle aldrig kunnat skriva en så djupsinnig dikt som “En droppe föll”. Idén till den nämnda scenen fick Widerberg från Sixten Sparres dikt “Liten tös”. Flickan där är nio år, Elvira var 21!


Elvira var psykiskt överspänd till sin natur

och hon trodde på andar och annat övernaturligt.

Sanning: Vi kan tyvärr inte säga så mycket säkert om Elviras psyke. Hon förefaller att ha varit introvert och melankolisk, men att hon skulle ha varit överspänd är nog en myt, skapad av Sundsvalls Tidnings chefredaktör Oscar Hägerstrand. Den 22 juni 1889 skriver han:

… hon var af ett synnerligen fantastiskt och öfverspändt temperament. När hon gled fram med det silkesgula håret i en vajande buske kring hufvud och axlar, liknade hon mera en andesyn, än en uppenbarelse från verklighetens verld. I ögat glimmade en flammande, sällsam eld, och på de fina läpparne sväfvade ett leende, som ofta var isande kyligt midt under åskådarnes lågande entusiasm …

Det Hägerstrand inte visste var att Elvira just var på väg att återhämta sig efter det nervsammanbrott hon fått av Sparres bombardemang av kärleksbrev. Brev där han förmodligen antytt att de två skulle dö tillsammans. Förmodligen var det vid Elviras allra första uppträdande efter nervsammanbrottet som Hägerstrand såg henne, och hon hade ännu inte återhämtat sig helt. Hon beskrivs också inte alls på detta vis i äldre tidningsreferat.
  Elviras mor skriver i sitt brev till Politiken att Elvira, under sitt nervsammanbrott, skulle ha haft mardrömmar om att hon var död och kom till himlen, och liknande saker.
  Andra skribenter tog fasta på Hägerstrands och mamma Lauras skriverier och “bättrade på” historien så att det till slut framstod som ett säkert faktum att Elvira hela livet varit överspänd och att hon trodde på andar, spöken och liknande. Nu var ju spiritism verkligen på modet under denna tid, men att Elvira skulle varit intresserad och påverkad av denna rörelse finns det inte minsta belägg för.
  Självklart finns det inga bevis för att Elvira inte var överspänd och spiritistiskt intresserad, men ju mer man studerar källmaterialet, desto mer förstår man att det snarare var Sixten som var överspänd och besatt någon slags dödslängtan. Elvira framstår snarare som visserligen introvert och melankolisk men trots allt vid sunda vätskor.


John Madigans stoft flyttades från graven i Gävle till den i Lund

Sanning: Enligt en tidningsuppgift (Arbetet den 9 oktober 1897) flyttades inte bara gravstenen, utan också John Madigans kista efter en kort tid från Gävle till familjegraven i Lund. Protokoll från kyrkogårdsnämndernas arkiv i respektive stad visar dock tydligt att det bara var gravstenen som flyttades. Ändå dyker denna felaktiga uppgift fortfarande upp ibland.

                       Inte John Madigans grav!


Saxon var personligen bekant med familjen Madigan

Publicisten Johan Lindström Saxon påstår att han, när Cirkus Madigan var i Sundsvall, lärde känna familjen Madigan eftersom det var hans förlag som tryckte cirkusens affischer och program.

Sanning: Det var konkurrenten Sundsvalls tidning som hade alla scoop vad gäller Elvira och hennes “kärlekssaga”. Saxons organ Norrlänningen skrev i själva verket mycket lite om saken, och citerade bara vad andra redan skrivit. Om Saxon talar sanning borde det givetvis ha varit tvärtom. Så slutsatsen blir att Saxon ljuger på denna punkt. Vem som tryckte affischer och program vet vi inte, men troligen var det Sundsvalls tidning.
   Denne Saxon påstod sig långt senare vara upphovsmannen till skillingtrycket “Sorgeliga saker hända”. Men vi har bara hans eget ord på att det verkligen var så, även om denna uppgift troligen är korrekt.

Johan Lindström Saxon (som dock var betydligt yngre 1889).


Gustaf Ehrenstråle var god vän med Elvira

“… Dottern Elvira och kusinen Rosa hölls under särskilt sträng kontroll. De fick inte tala långt mindre sällskapa med någon utom familjekretsen. Jag blev mycket förvånad, då Elvira en dag bad mig sadla en häst och göra henne sällskap på en liten ridtur. Då jag invände, att direktör Madigan inte skulle gilla vår gemensamma utflykt, fick jag till svar: “Jag har frågat mamma, och hon sa’, att med Gustav fick jag gärna rida ut”. Sedan blev det under årens lopp många angenäma ridturer till Räppe, Evedal, Kronoberg och Telestad. Elvira föreslog alltid, åt vilket håll ritten skulle ställas. Härunder underhöll hon mig med danska kärleksromanser, vilket jag fann mycket roande … Elviras omvittnade skönhet kunde jag inte upptäcka, men väl beundrade jag hennes över meterlånga guldgula hår och framför allt hennes okonstlade och älskliga väsen. En dag i januari 1889 gick vår sista gemensamma ritt till Kronoberg. Efter den dagen såg vi varann aldrig mer.” (Fotokopia från oidentifierad bok i Cirkusarkivet)

Sanning: Elvira besökte Växjö en enda gång, i februari 1888. Januari 1889 tillbringade hon i Eskilstuna, Västerås och Sala. Att Elvira skulle tillåtits göra ridturer med en främmande man stämmer inte alls med den gängse bilden av förhållandet mellan den överbeskyddande modern och hennes dotter. Denne lokförare Gustaf Ehrenstråle (som till råga på allt bara var 14 år gammal vid Elviras besök 1888) får föras till kategorin storljugare.