Två likkistor rekvirerades i all hast från en snickare i Lundby. När dessa efter några timmar var på plats kläddes liken av, sveptes i ett par lakan och placerades i kistorna. Kistorna fördes sedan till gravkapellet vid Landets kyrka i väntan på jordfästning, medan kläderna fördes till Svendborg för rengöring.
Redan på eftermiddagen samma dag, den 23 juli, kom de första tidningsartiklarna i lokalpressen. Svendborgs Amtstidende var den av de två tidningarna i staden som var snabbast i vändningarna med ett grundligt reportage. Deras artikel hade rubriken ”Ett Vetsera-drama på Tåsinge”. Vad var då Vetsera-dramat?
Knappt ett halvår tidigare, den 30 januari 1889, hade Österrikes tronföljare, kronprins Rudolf och hans 17-åriga älskarinna, baronessan Mary Vetsera, påträffats döda på jaktslottet Mayerling utanför Wien. Officiellt uppgavs att de två hade beslutat sig för ett gemensamt självmord därför att de inte kunde få varandra. Saken har väl aldrig helt klarlagts, men det finns tecken som tyder på att kronprins Rudolf i själva verket röjdes ur vägen av det politiska etablissemanget. Detta därför att han hade alltför liberala och demokratiska idéer om hur ett land borde styras. Han skulle därför ha ansetts olämplig som tronföljare. Baronessan skulle ha blivit ett besvärligt vittne, därför tystades även hon.[1]
Hur det nu än förhöll sig med dödsorsaken var det som ett gemensamt självmord nyheten kablades ut över världen. Händelsen fanns ännu i färskt minne när Elvira och Sparre påträffades döda i Nørreskov, och därför föll det sig väl naturligt för tidningen att se det hela som en upprepning av Mayerlingdramat, som händelsen i Österrike vanligen kallas. Den bakomliggande orsaken måste då förstås också varit densamma: kärlek mellan två personer som inte kunde få varandra på grund av att de befann sig på olika nivåer på den sociala rangskalan.
Saken blev inte bättre av att det kom fram att någon hade skrivit in sig som ”Prinsessan Vetschera” i gästboken i Bregninge kyrka, en av de tre sockenkyrkorna på Tåsinge. Saken var klar: det måste ha varit Elvira som varit där, och hon hade så till den grad identifierat sig med baronessan att hon skrivit hennes namn i stället för sitt eget. Det hjälpte inte att saken snabbt dementerades: det var en helt annan person som på skämt hade skrivit baronessans namn i kyrkans besöksbok. Man ska visserligen inte lita blint på dementier, men i det här fallet råder det inte minsta tvekan om att Elvira inte alls hade med saken att göra.[2]
Skadan var emellertid redan skedd, alla tidningar hade redan hakat på Mayerling-tråden. Många tidningar visste också att berätta om hur påverkad Elvira hade varit av händelserna i Österrike. Dessa skriverier är nog rejält överdrivna, de är mestadels efterhandskonstruktioner gjorda av journalister som i brist på kunskaper fabricerat sin egen ”sanning” utifrån vad de redan bestämt sig för att veta. Intet nytt under solen alltså, det har alltid funnits både god och dålig journalistik. Det är inte heller troligt att Elvira skulle ha påverkats särskilt starkt av Mayerlingdramat vid den tidpunkt det ägde rum. Självklart kände hon till vad som hade hänt och naturligtvis tog hon intryck på ett eller annat sätt. Men att händelsen skulle haft någon avgörande betydelse för hennes beslut att följa Sparre i döden är nog inte så troligt. Hon hade ju visserligen antytt något om självmord och hade enligt uppgift prisat Mary Vetseras öde,[3] men detta torde ha berott på påverkan från den självmordsbenägne Sparre och vad han skrev i sina brev. Den som blivit influerad av något var väl snarast Sparre, men då inte i första hand av Mayerlingdramat utan av Hans Jaegers roman. Naturligtvis kände även Sparre till Mayerlingdramat, och händelsen kan måhända ha triggat honom ännu mer, liksom den gett honom ytterligare ett argument att kasta i ansiktet på Elvira. Men någon avgörande betydelse kan händelsen på det österrikiska jaktslottet knappast haft ens för honom, han hade ändå agerat som han gjorde. Sparres förebilder var som sagt snarare Jarmann i Hans Jaegers roman och dessutom kanske en på den tiden berömd engelsk kapplöpningsryttare, mer om honom i nästa kapitel.
Hotelldirektör Petersen begärde kvarstad på parets kvarlämnade tillhörigheter som säkerhet för Sparres springnota, som nu stigit till totalt 288 kronor och 4 öre. Skiftesrätten sammanträdde på hotellet förmiddagen den 24 juli för att värdera parets ägodelar, som fortfarande fanns kvar på deras rum. Elviras tillhörigheter förtecknades och värderades på följande vis:[4]
| kr | ||
| 1 | sidenklänning | 30 |
| 1 | svart kjol | 15 |
| 1 | dyna | 3 |
| 1 | luftkudde | 0:50 |
| 2 | vita underkjolar | 4 |
| 3 | bindor | 1 |
| 4 | linnen | 8 |
| 11 | näsdukar | 2 |
| 6 | dito (halvsiden) | 4 |
| 1 | par kängor | 3 |
| 3 | solfjädrar | 10 |
| 1 | överklänning | 10 |
| 1 | rutig klänning | 20 |
| 1 | kjol | 20 |
| 1 | svart tröja | 2 |
| 1 | halsduk | 4 |
| 1 | svamp | 1 |
| 1 | guldnål | 5 |
| 1 | sax | 1 |
| 3 | böcker | 3 |
| 1 | kikare | 10 |
| 1 | parasoll | 2 |
| 1 | sidenklänning | 30 |
| 1 | sammetsliv | 5 |
| 1 | st. shirting[5] | 50 |
| 6 | dambenkläder | 8 |
| 2 | vita damtröjor | 6 |
| 3 | handdukar | 1 |
| 2 | ylletröjor | 4 |
| 10 | par strumpor | 4 |
| 6 | damkragar | 1 |
| 1 | par tofflor | 2 |
| 1 | virkad filt | 4 |
| 1 | regnkappa | 5 |
| 1 | randig kjol | 15 |
| 1 | brun klänning | 25 |
| 1 | blårutig handduk | 2 |
| 1 | resväska (koffert) | 4 |
| 1 | kors | 10 |
| 1 | syskrin med diverse | 3 |
| 1 | guldnål | 3 |
| 1 | väckarur | 3 |
| 1 | paraply | 5 |
| totalt | 299:50 |
Sparre reste med betydligt lättare bagage än Elvira, hans kvarlämnade tillhörigheter antecknades sålunda:
| 1 | svart kamgarnsfrack | 20 |
| 1 | äldre dito väst | 1 |
| 1 | gammal kavaj | 2 |
| 1 | undertröja | 2 |
| 9 | par manschetter | 2 |
| 7 | par strumpor | 2 |
| 1 | par resårkängor | 4 |
| 16 | näsdukar | 2 |
| 1 | necessär med rakdon | 1 |
| 1 | resfilt | 1 |
| 1 | resväska | 8 |
| 1 | skrivmapp och 1 sigill | 5 |
| 1 | par byxor | 4 |
| 1 | par rutiga dito | 8 |
| 2 | par kalsonger | 4 |
| 2 | nattskjortor | 4 |
| 9 | kragar | 1 |
| 1 | mössa | 1 |
| 1 | par tofflor | 1 |
| 2 | klädesborstar | 2 |
| 1 | slips | 0:50 |
| 1 | revolverhölster | 2 |
| 1 | gammal kappsäck | 2 |
| totalt | 81:50 |
Till detta kommer saker som inte bedömdes ha något saluvärde och därför inte togs upp i förteckningen. Bland annat de fotografier av paret själva som tidningarna rapporterade om. Inte heller manuskriptet till Brudbuketten och de andra hyllningsdikter ”till Elvira på linan från Sixten” som också nämns i pressen.[6] Tidningarna nämner dessutom några teckningar, av vem och vad de föreställde är okänt. Vad som kan ha funnits för övrigt av ”värdelöst” gods vet vi inte. Kanske hade Elvira ett poesialbum med egna dikter. Kanske hade hon tagit med sig sina klippböcker med tidningsnotiser och beundrardikter. Om hon sparat på Sparres kärleksbrev och i så fall tagit dem med sig vet vi inte heller. Tyvärr verkar inget av detta material finnas kvar idag.
Eftersom Petersen ville hyra ut rummen till andra hotellgäster packades ägodelarna på hans begäran ner i parets väskor: en ”stor damekuffert” (koffert?), en mindre ”herrekuffert” (resväska?) samt en läderkappsäck, vilka förseglades och fördes till Svendborgs rådhus för förvaring.
Elviras garderob verkar ha varit ganska ansenlig: totalt åtta klänningar eller kjolar förutom den hon bar på sig, dessutom åtskilligt av andra plagg. Bland övriga föremål märks bland annat tre böcker. Inga titlar nämns dock, så vi vet tyvärr inte vad hon läste. Av värdeföremål fanns två guldnålar och så förstås guldkorset från danske kungen. Korset hade uppenbarligen oerhört starkt affektionsvärde för Elvira, så detta var nog det sista hon skulle ha gjort sig av med. Men hon hade trots allt inte tagit korset med sig till Tåsinge, utan lämnat det kvar på hotellrummet.
Vad hon inte heller tagit med sig var sina dambindor. Somliga har spekulerat i att Sparre skulle ha hunnit göra Elvira gravid, och att insikten om detta skulle ha bidragit till hennes självmordsbeslut. Föga troligt dock; naturligtvis kan Elvira ha varit havande när hon dog, men detta hade i så fall knappast någon avgörande betydelse eftersom Sparre ju ändå bestämt sig för hur det hela skulle sluta. Möjligen kan en graviditet ha bidragit till att Elvira resignerat, men utgången hade som sagt ändå blivit densamma. Elvira var tillsammans med Sparre i mindre än två månader, om hon nu hade blivit med barn är det inte säkert att hon ens hunnit bli medveten om sin situation. Att hon lämnat bindorna kvar kan i och för sig tyda på att hon visste att hon var gravid, men det kan lika gärna tolkas på motsatt sätt: hon lämnade dem kvar därför att hon inte behövde dem på några veckor. Detta eftersom hon just haft menstruation, och i så fall var hon ju bevisligen inte gravid. Härmed slutspekulerat i denna fråga!
Hur mycket mer än allt detta Elvira ägde vet vi inte. Hon kan ha lämnat en del saker kvar i Sundsvall, men förmodligen tog hon det mesta med sig. Elvira, som ju aldrig hade någon fast bostad, kunde av praktiska skäl helt enkelt inte samla på sig alltför mycket. Hon bodde ju sällan mer än några dagar eller veckor på samma ort och var ständigt tvungen att begränsa sitt bagage. Hon kunde till exempel inte skaffa sig något större bibliotek, när hon läst ut en bok fick den väl skänkas bort eller säljas, varpå hon skaffade en ny. De tre böcker hon hade med sig var väl tillfällig reselektyr, såvida de nu inte var böcker av personligt värde för henne. Eventuellt rörde det sig om bibel och psalmbok eller något liknande.
Om Sparres reseutrustning är inte mycket att säga. Mest kläder, därutöver en skrivmapp med papper, bläck och pennor. Dessutom hans necessär med rakdon, han hade alltså inte kunnat raka sig de sista dygnen på Tåsinge. På alla kända fotografier av Sparre har han antingen mustasch eller är slätrakad; en enda källa nämner hur hans ansiktsbehåring såg ut vid den här tiden, enligt denna bar han skägg.[7] Detta verkar också rimligt, då kunde han ju lämna rakgrejorna kvar på hotellet utan att bli opresentabel.
Hölstret till sin revolver hade han som synes också lämnat kvar på hotellrummet, han måste alltså ha haft vapnet i rockfickan hela tiden de sista dygnen på Tåsinge. Det bör kanske också påpekas att Sparre bara hade civila kläder med sig på sin sista resa. I flertalet filmer, musikaler och romaner som gjorts om dramat brukar han ju stoltsera omkring i paraduniform på Tåsinge; detta är alltså helt ohistoriskt!
Onsdagen den 24 juli hade nyheten om vad som hänt börjat sprida sig. Tidningen Politiken i Köpenhamn hade denna morgon en utförlig artikel, som dock mest byggde på material man knyckt från föregående dags lokaltidningar. Med blixtens hastighet spreds nu nyheten ut över världen. Familjen Madigan var denna dag med sin cirkus på väg med båt från Örnsköldsvik till Hudiksvall, och när fartyget lade till i Sundsvall fick man dödsbudet.
Elviras mamma lär ha tagit beskedet oerhört hårt. I sitt brev till Politiken antyder hon att hon fick god lust att själv ta livet av sig när hon fick höra om Elviras öde. Även för den övriga familjen Madigan och för personalen på cirkusen måste beskedet ha varit chockartat och väckt djup förstämning. Men frågan är hur pass förvånade man egentligen blev över dödsbudet. Att det var just Sixten Sparre som hade enleverat Elvira stod ju klart för familjen från början, och honom hade man ju träffat i Kristianstad och Ljungbyhed och förmodligen inte fått så värst gott intryck av. Kanske hade man dessutom hunnit inhämta lite mer information om Sparre från hans släktingar och kollegor, och därigenom fått veta hur det stod till med hans psykiska hälsa och hans privatekonomi. In i det sista hoppades man säkert att Sparre skulle ha menat allvar med sina löften om äktenskap, och att Elvira skulle få ett bra liv tillsammans med honom. Eller också hoppades man att Elvira skulle ta sitt förnuft tillfånga och återvända till familjen och cirkusen. Men ärligt talat kan familjen Madigan nog inte blivit så värst förvånad över utgången.
Via svenska ambassaden i Köpenhamn och UD i Stockholm underrättades Sparres anhöriga om dödsfallet. Att underrätta Elviras anhöriga på detta formella sätt var å andra sidan tydligen inte att tänka på, dåtidens klassamhälle i sin prydno.[8] Sparres anhöriga kom överens om att hans bror, advokaten Edvard Sparre, skulle resa ner för att övervara begravningen och ta hand om de praktiska detaljerna.
Fredagen den 26 anlände han till Svendborg med eftermiddagståget från Odense. Han begav sig omedelbart till Hotel Svendborg för att reglera sin brors räkning, och därefter till stadshuset för att diskutera med de rättsvårdande myndigheterna. Övernatta gjorde han sedan på Valdemars slot på Tåsinge, som gäst hos baron Juel-Brockdorff.[9] Det var på dennes marker dramat ägt rum.
Enligt Svendborg Avis hade John Madigan i telegram meddelat att han skulle komma till begravningen, men troligen är denna uppgift felaktig. Själv kunde han heller knappast vara borta från sin cirkus, och att skicka mamma Laura var inte heller att tänka på. Hon var alltför uppriven av dödsbudet för att familjen skulle våga låta henne åka. Lösningen fick bli att Elviras sjuttioåriga mormor Anemaria fick göra den långa resan ner till Tåsinge för att delta i begravningen och ta hand om Elviras kvarlämnade ägodelar. Emellertid skulle hon inte hinna fram i tid. På grund av likens tillstånd ville man inte låta jordfästningen anstå längre än till lördagen. Säkert ett rimligt skäl i och för sig, men kanske kan man också här ana hur olika folk från olika samhällsklasser behandlades: man väntade tills Sparres bror anlänt, medan man helt sonika struntade i om någon av Elviras anhöriga fanns på plats.
Påföljande morgon, lördagen den 27 juli, sammanträdde skiftesrätten återigen i Svendborgs stadshus, denna gång med Edvard Sparre närvarande. Han förklarade sig beredd att betala sin brors skulder, både hotellräkningen i Svendborg och räkningen för kost och logi i Troense. Hotellräkningen var ju på 288 kronor och 4 öre, skulderna i Troense anges inte men eftersom bouppteckningen anger Sparres skulder i Svendborg till 314 kr bör väl mellanskillnaden på 26 kronor avse parets utgifter på Tåsinge. Edvard Sparre åtog sig också att betala alla kostnader för begravningen samt avgifter till myndigheter med mera, 200 kr enligt bouppteckningen. Han kunde ju nöjt sig med att bara betala Sixtens andel av skulderna och överlåta åt Elviras familj att betala andra halvan av räkningarna, men tydligen såg han det som en hederssak att stå för samtliga kostnader, även Elviras andel. Han skulle visserligen senare formellt kräva dödsboet på ersättning för utgifterna, men eftersom han säkert visste hur det stod till med broderns ekonomi måste han ha insett att han inte skulle få tillbaka ett öre av pengarna den vägen. Han hade dessutom ytterligare en fordran på sin bror, 400 kr för en inlöst växel, totalt alltså 914 kr.
När nu Edvard Sparre nu betalt alla sin brors (och Elviras) skulder i Svendborg beslutade rätten att Elviras ägodelar kunde överlämnas till hennes anhöriga, medan Sparres tillhörigheter skulle sändas till brodern. Nu är det emellertid oklart om det senare verkligen skedde. I bouppteckningen, som förrättades två månader senare, anmärks att Sparres tillhörigheter ännu inte utlevererats. De danska arkiven har inga uppgifter över huvud taget om vad som hänt. Oavsett om sakerna skickades till Edvard Sparre eller om något annat hände med föremålen borde det ha gett upphov till pappersexercis. Förmodligen saknas en del handlingar i saken bland de bevarade akterna i Landsarkivet för Fyn. Bland annat är det oklart vad som hände med Sparres revolver, den får betraktas som försvunnen. Den kan möjligen ha konfiskerats såsom varande ett brottsverktyg, om den nu aldrig kom brodern tillhanda. Flera gånger har man i olika utställningar visat vapen som påståtts vara Sparres revolver. Den som anser sig kunna bevisa proveniensen bör väl i så fall känna till serienumret på Sparres vapen, en uppgift jag inte lyckats få fram i något arkiv. Tilläggas kan att de föremål Sparre hade på sig när han dog: kläder, värdesaker samt revolvern, värderas till 100 kr i bouppteckningen.
Klockan 13 samma dag, lördagen den 27 juli 1889, skedde så jordfästningsceremonin på kyrkogården vid Landets kyrka på Tåsinge. Ingen annonsering om tilldragelsen hade skett, men ryktet hade gått. Därför infann sig hela 150–200 personer, mycket badgäster från Troense men även lokalbefolkning; många hade uppenbarligen blivit djupt rörda av det tragiska som hänt. Förutom Edvard Sparre och baron Juel-Brockdorff och dennes son infann sig också bland andra poliskommissarie Egense, tingsnotarie Jansen och provinsialläkare Møller. Närvarande var också cirkusdirektör Claes Bergmans hustru Lina, som enda representant för cirkusvärlden; cirkus Bergman hade ju besökt Svendborg vid tiden för dramat. Under klockringning fördes först Sparres, sedan Elviras kista till de nygrävda gravarna från det lilla förrådshus på kyrkogården där de förvarats sedan tisdagen. Sparres kista var rikligt dekorerad med kransar, bland annat ett kors i de svenska färgerna från hans hustru Luitgard (som alltså själv avstod från att åka till begravningen). Även Elviras kista var rikt blomstersmyckad. Psalm 311 i den dåtida danska psalmboken blev sjungen:
- Tænk naar engang i Himlens gyldne sale
jeg med den Ven, jeg her paa Jorden fandt,
i Lyset om et ewigt Liv skal tale
og om det Liv, der som en Drøm forsvandt.[10]
Kyrkoherden i Landets socken, pastor Vilhelm Schousboe, kastade därefter de obligatoriska tre skovlarna mull på först Sparres, sedan Elviras kista. Därefter följde griftetalet, som löd:
- Vid denna grav minnas vi icke blott orden ”syndens lön är döden”, men också att det finnes personlig synd och personlig skuld. Det gäller att intaga den rätta ståndpunkten också vad gäller denna händelse. Nu framträder kanske de, som fälla den hårda, obarmhärtiga domen. Till dem säger jag Herrens ord: ”Dömen icke”. Vi minns också orden: ”Den som är utan synd, han kaste den första stenen”. Står du där med stenen, så kasta den bort; vi hava ingen rätt att döma, bara Herren allena vet, huruledes allt kom att leda till detta slut. Tänk hellre på dig själv, huruledes lidelse härskar i vart bröst. Den som står idag kan falla imorgon. Roten till det onda finns i oss alla. Hellre än att döma, låtom oss bedja: inled oss icke i frestelse!
Skola vi då ställa oss helt utan dom? Nej, men låt den falla på rätt plats. När nu här i denna grav vila två, som enligt allas utsago av naturen voro ädla och rena, i ungdomen gott uppfostrade, då betänker jag mig icke för att säga: de äro fallna som offer för samhället, tidsandan, deras gärning är skörden av deras inverkan, som undergräva tron på Gud, hans son och hans ord. Jag anklagar också envar, som lättsinnigt lyssnar till lättfärdigheten i samhället. Samhället bär en stor del av skulden, och du och jag äro delaktiga däri, om vi icke protestera mot allt, som är gudlöst och gudsförgätet. Envar, som icke på allvar tillägnar sig tron, medverkar till att undergräva samhället och lösgöra individerna från deras band. När Guds son på korset bad för sina fiender, må Herren säkert icke taga illa upp, om vi nu bedja för dessa två.[11]
Efter bönen och efter att ytterligare en psalm avsjungits, denna gång nr 540 ”Jeg er en fattig fange”, avslutades ceremonin med att kistorna sänktes i jorden och att begravningsgästerna strödde blommor och kransar i gravarna innan dessa skottades igen, de flesta blommorna lär ha hamnat i Elviras grav. Blommorna och kransarna var så många att de nästan helt täckte kistorna.
På flera håll på Tåsinge flaggades det på halv stång denna dag. Av den stämning som rådde vid begravningen var det uppenbart vilket djupt intryck dramat gjort, både bland lokalbefolkning och bland badgäster.[12] Detta bekräftas väl av att det även på söndagen, dagen efter begravningen, kom mycket folk till Landets kyrkogård; säkert i stor utsträckning personer som velat övervara begravningen men inte kunnat på grund av sitt arbete.[13] De båda gravarna är ju än i dag en stor turistattraktion, vilket alltså ingalunda är någonting nytt. Människor har alltsedan dramat inträffade vallfärdat till Landets kyrkogård i medkänsla med Elvira och hennes tragiska öde.
(Foto Chr. G Kielberg; vykortet i Cirkusarkivet, Stockholm)
Pastor Schousboe kom att möta stark kritik för sitt tal, som på högkyrkligt håll ansågs ha varit för milt och försonande, särskilt gentemot självmördaren Sparre.[14] Att dylika skulle få vila i vigd jord var vid denna tid fortfarande långt ifrån någon självklarhet. De skulle enligt traditionen snarast begravas i tysthet till skogs, eller också tillföll kroppen de anatomiska institutionerna för undervisning och forskning. Den plats i Nørreskov där kropparna påträffades lär ligga bara ett fåtal meter från sockengränsen, och det har sagts att det var en himla tur att de två råkade välja en plats söder om gränsen, i den liberale pastor Schousboes revir. För i grannsocknen Bregninge ska vid denna tid ha härskat en ytterst konservativ präst, som aldrig skulle ha gått med på att begrava de två i vigd jord.
Först på måndagen nådde Elviras mormor Anemaria fram till Svendborg. Hon lär ha blivit mycket bedrövad över att jordfästningen redan ägt rum, men hon lät sig nöja med att hennes husvärds maka, en barberarhustru Petrine Lundmann, tog henne med till Tåsinge för att besöka mordplatsen och Elviras grav.[15] Det var enligt uppgift hos Lundmanns familjen Madigan hyrt rum när cirkusen besökte Svendborg sommaren 1887, uppenbarligen var det därför mormodern tog in hos just dem. Enligt tidningarna hade familjen Madigan helst sett att Elviras stoft förts till Sverige för begravning.
Elviras mormor framträdde inför skiftesrätten med en fullmakt från enda arvingen mamma Laura, varför rätten beslutade att Elviras tillhörigheter kunde utlämnas till mormodern.[16] Enligt pressen berättade hon att Elvira haft mycket mer av guld och smycken med sig när hon reste än vad som nu fanns kvar. Därför måste hon och Sparre ha pantsatt föremål efterhand för att på så vis klara sig ekonomiskt ytterligare en tid.[17] Så hade det emellertid knappast gått till: Elvira hade som nämnts pantsatt värdeföremål för 348 kr, men detta var redan i Sundsvall strax innan hon lämnade familjen. Det finns inga bevis för att hon eller Sparre skulle ha besökt någon pantlånare därefter, de bör ha haft tillräckliga medel för att klara sig så långt som de gjorde. Vi vet inte hur mycket pengar Sparre hade med sig, men han hade ju sålt en häst och tagit ett sista lån strax före sin avresa, så han bör ha varit någorlunda stadd vid kassa. Sin vana trogen hade ju Sparre dessutom sedan levt på kredit i Svendborg och på Tåsinge. När Elviras mormor uttalade sig för lokalpressen hade man ännu inte hittat lånekvittona från pantbanken i Sundsvall bland Elviras papper, därav detta missförstånd.
Pantkvittona påträffades först vid en noggrann genomgång av Elviras tillhörigheter, som skedde efter att dessa utlevererats. Detta känner vi till eftersom även fru Lundmann kom att förhöras av skiftesrätten, den 6 augusti då man kan tycka att hela saken borde hunnit börja bli utagerad. Där nämns denna detalj, liksom även att mormodern berättat om den episod som även återgivits i Sundsvalls tidning, där Elvira plötsligt skulle ha frågat sin mor om det lättaste sättet att dö, att skjuta sig eller att dränka sig. Denna information ansågs tydligen så viktig att den fördes till protokollet vid förhöret med fru Lundmann i Svendborg.[18]
- [1] Om Mayerling-dramat se t.ex. http://en.wikipedia.org/wiki/Mayerling_Incident eller (mera kortfattat) http://sv.wikipedia.org/wiki/Mayerlingdramat. NYTT: Nyare forskningsrön verkar tyda på att självmordsteorin är den korrekta.
- [2] Svendborg Avis 1889-07-26.
- [3] Sundsvalls Tidning 1889-06-22.
- [4] Skiftesprotokoll i Svendborg Byfogeds arkiv, se Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 42–43. NYTT: Det kan vara intressant att fundera på vad Elvira inte hade med sig i bagaget. Något som saknas helt är vinterkläder. Det var senvår då Elvira lämnade familjen, och hon räknade väl med att Sparre skulle ge henne pengar till en ny vintergarderob så småningom. Eller också räknade hon med att, när hon väl blivit gift med Sixten, kunna försonas med familjen och be dem skicka de saker hon lämnat kvar: vinterkläder, pianonoterna och förmodligen en del annat vi inte vet något om. Min hypotes är att Elvira hade alla sina tillhörigheter i två koffertar, men att hon på Sparres inrådan bara tog med sig den ena på sin sista resa.
- [5] Vad som avses med ”shirting” är något oklart.
- [6] Svendborg Avis 1889-07-24.
- [7] Ude og Hjemme nr 1964:23: intervju med Mina Pelle, som som sjuåring var bland de sista som såg Elvira och Sparre i livet.
- [8] Skillnaden kan i och för sig berott på att Elvira inte betraktades som svensk medborgare, men hennes medborgarskap var knappast känt för de berörda myndighetspersonerna vid denna tidpunkt.
- [9] Svendborg Amtstidende 1889-07-26.
- [10] NYTT: Det kan tilläggas att psalmversen är diktad 1841 av den norske kyrkomannen Wilhelm Andreas Wexels (1797-1866). I nuvarande svenska psalmboken har den nr 320. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tänk,_när_en_gång_det_töcken_har_försvunnit
Den citerade versen är psalmens sjätte (av totalt sju). Tidningarna är alltså lite tendentiösa när de citerar just denna vers, förmodligen sjöngs hela psalmen vid begravningen. - [11] Pastor Schousboes griftetal återgavs i Nationaltidende 1889-07-28, citerat i Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 80–81.
- [12] Reportage från begravningen i Svendborgs Amtstidende och Svendborg Avis 1889-07-27 samt i Politiken 1889-07-28.
- [13] Svendborg Avis 1889-07-29.
- [14] Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid 165ff.
- [15] Svenborg Amtstidende 1889-07-30 och Fyns Tidende 1889-07-31.
- [16] Ibidem, sid. 87.
- [17] Svendborg Amtstidende 1889-07-30.
- [18] Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 122; Sundsvalls Tidning 1889-06-22.
För hela boken gäller © Klas Grönqvist 2013,2019. Citat kan naturligtvis göras efter sedvanliga regler.