8. Mordet

När Sparre och Elvira lämnat hotellet i Svendborg den 15 juli tar de förmodligen den lilla färja, som på några minuter för dem över det smala Svendborgsund till Vindeby på ön Tåsinge, med den lilla badorten Troense. Denna ort var på denna tid under sommaren livligt frekventerad av borgerlig publik, framför allt från Köpenhamn. Här fanns hotell och pensionat, men många privatpersoner hyrde också ut rum till sommargäster.

    Av de domstolsförhör som senare skulle följa framgår att framemot kvällen kommer paret till lotsänkan Johanne Andersen och begär logi. Hon känner genast igen dem, Sparre och Elvira hade redan i mitten av juni övernattat i hennes hus innan de sökte sig till Svendborg. Nu har hon dock denna dag inga rum lediga, utan hon hänvisar dem till sin svärdotter, styrmanshustrun Frida Andersen på Strandgade 6 i Troense, där de får logi för två nätter i varsitt enkelrum. Det lilla korsvirkeshus där de bodde fanns länge kvar, men revs tyvärr 1967. Måltiderna intar de dock hos Johanne Andersen.[1]

Det har alltid trotts att det var i detta korsvirkeshus på Strandgade 6 i Troense som Elvira och Sparre tillbringade sina sista nätter under tak, men förmodligen var det här de åt sina måltider. Byggnaden revs 1967. (Foto Svendborg museum)
Troligen övernattade paret i annexet till detta hus på Strandgade 52. Även dessa byggnader är numera riven. Foto i Tåsinge museums samlingar.

    I förhöret berättar änkefru Andersen vidare att på onsdagen den 17 kommer de tillbaka först efter klockan tio på kvällen, varma och svettiga. De har tydligen varit på en längre promenad. De begär inte att få någon mat, bara ett glas öl.
    Sparre nämner att de nästa dag tänkt göra en längre fotvandring, och att hon därför inte behöver hålla med lunch. På morgonen klockan nio kommer de för att äta frukost, som denna dag består av löskokta ägg och kaffe. Sparre ber att få en matkorg i stället för lunch, så Johanne Andersen lägger smörgåsar, två öl samt en åtting akvavit i en spånkorg, som paret tar med sig när de lämnar huset.
    Hos Frida Andersen har Sparre redan på onsdagen fått reda på att deras rum från och med torsdag kväll är bokade av andra. Hon kommer dock överens med Sparre om att de ska få ett annat rum från torsdagen.[2] Fast när Sixten och Elvira vid tiotiden på torsdagsförmiddagen lämnar hennes hem är det för att aldrig återvända.
    Uppenbarligen är det Sparre som har hand om parets reskassa. Han hade tydligen lagt beslag på Elviras pengar men i gengäld stått för hennes utgifter: hotell- och restaurangräkningar, tåg- och båtbiljetter med mera. Det är därför svårt att bedöma när Elvira inser att Sixten börjar bli pank. Han har ju smitit från hotellnotan i Svendborg, och vid det laget måste nog Elvira förstått hur det förhåller sig.
    De två hade ju lämnat sitt bagage kvar på rummen, och det sammanlagda värdet av föremålen skulle komma att täcka hotellnotan mer än väl. Men när Sparre nu står i begrepp att lämna också rummen i Troense utan att göra rätt för sig tycker Elvira tydligen att Sparre gått för långt. Uppenbarligen fullt avsiktligt ”glömmer” hon sitt guldur på toalettbordet i sitt rum. Som delbetalning lämnar hon dessutom kvar en silverbrosch. Broschen finns idag på Tåsinge museum, gulduret, som hon ska ha fått som gåva i Lemberg 1881, tycks däremot vara försvunnet. En liten kedja som ska ha hört till uret tar hon dock av någon anledning med sig, men en vit sjal lämnar Elvira däremot kvar.[3] Föremålen har säkert affektionsvärde för henne, men hon tycker uppenbarligen att det är viktigare för henne att alltid göra rätt för sig. Att Sparre fullkomligt struntar i den detaljen lär hon hunnit bli pinsamt medveten om vid det här laget.

Ett fickur med spegel som tillhört Elvira Madigan. Elviras mormor lämnade det som gåva till hyresvärdinnan i Svendborg efter Elviras död. Föremålet finns fortfarande i familjens ägo. (Foto Svendborgs museum)
Brosch som tillhört Elvira Madigan, och som hon lämnade kvar i Troense. Smycket finns nu i Tåsinge museums samlingar. Enligt museet härstammar broschen från en guldsmed i Genève. När Elvira besökte denna stad och eventuellt inhandlade broschen har jag inte lyckats utröna. (Foto Tåsinge museum)

    De flesta som ser Sparre och Elvira dessa dagar uppger att Sparre verkar munter och upprymd, medan Elvira ger intryck av att vara nedtryckt och bedrövad. Nu var ju de två sådana till karaktären även i vanliga fall, så det är svårt att bedöma om de beter sig som vanligt eller inte. Men det verkar ju högst troligt att så inte är fallet, utan att de bådas respektive sinnesstämningar förstärkts. Sparre står ju vid sina drömmars mål: de sista två–tre åren av sitt liv, efter att han förläst sig på ”Fra Christiania-Bohêmen” och efter att hans sjukdom brutit ut, har han ju som det verkar bara levt för att slösa bort sina slantar och sedan ta livet av sig. Och Elvira, som väl alltid varit reserverad och lite vemodig till karaktären, inser vid det här laget att hon misslyckats med att få Sparre att tänka om. Hon är för jagsvag för att kunna klara av att bryta sig loss från Sparre, hon hade satsat allt på ett kort när hon följde med honom.
    Nu inser att hon kommer att dö tillsammans med Sixten. Hon är som sagt säkerligen inte alls självmordsbenägen eller ens deprimerad i grunden, men nu har hon resignerat. Hon ser inga alternativ: att lämna Sparre förmår hon inte, hon hade upplevt det som alltför pinsamt att återvända till familjen, och att på egen hand söka sig en fortsatt karriär som cirkusartist på annat håll är hon nog för blyg och osjälvständig för att klara av.
    Att Elvira skulle ha blivit kär i Sparre ”på riktigt” under den korta tid de två varit tillsammans är väl knappat sannolikt. Tvärtom: när hon nu levt med honom ett tag och hunnit genomskåda honom borde hon snarare blivit ännu mindre tänd på honom. Vid det här laget måste hon ju ha hunnit bli medveten om att Sparre bedragit henne på alla sätt: han hade inledningsvis inte berättat att han var gift och sedan ljugit om att han tänkte skilja sig. Det äktenskap han förespeglat Elvira hade alltså visat sig vara inget annat än blå dunster. Han har dessutom vid det här laget slösat bort inte bara sina egna pengar utan också hennes. Till råga på allt har han nu dessutom smitit från hotellnotorna både i Svendborg och i Troense. Han måste hela tiden ha pratat om fördelarna med självmord och envetet försökt få Elvira att frivilligt följa hans exempel. Gradvis måste Elvira ha blivit pinsamt medveten om att han inte kan vara vid sina sinnens fulla bruk, även om hon inte förstår sig på sådana saker ur ett psykiatriskt perspektiv. Men nu är det försent.
    Det är en välkänd och vanlig psykologisk reaktion att en kvinna som lurats på detta sätt håller fast vid den bedragande mannen även när hon börjar inse att något är på tok. När Elvira lämnade familjen såg hon kanske ljust på framtiden och hoppades få ett bra liv tillsammans med sin Sixten. Men hennes optimism måste snabbt ha förbytts i sin motsats när hon väl börjat lära känna honom. De båda hade ju nätt och jämnt hunnit träffas, och sedan bara haft kontakt via brev innan Elvira lämnade familjen. Tiden med Sparre måste i praktiken ha inneburit ett långt psykiskt lidande för Elvira, särskilt mot slutet när hon inser sitt misslyckande.

När Sixten och Elvira nu lämnar sitt sista logi i Troense på torsdagsförmiddagen den 18 juli söker de sig uppenbarligen till Nørreskov cirka 3–4 kilometer söderut. I skogen finner de en avsides belägen glänta där de äter sin medhavda lunch. På eftermiddagen, mellan klockan 5 och 6, dyker de upp hos en Lars Christensen och hans hustru i byn Nørskov, någon kilometer söderut. Där ber de om vatten att dricka, vilket de också får; dels dricker de på stället, dels får de med sig i en flaska. Troligen är detta sista gången de ses i livet. En viss oklarhet råder dock på denna punkt, då det fanns de som påstått sig ha sett paret två dagar senare, men mer om detta strax.
    Det troligaste händelseförloppet är nog trots allt detta: Efter att ha fått vatten i Nørskov återvänder de till sitt läger i den lilla skogsgläntan. Här bör de sedan ha tillbringat sin sista natt tillsammans. Eventuellt kan mordet och självmordet ha ägt rum redan samma kväll, men det troligaste är nog att de övernattar. Elviras korsett och turnyr påträffas sedermera upphängda på en gren vid sidan av de båda liken. Att hon tar av sig dessa plagg kan väl bero på att de är obekväma att ligga med, dels om det handlar om att sova, men plaggen skulle också varit i vägen vid eventuellt könsumgänge. Sixtens förebild i Fra Christiania-bohêmen hade tillbringat sin sista natt med en prostituerad, för att sedan skjuta sig på morgonen. Sparre vill väl ta efter så gott han kan, hade han inte lyckats erövra Elvira hade väl någon ur det lättare gardet fått ta hennes plats. Troligt är väl därför att Elvira får stå till tjänst en sista natt för att tillfredsställa Sparre, hon har väl knappast så mycket egen vilja kvar vid det här laget.
    Tidningarna som skriver om Elviras avtagna korsett nämner bara alternativet att hon ville sova bekvämare, men även om man anar att det handlade om mer än att bara sova tillsammans hade man ändå inte nämnt det i spalterna. Sådana saker skriver man inte om på den här tiden.
    Att övernatta i skogen, om nu paret gör så, är nog inte så skönt som man kanske kunde tro. Vädret de aktuella dagarna är nämligen inte alls så varmt och soligt som det brukar skildras i romaner och filmer. Dagstemperaturer kring 15 grader, och säkerligen lägre än så på natten. På torsdagen rapporteras ”ostadigt, kyligt och grått”, och på fredagen den 19 ”styv kuling och kyligt”.[4]
    Av allt att döma är det på morgonen den 19 juli som dådet äger rum. En person vid namn Peter Skov ska nämligen ha hört revolverskott från Nøreskov denna morgon.[5] Sparre laddar sin revolver med sex skott. Förmodligen laddar han fullt av gammal slentrian, han har ju ändå inte tänkt avlossa mer än två. Han skjuter Elvira med en kula i höger öra, ett skott som bör ha varit omedelbart dödande. Han har alltså åtminstone ”vänligheten” att inte orsaka henne något utdraget fysiskt lidande, hur Elvira kan ha mått psykiskt under dessa sista dagar vill man väl helst slippa tänka på. Sparre lägger sedan hennes kropp tillrätta, så vi vet inte om Elvira sitter, står eller ligger ned då hon skjuts.

Till vänster: Det mest kända porträttet av Sixten Sparre är nog detta, som var det foto Svendborgsfotografen Jens Braae sålde i eget namn. Ursprunglig fotograf torde dock vara Carl Krook, Kristianstad
Till höger: Ett av de sista fotografierna av Elvira. Det togs av John Wigstén, Bollnäs i mars–april 1889 men “stals” senare av fotografen Jens Braae i Svendborg, som utgav bilden för att vara hans egen. (Svendborg museum)

    Inte heller vet vi om Elvira förhåller sig passiv under dådet, eller om hon gör någon form av motstånd verbalt eller handgripligen. Att hon förstår vad som ska ske, och att hon är medveten om att hon strax kommer att vara död får dock betraktas som säkert. Den slutsatsen måste man dra av innehållet i den text hon skriver ner omedelbart före sin död, mer om detta dokument strax.
    När Sparre avlivat Elvira sätter han sig uppenbarligen lugnt vid sidan av hennes döda kropp, stoppar revolverpipan i sin mun och trycker av ett andra skott. Även han bör ha avlidit omedelbart, hans kropp påträffas liggande intill Elviras med revolvern strax intill hans högra hand.

Elviras och Sparres död enligt den danska sensationstidningen Gazetten nr 30/1889. Bilden är romantiserad och inte korrekt i alla detaljer, men ger nog ändå en någorlunda god föreställning om hur anblicken av de döda kan ha tett sig.

Vid femtiden på måndagseftermiddagen den 22 juli befinner sig bondkvinnan Karen Clausen och hennes 21-åriga dotter Maren Kirstine inne i Nørreskov. De är ute för att plocka brännässlor som de använder som föda åt korna. Rätt vad det är får de se ett uppspänt paraply ligga på marken. Fru Clausen har hört en annan kvinna berätta att hon sett samma sak dagen innan, så hon går närmare för att undersöka saken. Plötsligt får hon se att det ligger en död kvinna bredvid paraplyet, och strax intill henne kroppen av en annan person. Hon springer omedelbart iväg till Thaersminde, där hennes man arbetar. Maken följer henne tillbaka till platsen, och de kan nu båda konstatera att det är en kvinna och en man som ligger döda där, av kläderna att döma är det vad hon kallar ”fint folk”. Omedelbart därefter rusar de till länsmannen för att anmäla vad de sett.
    När det tillkallade uppbådet, bestående av bland andra länsmannen, godsförvaltaren och läkaren dr Bendtsen från Troense, tar sig fram till platsen har det redan mörknat. Det är därför med visst besvär man lyckas hitta tillbaka till stället, som är omgivet av snårskog. På grund av mörkret beslutar man sig för att vänta med att ta hand om liken till påföljande dag, tre man sätts att bevaka platsen under natten.
    På morgonen påföljande dag, den 23 juli, börjar arbetet med att ta hand om de båda döda kropparna. På plats finns nu provinsialläkare Møller, poliskommissarie Hansen Egense och tingsnotarie Jansen. Dessutom infinner sig journalister från lokaltidningarna Svendborg Avis och Svendborg Amtstidende. Särskilt den senare tidningens reportrar är på alerten: förutom att besöka mordplatsen intervjuar de lokalbefolkning och följer den legala processen hos polis och rättsväsende. Tidningen har uppenbarligen goda informella kontakter med diverse myndighetspersoner, mycket av det som kommer fram via tidningarna borde nog ha omfattats av vad vi i våra dagar kallar förundersökningssekretess. Att de ändå får fram så pass mycket information är dock något vi får vara tacksamma för idag.

Provinsialläkare Møllers dödsattest för Elvira Madigan. ”… Myrdet ved Skud gjennem høire Øre … Forraadnelse begynt, stærk Liglukt, Dødsstivhed og Farvning …”. Intressant är också att Møller först skrivit Elviras namn som “Hedevig Colman”, men sedan ändrat till hennes rätta namn i efterhand. (Rigsarkivet, Köpenhamn)

Tingsnotarie Wilhelm Jansen respektive provinsialläkare Henrik Wilhelm Møller. (Foton i Svendborg byhistoriske arkiv)

    Ryktet om det hemska fyndet har spritt sig, så en ansenlig skara nyfikna har också samlats, både lokalbefolkning och badgäster från Troense. Någon avspärrning för att hålla allmänheten utom synhåll tycks polisen inte brytt sig om, så alla som vill kan på relativt nära håll följa det makabra arbetet. Doktor Møller undersöker liken och utfärdar dödsattester. Kommissarie Egense gör en lista över de föremål som påträffas på och intill liken:[6]

  • 1                    regnrock
  • 2                    ett paraply och ett sönderbrutet parasoll
  • 3                    ett fickur av silver
  • 4                    3 guldmedaljonger
  • 5                    2 fingerringar av guld
  • 6                    3 urkedjor, som inte antas vara av guld
  • 7                    en lornjett
  • 8                    en pennkniv
  • 9                    en portmonnä, vars innehåll består av 7 öre och några
  •                       sedlar, antagligen värdelösa
  • 10                  en sexpipig revolver

    Ordet regnrock är struket i protokollet, troligen är denna så förstörd av likvätskor att den måste kasseras. Silver- och guldföremålen är förmodligen alla Sparres, i varje fall finns de upptagna i hans bouppteckning, med den skillnaden att där bara nämns en guldmedaljong, inte tre. Att de två andra skulle ha varit Elviras är väl osannolikt, men dumt nog anger inte polisprotokollet vilken av de två respektive föremål tillhör. De sedlar, sex kronor om man får tro Sparres bouppteckning, som omnämns är förmodligen svenska privatbankssedlar. Sådana godtogs inte alltid som betalning i Danmark, trots myntunionen. Och Sparres revolver har förstås bara en pipa, även om den kunde laddas med sex skott. Om båda ringarna är Sparres, vilket de är enligt bouppteckningen, eller om den ena sitter på Elviras finger är obekant. Andra hotellgäster hade nogsamt noterat att Elvira saknade vigselring trots att Sparre utgivit henne för sin hustru.[7] Elvira hade ju innan hon reste sagt sig vara förlovad med en kavalleriofficer, men att Sparre skulle ha förärat henne en förlovningsring var kanske mer än vad han tyckte att hon var värd.
    Om Elviras trasiga parasoll har det skrivits spaltmeter. Somliga har velat ha det till att Elvira inte alls varit införstådd med vad som skulle ske, utan när Sparre börjat vifta med revolvern skulle hon ha använt parasollet för att försvara sig. Men det mesta tyder väl på att Elvira resignerat och låtit Sparre skjuta henne utan att hon gjorde motstånd. Den troligaste förklaringen är nog att någon av de två helt enkelt råkat trampa sönder parasollet i nattens mörker. Det var inget månsken denna natt förrän efter midnatt, men eftersom vädret verkar ha varit mest mulet hade månen ändå knappast varit till någon nytta. Troligen regnade det också lite från och till, att ett paraply påträffas uppslaget intill hennes huvud kan ju tyda på att paret behövt använda det under natten.

Mamma Laura påstår i sitt brev att Sparre skjutit Elvira medan hon sov. Det är i och för sig fullt möjligt, men hur skulle mamman kunnat veta detta? Med nutidens rättsmedicinska metoder hade det möjligen gått att avgöra saken vid en obduktion, men knappast vid denna tid. Någon obduktion utfördes heller aldrig.
    Elvira var enligt Svendborg Amtstidende föga romantiskt klädd, en enkel svart klänning och grå tröja. Sparre var iförd svart överrock och grå byxor. Elviras lik ligger till höger om hans, hennes armar är korsade över bröstet. Uppenbarligen har Sparre lagt hennes kropp tillrätta innan han själv sköt sig. Hans armar påträffas av förklarliga skäl utsträckta, med revolvern strax intill den högra. Under båda liken finns Sparres regnrock, som paret uppenbarligen nyttjat som liggunderlag. Vid Elviras huvud ligger det uppslagna paraplyet, medan det trasiga parasollet återfinns intill hennes fötter, om man får tro tidningen.
    Elvira har skjutits med ett skott i höger öra. Møllers lakoniska dödsattest konstaterar:

  • Höger öra destruerat, en projektil har trängt igenom detta in i hjärnan. På örats plats är en öppning (en tum i kvadrat), en krossad kontusion som för djupt in i hjärnan.

Sparre har skjutit sig i munnen, skottet har trängt igenom hårda gommen, gått genom hjärnan och upp till skalltaket. För båda liken noterar Møller stark liklukt och påbörjad förruttnelse. Enligt tidningarna har det redan börjat dyka upp likmaskar, varför doktor Møllers bedömning att dödsfallen inträffat 18–19 juli, alltså 4–5 dagar tidigare, verkar helt rimlig.

Mordplatsen i Nørreskov, fotograferad 2014 av Helene Louise Hansen.
Landmålerhuset i nutiden. Foto 6 augusti 2019 av Helene Louise Hansen.

    Emellertid skulle det dyka upp information som motsäger läkarens bedömning. Två vittnen framträdde i pressen och påstod sig ha sett paret i livet så sent som lördagen den 20. Tingsnotarie Jansen kallade dem till förhör. Båda två, Marie Andersen och Stine Rasmussen vidhöll att det var just på lördagseftermiddagen som de hade sett vad som måste ha varit Elvira och Sparre vid det så kallade Landmålerhuset, som ligger i skogen en knapp kilometer nordväst om den plats där liken senare hittades. Paret hade kommit fram till huset för att be om vatten att dricka. Fru Rasmussen hade dessutom sett dem spatsera förbi huset på väg söderut redan på förmiddagen samma dag. Efter att Elvira och Sparre fått vatten hade båda vittnena sett paret försvinna in i skogen, i riktning mot den plats där de senare hittades döda.[8]
    Att de två skulle ha varit i livet så sent som den 20 stämmer ju inte alls med doktor Møllers uppskattning att de varit döda i 4–5 dagar då han undersöker liken den 23. Läkarens bedömning är trots allt svår att avfärda, och vad har paret i så fall haft att äta under de mer än två dygn som gått sedan de lämnat Troense med sin matkorg? Innehållet i denna lär ju snabbt ha gått åt, och sedan hade väl bara återstått för de båda att leva på hallon och liknande, vilket låter föga sannolikt. Möjligen kan de ha bett om mat på ytterligare någon plats, och att detta aldrig kom fram i förhören därför att vittnena därifrån valde att tiga. Troligast är nog trots allt att fru Andersen och fru Rasmussen tagit fel på datum eller helt enkelt hittat på historien. Elvira hade ju på ett liknande sätt bett om vatten på ett annat ställe redan den 18, och den händelsen var redan känd när de nya vittnena trädde fram. Helt löst är väl denna gåta inte, men att vittnena från Landmålerhuset misstagit sig är trots allt den troligaste hypotesen, vilket styrks av vittnesmålet som nämnts ovan om att revolverskott hörts från Nørreskov på morgonen den 19. Märkligt är dock att detta vittne tydligen aldrig förhördes av polisen.

En av de nyfikna som samlas vid mordplatsen är en svensk, uppenbarligen en läsare av Malmötidningen Skånska Aftonbladet.[9] Han rapporterar till redaktionen vad han upplevt, och hans redogörelse utgör en viktig källa till förståelsen av dramat. Dels som komplement till polisrapporterna och till vad Svendborgstidningarna skriver, men framför allt genom att han omedvetet ger eftervärlden en viktig nyckel till Elviras personlighet. Vi är inte bortskämda med primärt källmaterial vad gäller Elvira, men tack vare denne anonyme skribent finns i dag åtminstone en text av Elviras egen hand bevarad.
    Han börjar med att beskriva Elvira och Sparre som han personligen upplevt dem under deras sista dagar i Troense, vad han skriver bekräftas i stora drag av andra källor:

  • Redan för en fyra, fem veckor sedan – skrifver han – började en herre och en dam visa sig på Tåsinge och i Svendborg. De utgåfvo sig för nygifta på bröllopsresa, och man förvånade sig ej öfver, att de valt denna vackra nejd till uppehållsort under smekmånaden. Efter att på sista tiden bott i Svendborg, kom de i måndags åtta dagar tillbaka till Troense, der de bodde på ett ställe och åto på ett annat, ett matställe för badgäster. De deltogo dock ej i de öfrige badgästernas måltider, men i utkanten af trädgården fans ett lusthus, hvarifrån man hade en präktig utsigt öfver Svendborgsund mot Fyens land och Thurö. Der sutto de alltid och vi andra kunde så väl förstå, att de helst ville vara för sig sjelfve.
    En dag kom jag förbi lusthuset, just som det unga paret hade slutat sin måltid. Han reste sig upp och presenterade sig som löjtnant Sparre från Stockholm, och jag sade till honom mitt namn. Vi vexlade några anmärkningar om den vackra trakten, men han presenterade sig ej för sin följeslagerska. Han var af medelhöjd med ett fint, distinguerat yttre. Hon hade ett litet täckt ansigte, ljust hår och vacker figur, men hennes klädedrägt föreföll mig anmärkningsvärdt tarflig, särskilt jämförelse med hans, som utmärkte sig genom viss elegans.
    Dagen derefter, det var onsdagen den 17 juli, voro de borta till sent på qvällen, och torsdags morgon begåfvo de sig å nyo åstad försedda med matkorg, men kommo ej till baka.

Så småningom kommer han till upptäckten av de båda liken:

  • De lågo bägge på ryggen – skrifver han – hon vid hans högra sida. En kula hade gått genom hans mun och ut genom örat, hon var genomborrad af en kula, som gått in genom venstra tinningen. Jag såg genast att det var den samme som jag talat med i lusthuset, hvarigenom hennes ansigtsdrag voro temligen oigenkännliga, ty kinden och pannan voro dolda under rödsvart blod, och tusentals insekter hade redan börjat sitt förstörelseverk; det var en förfärlig härjning på de lifliga ansigtena med den gulgröna färgen.[10]
    Vid hennes sida låg en svart paraply uppslagen, en liten parasoll med knäckt handtag, på hvilket stod ingraverat ”Hedevig”, vidare hennes hatt, turnyr och korsett; hennes venstra hand låg utsträckt; den högra var böjd upp emot hufvudet och antydde en rörelse, som då man väckes ur en sömn. Hon var iklädd en grå, kort kappa, knäppt upp till halsen, en tarflig, svart ylleklädning, skor och hvita strumpor.
    Han låg helt utsträckt med benen utspärrade och vid hans högra sida fans en sexpipig revolver. Vid hans fot stod matkorgen innehållande 2 tomma bierbuteljer, en liten spegel, en urkedja samt en ask med 18 skarpa patroner. På asken läste man, skrifvet med blyerts, Sixten Sparre samt ”kära (ett otydligt namn) Till min egen”.

Elviras hatt omnämns inte i andra källor, bara korsetten och turnyren. Att Elvira bar hatt kan man väl ta för givet, få kvinnor torde ha visat sig utomhus utan huvudbonad på den här tiden. Den lilla spegeln tas inte heller upp i polisrapporten, som av outgrundlig anledning inte heller nämner patronasken. Denna nämns dock i andra källor,[11] där det emellertid uppges att 19 patroner återstår, inte 18. Det korrekta antalet bör utan tvekan vara 19, Sparre hade laddat med sex skott, och det var uppenbarligen 25 patroner i varje ask. Han hade rekvirerat 100 patroner, dvs. fyra askar, de övriga tre askarna hade han väl lämnat kvar hemma när han reste. Och att han tydligen ”dedicerat” patronerna till Elvira bekräftar väl bara bilden av Sparre som en vid det här laget mycket sjuk man.

Därefter fortsätter Skånska Aftonbladets anonyme skribent på detta vis:

  • Ur damens högra kappficka framstack något hvitt. Läkaren tog upp det och det befans vara ett stycke hvitt papper, som synes hafva användts till omsvep för smörgåsar. Å papperets ena sida fans med blyerts skrifvet något, som jag efter en stunds granskning kunde tyda. Jag fann då följande blandning af svenska, tyska och danska:

    En dropa fallt i sjön
    Klang den blott sagta
    Och stellet, der den full
    omringedes von kretz till kretz
    hvar var det der den (fodes? faldt?)
    och hvarifrån kom den?
    det hvor ett lif blot
    och blott en död, som komm
    för att ervärfa sig et spår.
    (Resten otydligt)
    † nu hviler den igjen
    Hedevig.

    Jag sade poliskommissarien presten och läkaren, hvilka väntade på kistorna farväl, jag var djupt uppskakad af den sorgliga synen.
    Hemma i lusthuset funno vi inskuret i bordet: Sixten och Hedvig, ett hjerteminne, hvarunder sågos två hjertan med en pil genom.[12]

Elvira har alltså, timmarna eller kanske till och med minuterna innan Sparre skjuter henne, skrivit ner denna dikt. På smörgåspapper, det är allt hon har till hands. Gissningsvis det papper fru Andersen använt för att förpacka de smörgåsar som utgjorde parets sista måltid.
    Elvira hade ju aldrig gått i vanlig skola, att läsa och skriva var något hon fått lära sig av mamman eller andra äldre personer på cirkusen. Hennes språk är därefter, det är varken danska, norska eller svenska, stavningen är hemmagjord, och om versmått och metrik har hon bara rudimentära kunskaper. Jag har därför tagit mig friheten att ”översätta” dikten till modern svenska. Hade Elvira behärskat svenska ordentligt och dessutom förstått sig lite på metrik hade hon kanske uttryckt sig ungefär på detta sätt:

  • En droppe föll i vattnet,
    förklingade blott sakta.
    Och stället där den föll
    omríngades från krets till krets.
    Vad var det som där föll?
    och var’från kom den?
    Det var ett liv blott,
    och blott en död som kom
    för att vinna sig ett spår.
    – – – – – – – – – – – – – –
    † Nu vilar vattnet åter.
                          Hedvig

Elviras sista dikt är ett märkligt verk, dels med tanke på omständigheterna: att hon kan förmå sig till att skriva ned något sådant just i den situation hon befinner sig, hon inser att hon snart är död. Men dikten utgör också ett för tiden djärvt skaldestycke, centrallyrik som oundvikligen får en att tänka framåt i svensk poesi, på kommande storheter som till exempel Edith Södergran. Om Elviras dikt pekar framåt så är Sparres ”Brudbuketten” ett mer konventionellt verk, med förebilder i det tidiga artonhundratalet och den tidens stora poeter, kanske namn som Byron, Schiller och Heine.
    Det finns i Elviras dikt inga spår av saknad över hennes uteblivna framtid, ingen rädsla för döden, inga anklagelser mot någon; bara ett vemodigt konstaterande att livet för hennes del inte hade mer att erbjuda än detta.
    Det saknas uppenbarligen en eller två rader i slutet av Elviras poem, rader som upphittaren inte lyckades tyda. Detta gör det ännu svårare att tolka diktens innebörd. Man kan väl anta att det som vilar igen i sista raden är vattenytan som nämns i första raden. Innebörden borde då bli ungefär: ett människoliv är som en droppe vatten, när droppen faller i vattnet rörs detta upp en aning, men snart har livet klingat ut, individen dör, varpå vattnet på nytt ligger helt blankt som om ingenting hänt.
    Själva dödsögonblicket har Elvira inte nämnt, bara markerat med ett stumt dödskors.
    Vi vet ju inte vad som stod i de förlorade diktraderna, så denna tolkning får ses som en hypotes från författarens sida, kanske är den helt felaktig.
    En sak är jag dock helt övertygad om: att Elvira låter dikten sticka upp ur fickan fullt synlig är helt avsiktligt. Hon kunde ha stoppat ner pappret ordentligt, då hade det varit bättre skyddat mot väder och vind, men hon väljer att låta pappret synas väl.

Elvira vill att hennes dikt ska hittas och läsas av eftervärlden, som en sista hälsning från henne till oss!


Pastor Schousboes notering om Elviras död i kyrkboken för Landets socken. Texten lyder: ”Nr. 4. Død 20. eller 21. Juli, begravet 27. Juli / Hedevig Antoinette Isabella Eleonora Jensen (Elvira Madigan). / Artistinde ved et Beriderselskab. 24 Aar. / Ligsynsattest ved Distriktslægen: Myrdet ved Skud gjennem højre Øre.” (Landsarkivet for Fyn)

Till vänster: Elvira i Köpenhamn, augusti 1886. (Okänd fotograf, återgivet efter Muusmann
Till höger: Det kanske sista fotot av Elvira, taget av Bollnäsfotografen John Wigstén, våren 1889. (Tåsinge lokalhistoriske Arkiv)


  • [1] NYTT: Av allt att döma har de båda husen förväxlats. Strandgade 6 var förmodligen det där paret åt sina måltider (och sov en natt i början av juni 1889). De bodde av allt att döma sina sista nätter under tak i ett helt annat hus, den troligaste adressen är Strandgade 52, men detta är inte helt bevisat. Tack till Helene Louise Hansen för denna information.
  • [2] Efter domstolsförhör med de berörda personerna, återgivet i Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 93–95.
  • [3] Ibidem sid. 72. NYTT: i boken anges att det var spegeluret hon lämnade kvar i Troense, detta är av allt att döma felaktigt.
  • [4] www.svendborghistorie.dk
  • [5] Fyns Amts Avis 2014-07-13 samt Benta Nielsen muntligen. Datumet 19 juli nämns inte i tidningsnotisen, men har bekräftats av Benta Nielsen. NYTT: Denna information fanns inte då jag skrev boken, och saknas därför i den tryckta upplagan.
  • [6] Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 41.
  • [7] Svendborg Amtstidende 1889-07-23.
  • [8] Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 96–98.
  • [9] NYTT: Det har visat sig att Skånska Aftonbladet har knyckt hela sin artikel från Morgenbladet i Köpenhamn samma dag. Detta innebär att den person som rapporterade om sina iakttagelser, och gjorde en avskrift av Elviras sista dikt, var dansk och inte svensk. Jag kan bara beklaga att jag inte uppmärksammade detta i tid! Dessbättre påverkas ju inte sakinnehållet i min bok av detta misstag. Hela Morgenbladets artikel finns bland källtexterna nedan.
  • [10] Det kan kanske påpekas, att så här detaljerade beskrivningar från en mordplats aldrig skulle förekomma i nutidens dagspress.
  • [11] Fyns Tidende 1889-07-25.
  • [12] Skånska Aftonbladet 1889-07-26. I Elviras dikt har tidningen ”som” i stället för ”kom”; eftersom det uppenbarligen rör sig om ett tryckfel har det här rättats.

För hela boken gäller © Klas Grönqvist 2013,2019. Citat kan naturligtvis göras efter sedvanliga regler.