7. Enleveringen

Rullan i Sundsvall var vid denna tid en park, där det bland annat fanns en vattenkuranstalt med badhus och hotell, en teater och en cirkusbyggnad. När cirkus Madigan hade premiärföreställning på Rullans cirkus den 18 maj 1889 mådde Elvira uppenbarligen mycket dåligt psykiskt. Mamma Laura skriver:

  • Då tänkte jag att med tiden blir allt bra, då hon alltid ville vara ensam med lektyr, tills det i Sundsvall blev allvarligt; då anade jag att flickan ej mer var densamma. Då depeschen kom ville jag bryta upp den, men för sent. Då tog jag i förhör en ung flicka som nu är hos mig sedan tre år och frågade ”har du lämnat några brev från Elvira till posten?”, men svaret blev nej. Dagen efter var Elvira försvunnen och den nämnda flickan har lämnat brev nästan två år[1] på posten, men ingen förrådde henne.
Rullan i Sundsvall. Cirkusbyggnaden, där Elvira uppträdde för sista gången, skymtar i fonden. Närmast ses badhotellet, troligen var det härifrån Elvira smet ut på morgonen den 28 maj 1889. (Från internet, originalfotot i Sundsvalls museum)

Flickan som mamman skriver om är den tidigare nämnda Hedvig Andersson, vid denna tid 18 år gammal. Den depesch mamma Laura nämner är förmodligen Sparres sista brev till Elvira, med instruktioner om hur hon ska iscensätta sin ”rymning”. Det är förmodligen samma brev som omnämns i Sundsvalls Tidning strax efter Elviras död, insidesinformation som måste komma direkt från familjen Madigan:

  • En lycklig slump var nära att förebygga hela den nu timade katastrofen. Någon dag före flykten från Sundsvall hitväntade fröken Elvira ett bref från löjtnant Sparre som innehöll öfverenskommelsen om sammanträffandet.
    Brefvet kom.
    Händelser ville emellertid att det oaktadt alla försiktighetsmått, först föll i händerna på fru Madigan, fröken Elviras mor. Just som modern skulle bryta brefvet, hvilket endast var märkt med initialer, kom emellertid dottern tillstädes och fick se det. Med orden ”Nej, mamma, det är mitt”, slet hon till sig biljetten. Ett ögonblick endast och hela planen hade varit röjd och sannolikt förhindrad
    .[2]

Som vid flera andra tillfällen var det denna gång uppenbarligen ytterst nära att Sparres planer avslöjats, och att mordet på Elvira därmed kunnat förhindras.
    Recensionen i Sundsvalls Tidning efter premiärföreställningen är berömmande, men Elvira omnämns inte med ett ord![3] Detta torde vara unikt för henne, Elvira Madigan skrev man garanterat alltid om, och dessutom alltid i positiva ordalag. Att hon inte ens omnämns kan bara betyda en sak: Elvira kunde inte uppträda, hon mådde väl helt enkelt för dåligt psykiskt.
    När hon sedan väl bestämt sig för att göra Sparre till viljes tycks hon dock ha lugnat ner sig, för de följande dagarna nämns hon i recensionerna:

  • … Dess prima donna, mademoiselle Elvira, är en särdeles sympatisk företeelse vare sig hon med ridspöet säkert och elegant styr sin springare eller såsom ”fille de l’air” graciöst sväfvar fram på den smala lindansaretråden.[4]
  • Cirkus Madigan har i sommarhettan och vårbrådskan, om hvilka båda man kan tala på en gång i dessa dagar, blifvit oförtjent negligerad af publiken.
    Sällskapet har på sin repertoar flere nummer, som man icke får se bättre utförda af de stora sällskapen. Gymnastiken är Madigans specialité; bröderna Coron idka denna ”konstgren” med öfverlägsen skicklighet, medan fröken Hedvig Andersson – namnet klingar så svenskt – visar en vighet som helt enkelt är ouppnådd. Och så ha vi fröken Elvira. Hennes produktioner på ståltrådslina äro oemotståndliga, utförda med ”glimrende raffinement”. Vi undra icke på, att kung Christian IX i ett ögonblick af förtjusning skänkte den intagande damen det guldkors, som hon nu med berättigad stolthet bär å bröstet.
    Fröken Rosa är en värdig medtäflare om publikens ynnest. Som parforceryttarinna utvecklar hon behag och stil.
    Sällskapet clowns äro mycket originella och roliga och det unga Sundsvall kan näppeligen ha muntrare än en afton på cirkus. Sällskapet lider brist på hästar.
    [5]

    Den sista föreställningen där Elvira medverkade gavs söndagen den 26 maj. Då framfördes symboliskt nog illusionstricket ”Den försvinnande damen”.[6] Eventuellt gavs en föreställning också påföljande dag, men eftersom ingen av Sundsvallstidningarna kom ut på måndagar har det inte gått att via annonser bekräfta detta. Några affischer eller program från Sundsvall verkar inte finnas bevarade.

Den 3 maj hade Sparre begärt två månaders tjänstledighet från den 27 samma månad, vilket beviljats av generalbefälhavare Peyron den 9. Dock skulle Sparre inställa sig två dagar i juli, den 9 och den 15, i samband med ett skvadronsmöte,[7] detta möte skulle han emellertid komma att utebli från. Han var dessutom bara beviljad permission för vistelse inom riket, ville han lämna landet måste han begära särskilt tillstånd för detta, vilket han alltså inte besvärat sig med att göra. Många av hans kollegor tycks ha begärt och fått tillstånd att resa utomlands utan problem, så varför inte även Sparre gjort likadant är oklart. Kanske visste han att han inte skulle beviljas att få resa utomlands, av orsaker som vi idag inte känner till. Men det troligaste är väl att han helt enkelt struntade i om han bröt mot reglerna, för att stanna i landet hade han inte en tanke på. Att han och Elvira skulle ta sig till Danmark kan ha i och för sig ha varit hennes förslag, hon tycks ju ha varit mycket förtjust i detta land, som hon tycks ha betraktat som sitt hemland. Men vid det här laget borde väl Elvira och Sixten ha hunnit komma överens om vart de två skulle ta vägen, så Sparre måste ha varit väl medveten om att han skulle bege sig utomlands.

Sixten Sparres beviljade permissionsansökan för sommaren 1889. Han var alltså inte desertör, som så ofta påståtts. (Krigsarkivet, Stockholm)

    Sparres privatekonomi är ju som vi tidigare sett inte den bästa vid denna tid. För att ha råd med resan är han tydligen tvungen att snabbt få fram nya, friska pengar. Han ser till att få ut sin lön för hela andra kvartalet 1889 i förskott, som ursäkt anför han tydligen att han hade haft kostnader för en tjänsteresa till Strömsholm.[8] Den 10 maj säljer han dessutom som tidigare nämnts en av sina två hästar, vilket bör ha inbringat cirka 1000 kr om hästen var av god kvalitet.[9] Den 1 maj hade han dessutom lånat 400 kronor av greve von Rosen, en av otaliga skulder.
    Kommenderingen till Kavalleriskolan i Stockholm upphör den 15 maj, och de två sista veckorna av sin militära karriär tjänstgör Sparre återigen vid Skånska dragonregementet. Sin sista tjänstgöringsdag, den 25 maj, rekvirerar han så ammunition till sin revolver m/1887. Rekvisitionen beviljas påföljande dag (söndag!) av självaste regementschefen von Seth.[10] Varför ett sådant bagatellärende måste beslutas så högt upp är oklart. Kanske har Sparre glömt bort att rekvirera patroner tidigare, men troligare är kanske att han vill chikanera sin chef genom att se till att det är denne som lämnar ut de dödande kulorna. Vad Sparre ska ha ammunitionen till vet vi ju redan, men ingen på regementet anade tydligen oråd.

Ett kusligt dokument. Sparres sista dag på jobbet rekvirerar han ammunition till sin revolver m/1887. Med dessa kulor dödade han sedan både Elvira och sig själv. (Krigsarkivet, Stockholm)

    Sparre reser sedan norrut, antingen tar han nattåget till Stockholm på kvällen den 26 eller morgontåget den 27. Elvira lämnar av allt att döma Sundsvall på morgonen tisdagen den 28 maj 1889, samtidigt som Sparre efter övernattning i Stockholm sätter sig på norrlandståget. På kvällen samma dag bör de två ha sammanstrålat i Bollnäs.
    Det går ännu inga nattåg på Norra stambanan vid denna tid, så Elvira och Sixten måste övernatta i Bollnäs, gissningsvis på Järnvägshotellet. Hur deras första natt tillsammans förlöper vet vi av förklarliga skäl ingenting om, men Elvira måste ha varit helt medveten om vilka tjänster Sparre förväntade sig av henne …
    Det verkar som om Elvira alltid varit tillsammans med sin mamma. Förmodligen hade de två knappt varit ifrån varandra en enda dag. Den dag hon nu tillbringat på tåget från Sundsvall till Bollnäs är därför troligen det enda tillfälle i Elviras liv som hon är helt ensam. För när hon väl mött Sparre i Bollnäs lär han ju knappt ha släppt henne med blicken en sekund. I varje fall lär han sett till att hon inte umgicks med andra människor såvida inte han själv var med.
    Mamma Laura var uppenbarligen en dominerande och överbeskyddande person, som i vanliga fall knappt tillät Elvira att prata med främlingar. Men man bör notera att Laura själv tydligen aldrig vek från sin mammas sida. Elviras mormor Anemaria var tydligen hela tiden med på alla resor, även när hon blivit för gammal för att själv uppträda i manegen.[11] Även efter Elviras död fortsatte detta förhållande, de båda damerna var som det verkar alltid tillsammans ända till mormoderns död 1908. Jag vill inte dra några djupare psykologiska slutsatser av detta faktum, men man får intrycket av att mamman räknat med att Elvira skulle bete sig på liknande sätt och stanna kvar och ta hand om sin mor.

Elvira hade uppenbarligen aldrig berättat för någon om vad som skulle ske. Hedvig Andersson, som ju var den som förmedlat breven till och från Sparre, var uppenbarligen införstådd med att Elvira tänkte resa bort, men hon förstod knappast vidden av det hela. Enligt Hedvig var det först kvällen innan Elvira försvann som hon berättade att hon skulle resa bort, samtidigt som hon inpräntade att föräldrarna absolut inte skulle få veta något.[12] Elvira var ju sedan ett halvår myndig,[13] och kunde därför flytta hemifrån precis när hon själv behagade, men hon var uppenbarligen alltför dominerad och modersbunden för att våga konfrontera föräldrarna med sina (eller rättare sagt Sparres) planer. Som minne fick Hedvig ett korsstygnsbroderi med bibelspråk, som Elvira själv hade sytt. Detta arbete sparade Hedvig Köhler (som hon så småningom kom att heta) tydligen sedan i hela sitt liv, var det finns idag är okänt.

Det korsstygnsbroderi som Elvira själv gjort, och som hon skänkte Hedvig Andersson strax innan hon lämnade cirkusen i Sundsvall. (Aftonbladet 1943-09-14)

    Får att få pengar till resan hade Elvira någon av de sista dagarna innan hon försvann varit till någon pantbank i Sundsvall med det mesta av sina smycken. Rimligen bad hon någon på cirkusen att ordna detta åt henne, själv var hon nog för hårt övervakad eller för blyg för att våga besöka pantbanken på egen hand.[14] Två pantkvitton på totalt cirka 348 kronor skulle sedermera påträffas bland Elviras kvarlämnade papper på hotellrummet i Svendborg.[15] Det mesta av vad Elvira ägde av värdesaker tycks hon ha pantsatt, och tydligen slank även en del av mamma Lauras guld och smycken med, sådant som Elvira egentligen bara fått till låns.[16]
    Vad Elvira behöll av guld och nipper var tydligen bara saker med starkt affektionsvärde för henne, framför allt kung Christians guldkors, som hon enligt samstämmiga uppgifter var enormt stolt över. Dessutom det tidigare omnämnda gulduret från Lemberg[17] samt några småsaker som två guldnålar och en brosch.
    Av Lauras brev kan man också möjligen dra slutsatsen att Elvira skickat Sparre värdesaker redan innan hon lämnade familjen. Mamman skriver:

  • Men allt hon hade av minnen från mig och styvfadern har hon gjort till pengar för att understödja Sparre med pengar. Hon har sänt honom mycket och mångt, men han aldrig henne ett frimärke, blott dikter och verser, och tryckt på henne sedan länge att lämna sin moder, men förnuftet talte, och i allt arbetade hon för att behålla sin heder.

    Formuleringen är dunkel, men det kan tolkas som att Elvira blivit rejält sol-och-vårad av Sparre, som lurat av henne pengar redan innan hon försvann från familjen.
    Det bör kanske i sammanhanget påpekas att cirkusfolk och andra resande förr ofta köpte guld och juveler mest för att ha som sparkapital.[18] Föremålen var lätta att föra med sig och kunde sedan pantsättas när tiderna blev sämre. I våra dagar har man gått över till att använda bankkonton för detta ändamål.
    Det mesta av vad hon ägde av kläder och annat tycks Elvira ha tagit med sig, så hon måste fått hjälp att bära sitt bagage den knappa kilometern från Rullan till järnvägsstationen. Enligt Hedvig Andersson var det några av akrobaterna på cirkusen som hjälpte henne, rimligen hade Elvira betalt dem för saken, både för bärhjälpen och för deras tystnad. Elvira ska enligt mamma Lauras brev ha mutat folk i sin omgivning för att de skulle hålla tyst, i så fall rimligen på order från Sparre. Vi vet nu inte exakt hur mycket av sina ägodelar hon lämnade kvar, men bland saker hon inte verkar ha tagit med sig finns i varje fall hennes cirkusdräkter och hennes pianonoter. De minnesalbum med tidningsklipp och hyllningsdikter som Politiken skriver om i sin intervju nämns inte i handlingarna från Svendborg, men detta kan ju bero på att de bedömdes som värdelösa. Om hon lämnade dem kvar var det kanske för att de påminde henne alltför mycket om hennes cirkusliv, som hon nu ville lämna bakom sig.
    Korset tog hon trots allt med sig, det hade alltför stort affektionsvärde för henne för att hon skulle kunna lämna det kvar. Hur hon gjorde med Sparres alla brev är obekant. Mamman fick tydligen sent omsider reda på en del av innehållet i breven, men det kan ju röra sig om vad hon fått höra i andra hand via till exempel Hedvig Andersson. Kanske slängde Elvira breven efterhand, om hon nu inte tog dem med sig. Breven tycks hur som helst inte finnas bevarade idag, liksom inte heller Elviras svarsbrev till Sixten.

Elvira smiter alltså ut tidigt på morgonen, innan de andra vaknat. Hon lär ha låst dörren till sitt rum och gömt nyckeln, så först tror familjen bara att hon försovit sig. När man sent omsider anar oråd och tar sig in i hennes rum är det bara för att konstatera att hon är borta. Hon ska ha lämnat ett avskedsbrev ”formligen dränkt i tårar”, där hon bland annat ska ha skrivit något i stil med ”om ni inte hör av mig på fjorton dagar, så kan ni betrakta mig som död”.[19] Om detta är korrekt måste hon ha anat att det hela kunde komma att sluta illa. Sparre hade som sagt tydligen skrivit om död och självmord i sina brev, och även om Elvira hoppades att Sparre skulle tänka om när hon gjorde honom till viljes, kunde hon ju inte vara säker på att lyckas. Och det gjorde hon ju inte heller.
    Elviras tåg avgick inte förrän klockan 9.40, så om familjen upptäckt hennes försvinnande med en gång när man vaknat hade man säkert hunnit ta sig till stationen för att stoppa henne. Elvira var ju uppenbarligen en lydig flicka, som säkert hade gjort som hennes mamma sagt, om bara föräldrarna fått reda på vad som var i görningen.

Elvira lämnade Sundsvall med tåg 286 den 28 maj 1889 för att via Ånge ta sig till Bollnäs, där Sparre mötte. (Sveriges Kommunikationer, i Sveriges järnvägsmuseums bibliotek)

    Man kan ju ana Sixten Sparres hand bakom hela Elviras agerande i samband med försvinnandet, han hade säkert gett henne instruktioner efterhand om hur hon skulle agera. Hela hemlighetsmakeriet med poste-restantebrev och Hedvig Andersson som kurir, allt för att hålla Elviras föräldrar okunniga om vad som försiggick, var uppenbarligen hans idé. Mamma Laura hade som sagt knappast tillåtit en öppen brevväxling, i varje fall inte med Sparre, som hon ju träffat både i Kristianstad och i Ljungbyhed. Han hade nog insett att han inte lyckats framstå som någon svärmorsdröm.
    Det finns inga hundraprocentiga bevis för att det var just den 28 maj som Elvira lämnade familjen och cirkuslivet. Detta datum är dock det som uppges av vanligtvis välunderrättade Sundsvalls Tidning.[20] Eftersom vi vet från mamma Lauras brev att hon tog ångfartyget Carl XV samma dag för att försöka genskjuta Elvira och Sparre i Stockholm, måste Elvira ha rest något av de datum detta fartyg avgick från Sundsvall. De enda möjliga dagarna är 28 maj, 3 juni och 10 juni 1889.[21] Det mesta tyder på att det är det förstnämnda datumet som är det rätta. Den slutsatsen kan man dra bland annat av bevarade väderleksapporter, mer om detta strax.

Följande dags morgon, alltså den 29 maj, fortsatte Sparre och Elvira sin långsamma tågresa från Bollnäs mot Stockholm. Mamma Laura, av allt att döma med mormor i släptåg, hade som sagt redan dagen innan tagit s/s Carl XV mot Stockholm, avgångstiden från Sundsvall var denna dag klockan 9 på kvällen.[22] Detta ångfartyg var det snabbaste på traden, det gjorde 14,5 knop och hade dessutom fördelen att det gick nonstop hela sträckan från Sundsvall till Stockholm.[23] I bästa fall gjordes resan på under 16 timmar,[24] och under normala förhållanden hade mamma Laura inte haft några svårigheter att hinna före till Stockholm och stå på perrongen och vänta när Elvira och Sparre anlände till Stockholms central klockan 16.25. Hade mamman bara kommit först till Stockholm hade hon som sagt säkert lyckats tala sin dotter tillrätta och förmått henne att återvända till familjen. Hon hade låtit Sparre få sina fiskar varma, och sedan hade han fått sköta sitt självmord på egen hand. Och Elvira …, ja hon hade väl fått leva ett normalt liv och därför varit bortglömd idag, och denna bok hade aldrig blivit skriven.

Bollnäs järnvägsstation. Troligen övernattade Elvira och Sparre på Järnvägshotellet, som här ses närmast till höger om stationshuset. (Foto från 1878 i Stig Nybergs samling, nu på Sveriges järnvägsmuseum, Gävle)
Från Ånge fortsatte Elvira till Bollnäs med tåg 263. Följande morgon bör hon och Sparre ha fortsatt med tåg 231 mot Stockholm. (Sveriges Kommunikationer, i Sveriges järnvägsmuseums bibliotek)

    Så väl gick det nu inte, för oturen grinade återigen Elvira i ansiktet: s/s Carl XV försenades på grund av dimma, och Laura och mormor hann inte fram till Stockholm i tid.[25] Troligen hade Elvira och Sixten Sparre direkt hoppat på nattåget till Malmö, som avgick klockan 18.00.[26] Och när de anlände till Malmö klockan 7.20 följande morgon får man väl förmoda att de tog första bästa färja till Köpenhamn. Sparre ville väl ut ur landet så snabbt som möjligt; Malmö låg ju i hans hemtrakter där han riskerade att bli igenkänd, och han anade kanske dessutom att han hade Elviras mamma i bakhasorna.
    Det faktum att Carl XV försenades på grund av dimma styrker teorin om att det var den 28 maj som Elvira lämnade familjen i Sundsvall. Väderläget detta dygn var nämligen sådant att det var stor risk för dimma i dessa farvatten. I början av juni hade vädret förändrats till det bättre: de låga molnen hade försvunnit, varför risken för dimma de alternativa datumen bör ha varit mycket liten.[27]
    Vi vet inte om mamma Laura eller mormor gjorde något försök att ta sig vidare till Danmark för att leta efter Elvira och Sixten. Om paret stannat i Köpenhamn en längre tid hade det knappast varit något större problem att hitta dem. Klart är i alla fall att de inte bodde på något av stadens bättre hotell. Berlingske Tidende publicerade dagliga listor över nyanlända gäster på Köpenhamns viktigare hotell, och där återfinns varken Sixten eller Elvira. De kan i och för sig ha skrivit in sig under falska namn, men det troliga är nog att de aldrig övernattade i Köpenhamn utan fortsatte resan redan samma kväll. Elvira tycks i alla fall ha blivit igenkänd när paret besökte Tivoli, där ju Elvira firat sådana triumfer tre år tidigare.[28] Säkerligen var det hon som ville uppleva denna plats ännu en gång, Sparre ville nog helst av allt försvinna ut i landsorten så snabbt som möjligt. Dels för att inte riskera att Elviras mamma skulle dyka upp, dels ville han nog inte själv bli igenkänd tillsammans med Elvira; det skulle ha satt igång diverse oönskat skvaller.
    Efteråt skulle det dyka upp tidningsskriverier om att de två varit synliga på olika platser i Danmark,[29] men dessa är lösa påståenden som saknar substans. Men det är i alla fall klart att de inte kan ha rest direkt från Köpenhamn till Svendborg. De två övernattade nämligen i Troense på Tåsinge några dagar efter pingst (pingstdagen 1889 inföll den 9 juni).[30] Det är dock helt okänt var paret höll hus under de cirka två veckor som förflöt innan de dyker upp på Tåsinge. Kanske reste de runt i Danmark, kanske var de en vända ner på Kontinenten.

Den 18 juni skriver de i alla fall in sig på Hotell Svendborg. Sparre använde sitt riktiga namn men en falsk titel: ”greve Sparre med hustru på bröllopsresa”.[31] Grevetiteln hade han inte rätt till och Elvira var ju ingalunda hans hustru, han var ju fortfarande gift med sin Luitgard. Någon tanke på skilsmässa hade han nog heller aldrig, det var bara något han förespeglat Elvira för att invagga henne i tron att de två hade en framtid tillsammans.
    På hotellet bodde de i två rum, om det rörde sig om två enkelrum eller en svit framgår inte av bevarade dokument, men man kan väl gissa att de höll sig med en svit. Sparre ville ju leva så flott som möjligt för att kunna slösa bort sina sista slantar, kanske hade de stannat en natt i Troense bara för att bröllopssviten på Hotell Svendborg ännu inte var ledig.[32]

Hotell Svendborg, där Elvira och Sparre bodde. Enligt en sentida tradition ska paret ha bott i tornrummet på vindsvåningen, men detta är nog föga troligt. Av bevarade dokument framgår att de disponerade två rum, så troligare är nog att de hade en svit på första eller andra våningen. (Svendborg byhistoriske arkiv)

    I Svendborg uppträdde de diskret. De umgicks inte med andra hotellgäster, utan höll sig mest för sig själva. De gjorde också utflykter i omgivningarna, och man kan väl anta att de var över till Tåsinge flera gånger och redan var bekanta med trakten när de på slutet sökte sig tillbaka dit. Att de två inte deltog i sällskapslivet på ett sätt som det vid denna tid nog förväntades beror enligt vad jag tror på följande: Sparre var rädd att Elvira skulle låta sig påverkas om hon fick tillfälle att tala med andra, då skulle hon kanske motsatt sig att följa honom i döden. Genom att se till att hon i princip bara pratade med honom kunde han behålla kontrollen över henne och göra henne till ett lydigt redskap för sina planer. För Elvira var ju som sagt säkerligen inte alls självmordsbenägen såsom Sparre. Hon hade lämnat familjen för att hon trodde att hon kunde avstyra hans självmordsplaner och tala honom till rätta om hon gav sig åt honom och så småningom gifte sig med honom. Tyvärr skulle det ju visa sig att hon hade fel, hans påverkan på henne visade sig vara starkare.
    Till att börja med lär Sparre ha betalt sina hotellnotor efterhand, men så småningom bad han att få kostnaderna satta på räkning. Genom att betala för sig i början visade han att han var stadd vid kassa, och kunde därför få kredit framöver. I själva verket var det uppenbarligen så att parets gemensamma reskassa börjat sina. Men Sparre låtsades som ingenting: det omaka paret bodde kvar, åt och drack på kredit. Sparre ville ju som sagt skuldsätta sig så mycket det bara gick innan han tog livet av sig.
    När paret bott i Svendborg nästan en månad tyckte dock hotelldirektör Petersen att det började bli dags för Sparre att göra rätt för sig. Han presenterade en räkning som vid det laget uppgick till drygt 200 kronor. Sparre höll god min och erbjöd sig att betala genast, trots att han vid denna tidpunkt måste varit praktiskt taget luspank. Han undrade dock om det inte skulle vara mer praktiskt om han betalade hela notan på en gång senare, eftersom de två ändå tänkt lämna hotellet nästa måndag.[33] Petersen gjorde misstaget att gå med på detta. Hade han konfronterat Sparre och krävt omedelbar betalning hade ju denne blivit bet, och så hade hela bedrägeriet rullats upp och Elvira kanske fått leva. För bedrägeri var det ju fråga om när han och Elvira bodde kvar trots att de inte längre hade pengar till hotellräkningen. Men så barskt agerade nog ogärna en vanlig hotelldirektör mot en officer och adelsman på den tiden. Att godtrogna människor litade på högt uppsatta personer, vilket uppenbarligen var alltför vanligt förr i tiden, var något som Sparre utnyttjade systematiskt; det vittnar hans otaliga skulder om.
    Det var måndagen den 15 juli som Sparre och Elvira lämnade hotellet i Svendborg för att aldrig återvända. Kvar på rummen fanns allt deras bagage, på hotellet hade Sparre sagt att de två tänkt göra en utflykt på ett par dagar. På onsdagen fick hotellet ett brev från Sparre om att de båda skulle återvända dagen därpå, vilket emellertid inte skedde.

Några dagar tidigare hade Sparre förärat Elvira en dikt, som senare skulle påträffas bland hennes kvarlämnade papper på hotellrummet, enligt uppgift tillsammans med en vid det laget helt vissnad blombukett. Med modern stavning lyder den som följer:[34]

  • Brudbuketten
    Underbar och skön att skåda
    låg buketten frisk på bordet,
    rosor kyssta utav solen,
    liljor smekta utav västan.
    Bruden, nittonårig ungmö,
    hade fått den av sin fästman
    just i dag på bröllopsdagen.
    Ljuva dag, som skulle viga
    samman tvenne trogna hjärtan
    och hon går så glad mot bordet,
    kysser rosor, kysser liljor,
    och mot barmen rosor, liljor
    kärleksfullt och ömt dem sluter
    och betraktar glad dem åter.
    Dock nu bäst hon dem betraktar
    drar en tanke utav vemod
    genom ungmöns själ, och sorgsen
    talar hon till rosor, liljor:
    ”Underbara, sköna blommor,
    o, hur ljuvligt friskt I doften,
    svaren, svaren om I veten
    att idag Er tid är ute,
    att hur än I glöden, strålen
    skolen I Er fägring mista
    innan kvällen västern purprat,
    sakta vissna bort, o svaren:
    Veten I att Döden skurit
    redan bort Er svaga livstråd?”
    Men till ungmön viska sakta
    rosor, liljor: ”Granna flicka,
    slut är döden, detta veta
    vi som döden redan tagit,
    när från stängeln oss han skiljde.
    O, hur skönt än att i döden
    tjusa, då är döden hurtig.
    Minns att du en dag skall vissna;
    kan du tjusa än i döden,
    kan du locka kyssen åt dig
    sluta uti kärligt famntag,
    lika ljus blir då din dödsstund,
    som vår sista suck i dag.”
    Så till fager ungmö viska
    rosor, liljor – men då kvällen
    skönast glödde uti väster,
    låg hon stel och kall på båren
    och med bleka kinden lutad
    mot de vissna rosor, liljor.
    10. Juli 1889.
                          Sixten Sparre

Denna dikt, som uppenbarligen var ett av många sätt att ”hjärntvätta” Elvira för att få henne att gå med på vad han tänkte göra med henne, är av sällsynt hög kvalitet, särskilt i jämförelse med Sparres tidigare publicerade alster. Det är svårt att förklara hur han på de två år som gått sedan publiceringen av hans mediokra ”I bunden form” lyckats lyfta sig i håret och svinga sig upp på parnassen på detta sätt. Kontakten med Elvira kan ju i och för sig ha skänkt honom inspiration, men det tycks ju också vara så att tilltagande sinnessjukdom hos en person ibland kan leda till högre kvalitet på dennes konstnärliga alster. Det finns ju åtskilliga exempel på detta, inte bara inom poesin utan också inom många andra konstarter.[35]
    Påföljande dag skriver Sparre i sin almanacka, vilken även den senare hittas på hotellrummet:[36]

  • Till min vän John Rothstein från Sixten, som slutade först.
    Där finns ingen människa, som gör dig gott utan beräkning; – procentisk i sin finaste form. – Detta är A och Ö av livet.
    När en människa föds, då jublar man; – när en människa dör, då gråter man; – det borde vara tvärtom.

                          S. Sparre.

Den sistnämnda av dessa cyniska aforismer har av vissa påståtts vara ett citat från Søren Kierkegaard.[37] Emellertid är det inte känt från hans skrifter,[38] så man får väl anta att Sparre kläckte ur sig dessa ”visdomsord” på egen hand. Dikten och aforismerna bevisar i alla fall att Sparre följer en noga uttänkt plan, och att mordet och självmordet inte är någon tillfällig ingivelse, utan han fullföljer sin plan till punkt och pricka när de två så småningom sitter i skogen på Tåsinge utan pengar och utan mat.

Den 12 juli hade cirkus Bergman & Steckel haft premiär i Svendborg. Det var just på denna cirkus Elviras halvbror Oscar varit lärling under åtskilliga år. Även om han inte längre fanns kvar där var Elvira så välkänd i cirkuskretsar att hon säkert riskerat att bli igenkänd av cirkusens artister. Fantasifulla författare har hävdat att det var av denna orsak som Elvira och Sparre brådstörtat skulle ha lämnat staden. Så var dock knappast fallet, dels fanns paret kvar i staden tre dagar efter cirkusens premiär, dels är det uppenbarligen hotelldirektör Petersens räkning som får Sparre att fly fältet. Hade inte denne lämnat sin faktura på Sparres rum hade paret förmodligen stannat ytterligare en tid.
    I stället drog sig Sparre med den vid det här laget förmodligen mycket uppgivna Elvira undan till den lilla sydfynska ö som skulle komma att bli sista stoppet på hennes resa genom världen och livet. Vid det här laget insåg hon säkert vilket öde som väntade henne, men hon hade inte kraften att förhindra den tragiska finalen.


  • [1] Laura eller Hedvig minns fel här, brevväxlingen pågick i knappt ett år.
  • [2] Sundsvalls Tidning 1889-07-27.
  • [3] Ibidem 1889-05-21.
  • [4] Ibidem 1889-05-22.
  • [5] Ibidem 1889-05-25.
  • [6] Annonser i Sundsvalls Tidning och Sundsvallsposten 1889-05-25.
  • [7] Permissionsansökan i Krigsarkivet, Stockholm: Skånska dragonregementet: regementsexpeditionen, E VII vol. 170.
  • [8] Ibidem: Registratur utgående skrivelser, CIa nr. 444.
  • [9] Ibidem: Utgående rapporter och förslag, BIII. Sparres återstående häst värderades till ungefär detta belopp i bouppteckningen.
  • [10] Krigsarkivet, Stockholm: Skånska dragonregementet: regementsexpeditionen E VII, vol. 170.
  • [11] NYTT: Uppgiften att Elviras mormor alltid reste med sin dotter Laura kommer från Lauras brev till Politiken, men måste nog ifrågasättas. När Laura var med Cirque du Nord i Nordtyskland 1866-67 tycks mormor ha varit kvar fast bosatt i Stockholm, av folkbokföringsuppgifter att döma. Elviras mormor nämns ingenstans från Lauras och Elviras resor, men eftersom hon inte längre uppträdde som cirkusartist var hon ju knappast av intresse för tidningsläsarna. Värt att notera är att hon inte förekommer i listan över nyanlända resande i Wien enligt Neues Fremdenblatt.
  • [12] Intervju med Hedvig i Aftonbladet 1943-09-14.
  • [13] Sedan år 1884 var myndighetsåldern i Sverige 21 år för bägge könen.
  • [14] Enligt intervjun med Hedvig Andersson var Elvira för blyg för att t.ex. besöka ett postkontor på egen hand. NYTT: En reflexion: om Elvira var så blyg som Hedvig Andersson påstår är det märkligt att hon klarade av att genomföra resan från Sundsvall till Bollnäs på egen hand.
  • [15] Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 122.
  • [16] Lauras brev.
  • [17] NYTT: Gulduret från Lemberg har Elvira säkerligen inte pantsatt. Det är säkert samma ur som det hon lämnade kvar i Troense. Gulduret är definitivt inte identiskt med spegeluret, som är ett enkelt, fabrikstillverkat väckarur och ingalunda av guld. Det har påståtts att Elviras värdfolk i Troense fick behålla gulduret som gåva, men detta är förmodligen felaktigt. Det troligaste är att Elviras mormor tog med sig gulduret tillbaka till Sverige, men vad som sedan hände med det är helt okänt.
    Det föremål Elviras värdfolk fick som gåva är med all sannolikhet den guldbrosch som idag finns på Tåsinge museum. Denna brosch hade Elvira förmodligen lämnat kvar på hotellrummet i Svendborg. Därifrån nämns två “Guldnaale”, värderade till 5 respektive 3 kronor. Enligt museet är föremålet inköpt i Genève, om och när Elvira uppträdde i denna stad är för närvarande oklart. Spegeluret är förmodligen identiskt med det “Vækkeur” à 3 kronor som nämns från hotellrummet.
    I Troense efterlämnade Elvira, förutom gulduret, ett smycke av silver i form av en hästsko. Även detta föremål är försvunnet idag. På fotot bär Rosa Madigan ett smycke som förmodligen liknar det som Elvira ägde. Många cirkusartister tycks ha ägt dylika hästskosmycken, jag har sett liknande på åtskilliga gamla artistfoton.
    Tyvärr har gulduret, guldbroschen, silversmycket och spegeluret ofta tidigare förväxlats av elvirologerna (inklusive undertecknad!).
  • [18] Så lär ha varit fallet för familjen Madigan i Värnamo. Se Aftonbladet 1960-08-19.
  • [19] Sundsvalls Tidning 1889-06-22.
  • [20] Ibidem 1889-07-31.
  • [21] Båttidtabeller i Sundsvalls Tidning m.fl.
  • [22] Annons i Sundsvalls Tidning 1889-05-28.
  • [23] Olsson: Svensk kustsjöfart 1840–1940, sid. 217.
  • [24] Sundsvallsposten 1889-07-10, ”Snabba resor”.
  • [25] Lauras brev.
  • [26] Tågtider enligt tidtabeller i Sveriges järnvägsmuseums arkiv, Gävle.
  • [27] John Ekwall, SMHI i e-post 2012-03-02.
  • [28] Politiken 1889-07-25. NYTT: Uppgiften om att Sixten och Elvira skulle ha setts på Tivoli i Köpenhamn under deras resa till Svendborg får nog betraktas som tämligen tvivelaktig. Informationen kommer ursprungligen från tidningen København 9 juli 1889, där det påstås att hon besökte Tivoli “i onsdags”, dvs. den 3 juli. Men vid denna tidpunkt var ju paret redan i Svendborg sedan drygt två veckor. Det är visserligen känt att de båda gjorde utflykter från hotellet, men åkte de ända till Köpenhamn? En sådan resa kan knappast ha gjorts över dagen med dåtidens kommunikationer. Är det inte troligare att hela historien är en anka? Tidningen anger ingen källa, men kanske har informanten tagit fel på person när denne sett en person som liknade Elvira. Om Elvira var där, var det säkerligen tillsammans med Sparre, men något manligt sällskap nämns inte i notisen. Hade hon haft manligt sällskap hade det säkert nämnts.
  • [29] Skånska Aftonbladet 1889-07-24.
  • [30] Efter domstolsförhör med Johanne Andersen, återgivet i Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 93–94.
  • [31] NYTT: I vilken utsträckning Sparre utgav sig för att vara greve är oklart. Primärkällan till att han någonsin skulle ha gjort detta är artikeln i Svendborg Amtstidende 23 juli 1889. Enligt denna ska Sixten ha skrivit in sig på hotell Svendborg som “Grev Sparre med hustru”. Hur tidningen fått denna information är obekant. En gissning är att tidningen frågat ut personal på hotellet, men i polisförhören med hotelldirektören nämns inget om någon “greve”. Om uppgiften är korrekt, dvs. att Sparre verkligen utgav sig för att vara greve, får nog betraktas som ytterst osäkert. Av denna fjäder blev det snabbt en präktig höna, han har ju gjorts till greve i alla skillingtryck, filmer och romaner m.m. Lika osäkert är det om han försökte tuta i Elvira denna lögnaktighet.
  • [32] NYTT: Enligt en sekundär, men någorlunda trovärdig, källa bodde Sixten och Elvira i rum nr 15 på hotellet (tidningen København 7 augusti 1889). Vilket rum som hade detta nummer är inte helt klarlagt, men med största sannolikhet låg det på första våningen i den nyare delen av hotellet. Nutida rumsnummer kan motsvara nr 110 (troligast) eller 111, men hotellet har byggts om flera gånger och rumsindelningen ändrats genom att nya dörrar tagits upp och gamla satts igen. Den äldre delen av hotellet ligger på Brogade, så rumsnumreringen började troligen där. Gissningsvis fanns ett tiotal rum på Brogade, varefter numreringen fortsatte i den nyare delen av hotellet på Havnepladsen; då med de lägre numren på första våningen. Totalt fanns det enligt Bogø 22 rum vid denna tid. Många av rummen var dubbletter (liksom Sixtens och Elviras rum), så det är omöjligt att räkna ut vilket rum som var nr 15 om man inte vet var i hotellet dubbelrummen fanns.
  • [33] Efter domstolsförhöret med hotelldirektör Peter Christian Petersen, återgivet i Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 91–92.
  • [34] Originalpubliceringen skedde i Politiken 1889-07-26; den finns återgiven i Politikens ortografi (som innehåller en del danismer och andra uppenbara fel) i Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 76–77.
  • [35] NYTT: Man kan t.ex. nämna nam som van Gogh, Nietzsche och Edvard Munch.
  • [36] Svendborg Avis 1889-07-24, här i moderniserad stavning; för originalortografin se Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 55. John Ambrosius Rothstein (1856–1923) var kurskamrat och kollega till Sparre, upplysningen om honom i brev från Björn Vinberg 2010-11-14.
  • [37] Bland annat i Sondrup Andersen: Kærlighed i Klunketiden, sid. 49.
  • [38] E-post från Tonny Aagaard Olesen, Søren Kierkegaard-Selskabet, 2011-03-20.

För hela boken gäller © Klas Grönqvist 2013,2019. Citat kan naturligtvis göras efter sedvanliga regler.