Bara några veckor efter att Sparre fått kontakt med Elvira i Ljungbyhed blir han kommenderad till Kavalleriskolan i Stockholm. Där skall han komma att vara stationerad i bortåt ett år, till mitten av maj 1889. Nästan hela den tid brevväxlingen med Elvira pågår befinner han sig alltså i huvudstaden, och det måste vara dit Elvira skickar sina svar på hans förmodligen mycket eldiga kärleksbrev.
Från Ljungbyhed fortsätter cirkus Madigan via Eslöv till Trelleborg. Redan innan första föreställningen skriver Trelleborgs Allehanda berömmande, särskilt om Elvira.[1] Av någon anledning apostroferas även Gisela, trots att hon varit borta från cirkusen i nästan ett år. Detta tycks ha gått tidningens näsa förbi, man har tydligen stirrat sig blind på tidningsklipp från besöket i Köpenhamn två år tidigare.
När föreställningarna väl börjar är lovorden inte sämre:
- Cirkus Madigan gaf sin första föreställning härstädes i torsdags afton för ett efter förhållandena här på platsen ganska godt hus, särskilt om man betänker, att det war första föreställningen. Allmänheten förhåller sig här liksom i alla småstäder något reserverad, just emedan den bjudes på så mycket underhaltigt. Cirkus Madigan är icke något af dessa ”band”, som bruka hemsöka de mindre samhällena utan den är, om wi så må uttrycka oss, ”en stor cirkus i smått,” d. w. s. att fastän den sommartiden ej räknar flera än 18 artister – wintertiden äro mellan 30 och 40 engagerade – så är det i allmänhet prima saker, som presteras. Fröken Elvira wore en stjerna för hwilken stor cirkus som helst. Skönhet och konst äro här parade. Man bör se henne. Wi kunna icke undgå att nämna fröken Hedvig, ormdamen, en gratiös och smidig warelse, samt den konstnärliga polska dansen af frökn. Elvira och Rosa. Marmortablåerna efter Molinska[2] konstwerk woro förtjusande, och beredde publiken stor estetisk njutning. Kostymerna äro eleganta. Musik exeqveras af en sextett messingsinstrument. Wi önska Directör Madigan talrikt besök, i synnerhet som wi ha hört, att han i så fall ämnar från Köpenhamn engagera flera artister för att kunna göra programmet så mycket mera omwexlande. I afton kl. 8 föreställning.[3]
Några dagar senare fortsätter tidningen med panegyriken:
- Föreställningar gifwas hwarje afton efter omwexlande program. Ett nummer på programmet återkommer dock hwarje qwäll och publiken längtar efter det ögonblick då fröken Elvira skall wisa sin feelika gestalt. Då klockan ljuder, rigtas allas blickar mot klädlogen, och den argaste qwinnohatare skulle wäl näppeligen kunna underlåta att med en liflig applåd helsa hennes framträdande på arenan. Hennes långa blonda hår draperar sig kring en formfulländad gestalt på samma gång som det helt sjelfswåldigt will dölja de sällsynt wackra anletsdragen. Wi instämma med en tysk tidning – ”Revue” – som säger att ”hon frapperar genom sin nordiska skönhet o owillkorligen erinrar om Frejas sagogestalt – en präktig förebild till en nordisk konungadotter”. Lägg härtill hennes eminenta konst och man finner det naturligt att hon öfwerallt blifwit publikens gunstling.
Miss Rosas ”blomsterflickan” samt James Madigans ”smålandsbonden” och ”indianen” äro glansnummer.
I afton gifwes en föreställning till förmån för fröken Elvira och wi hoppas, att allmänheten genom talrikt besök wisar sin tacksamhet, för det den blifwit satt i tillfälle att se en konstnärinna af högsta rang inom sin bransch, ty det är hon, änskönt hon uppträder i en småstad.[4]
Efter den uppenbarligen succéartade sejouren i Trelleborg besöktes Simrishamn, Sölvesborg och Karlshamn under augusti och början av september. I Karlshamn hade man ju varit redan i början av året, varför man valde att återvända dit så snart är obekant. Nästa stopp blev Karlskrona, där fanns cirkusen till början av oktober, varefter man tog sig till Kalmar, där man gav föreställningar i ridhuset under två veckor. Vid de flesta av de tidigare stoppen på resan hade cirkusen använt sig av sitt tält, men man föredrog tydligen att hyra in sig i ridhus eller teatrar när sådana lokaler stod till buds.
Från Kalmar har Kungliga biblioteket i Stockholm en god serie av program och affischer bevarade, varför det går att någotsånär följa hur programmet varierades från dag till dag. Programpunkter som återkommer varje dag är förutom Elviras lindans, ”ormflickan” Hedvig Andersson och Rosa Madigan med sitt dressyrnummer. Lotti rids åtta av nio tillfällen av John Madigan, den nionde gången av Elvira. Akrobaterna bröderna Coron framträder åtta gånger, medan pantomimer uppförs vid sju av nio föreställningar. Den tillfälligt inhyrda konstskytten kapten Fowler och hans assistent miss Nellie figurerar fyra gånger. Elvira och Rosa dansar olika nationaldanser tre gånger, vid två tillfällen utför Rosa en matrosdans på egen hand. Marmortablåerna, där artister i vita trikåer poserar som kända skulpturer, presenteras tre gånger,[5] medan cancan dansas fem gånger, dock tydligen endast av sällskapets herrar. Ett stort antal andra nummer utförs vid enstaka tillfällen. Oscar Madigan uppträder varje dag, men med varierande nummer.
För fler program från Kalmar och Västervik, klicka här
Förutom de nio bevarade programbladen har Kungliga biblioteket även tre affischer från Kalmar. Den 13 oktober hålls recettföreställning för Elvira, då hon enligt affischen ska göra entré på Lotti, denna gång i äkta spansk toreadorkostym som ”chevalier”, dvs. i herrsadel och iförd långbyxor. Nog en ganska pikant klädsel för en dam vid denna tid; kvinnor som red “på stan” gjorde det alltid med kjol och i damsadel, även på cirkus var det nog oftast så.
Från Kalmar bar det av till Borgholm, där man gav två föreställningar i Societetssalongen, varpå det redan följande dag var det premiär i Oskarshamn, där man stannade en vecka. Elviras recettföreställning skulle ha varit den 29 oktober, men denna ställdes in på grund av storm.[6] Man ville tydligen inte riskera att upprepa debaclet i Alvesta tidigare under året.
Efter ett återbesök i Eksjö (som inte tycks ha utfallit särskilt lyckligt ekonomiskt)[7] fortsatte man till Västervik, där man kom att stanna i nästan fyra veckor. Elviras sedvanliga recettföreställning inföll denna gång den 29 november, och några dagar senare, den 4 december, kunde Elvira fira sin tjugoförsta födelsedag, som ju tyvärr också skulle bli hennes sista. Nu var hon myndig och kunde göra som hon ville, åtminstone hade hon rätt att lämna familjen, vilket ju skulle bli aktuellt ett halvår senare.
Eskilstuna blev nästa stopp på Elviras ständiga resa genom världen och livet, där befann sig cirkus Madigan från mitten av december 1888 till första januari 1889. Under resten av januari följde så gästspel i Västerås och Sala. Den 1 februari var det dags för Arbetareföreningens lokal i Gävle att hedras med ett besök. Detta etablissemang var för litet för att cirkusens båda hästar skulle kunna uppträda, så det var nog välkommet när man den 17 kunde flytta över verksamheten till ridhuset på Alderholmen, där man höll till fram till början av mars. Elviras sedvanliga recett var den 27 februari.
Efter drygt en månad i Gävle var det dags att dra vidare till Söderhamn, där man framträdde under två veckor i mars. Nästa anhalt blev Bollnäs, där Elvira för troligen sista gången gick till fotografen; de sista kända bilderna av henne togs av John Wigstén under dessa dagar. Via Ljusdal, där man gav två föreställningar i Godtemplarsalen i mitten av april (den andra recett för Elvira), tog man sig till Hudiksvall, även där höll man till i Godtemplarsalen. Näst sista dagen i Hudiksvall, den 11 maj, gavs vad som kom att bli Elviras sista recettföreställning.
De sista fotografierna av Elvira togs av John Vigstén i Bollnäs. Efter Elviras död gjorde han sig som många andra fotografer en hacka på att sälja kopior av sina arkiverade negativ. Annonsen är från Söderhamns tidning 3 augusti 1889.
Hur kände då Elvira inför Sparres enträgna uppvaktning? Inte lätt att veta, så resten av detta kapitel får återge författarens hypoteser snarare än fakta: Under hela turnén genom Sverige hade Sparres kärleksbrev droppat in med täta mellanrum. Han bifogade tydligen ofta hyllningsdikter till Elvira i sina brev, hon kände sig förstås smickrad men vågade ändå inte lita på honom. Hennes instinkt fick henne att ana oråd, även om hon inte förstod varför. Personer med Sparres sjukdomsbild är som tidigare sagts ofta bra på att ”spela” normala. De kan sköta sitt arbete som vanligt, och det är oftast bara de som känner personen väl sedan tidigare, såsom släktingar och arbetskamrater, som märker att något är på tok. En person med denna sjukdomsbild är ofta ytterst charmerande och älskvärd till det yttre, han kan vara mycket svår att motstå för en kvinna som fångat hans intresse. För att genomskåda en sådan person krävs goda kunskaper i psykologi, eller åtminstone god livserfarenhet. Elvira saknade bådadera.
Om Elviras tidigare erfarenheter av män vet vi ingenting. Enligt den romantiserade bilden var ju Sparre hennes första och enda kärlek. Verkligheten kan i och för sig ha sett annorlunda ut, men det faktum att Elvira tycks ha varit hårt hållen av mamman tyder väl på att hon inte hunnit skaffa sig så värst mycket sexuella erfarenheter. Hur mycket hon längtade efter en man vet vi inte heller. Rimligen längtade hon efter kärlek, precis som alla andra. Hon var nu tjugoett år gammal, hon hade fått se sin två år äldre fostersyster Gisela träffa sin tillkommande och lämna familjen Madigan för att gifta sig två år innan. Alltså vid samma ålder som Elvira nu uppnått. Naturligtvis hade Giselas giftermål gett upphov till tankar i Elviras huvud.
När Sparre nu spelat ett så starkt intresse för Elvira när de två träffades i Ljungbyhed, kände sig nog Elvira som sagt smickrad av uppmärksamheten, oavsett hur tilltalad hon var av honom som person. Uppmärksamhet hade hon i och för sig fått hela sitt liv, men Sixten innebar trots allt något nytt. Publikens jubelrop var hon van vid, och hon uppskattade säkert ovationerna mer än vad hon visade utåt. Men cirkuspubliken var ju några som bara fanns på avstånd, dessa personer kom Elvira sällan i personlig kontakt med. Och de i publiken som försökte nå Elvira genom beundrarpost, blomsterbuketter och liknande misslyckades nog oftast i sitt uppsåt. Dels lär mamma Laura ha slängt dylik post i papperskorgen,[8] dels var Elvira uppenbarligen en reserverad och inbunden natur som inte gav sig åt första bästa.
Vad som får betraktas som säkert är att Elvira kände behov av att bekräftas som person. Detta av det enkla skälet att alla människor har detta behov. Känslomässigt stöd från en mamma eller andra familjemedlemmar räcker inte längre när man, såsom Elvira nu, kommit upp i vuxen ålder. Cirkuspublikens jubel inte heller. Trots att relationerna inom familjen förmodligen var goda var Elvira i praktiken isolerad. Att mamman var överbeskyddande och knappt lät henne tala med främlingar förstärkte denna ensamhetskänsla. Sparre hade lyckats bryta denna isolering, och oavsett vad Elvira egentligen tyckte om honom måste hon ändå ha upplevt kontakten med honom som någonting positivt och spännande, åtminstone till en början. Men kombinationen av en kvinna hungrig på kärlek och bekräftelse och en mentalsjuk man som inte kände några gränser kom på sikt att bli ödesdiger för dem båda.
Publiken tycks ha beundrat Elvira mangrant, oavsett kön och ålder. Barnen verkar ibland ha sett Elvira som en ängel, som tycktes sväva fritt i luften när hon dansade på sin lina. Tältet var ju oftast dåligt upplyst med gaslågor som enda ljuskälla, så själva linan blev nog ofta mer eller mindre osynlig från åskådarplats. Den änglalika anblicken förstärktes sedan av Elviras extremt långa, blonda hår och det faktum att hon tydligen ofta uppträdde helt klädd i vitt. Så här upplevs Elvira av författaren Waldemar Swahn, när han som elvaåring ser hennes framträdande i Kalmar:
- Tre clowner kom in och spelade på fiol, handklaver och flöjt mitt i de galnaste piruetter medan en lina spändes över arenan. Man hörde en gäll fanfar och stalldrängarna ställde upp sig på två led. Det blev alldeles tyst, och så insvävade vid direktörens hand en flicka, vilken liksom den Kraka jag beundrat i folkskolans läsebok varken var klädd eller oklädd. Hela cirkuspubliken klappade händer och stampade utom jag. Jag bara stirrade som förhäxad på denna ljuvliga flicka som log med ögon vilka liknade stjärnor och innan man hunnit andas in flugit upp på linan liksom cirkuskungen flög upp på sin häst. Åtminstone tyckte den lille gossen att hon flög upp. Och varför skulle inte en ängel flyga. Ty det var en ängel som stod däruppe på linan – en ängel med blåa ögon, rosiga kinder och ett guldskimrande hår som svallade ned ända till midjan, en ängel som var mycket sötare än dem den Kalmar-födda Jenny Nyström målade på julkorten med försilvrad sand som knastrade på papperet. Ja, hon var mycket sötare fast hon inte hade några vingar. Och ändå flög hon. Hennes små fötter tycktes knappast beröra linan. Det var det underbaraste och vackraste jag sett. Och när numret var slut och flickan med stjärnögonen och änglahåret bugat och kysst på fingerspetsarna åt den förtjusta publiken och försvunnit mellan betjäntraderna, tyckte jag att det blev mörkare i cirkus trots de sprutande gaslågorna i de stora ljuskronorna. Jag kom hem fortfarande trollbunden av drömmen och fick sedan veta att jag icke yttrat ett ord förrän vi kommit in i salen då jag sade:
”Mamma, ängeln såg på mig.”
Ja, detta var mitt livs första ängel på jorden.[9]
Hur de lite äldre gossarna såg på Elvira torde framgå av följande citat ur Vimmerbys Tidning:
- En disig winterafton 1888 lockade oss ett egendomligt ihopkommet program att besöka en ”cirkusföreställning” i ett större, temligen primitivt tält på en ladugårdsplan i en berömd småländsk köping.
En fåtalig huttrande folksamling satt derinne och frös, samt lyssnade till en ung man, som spelade fiol under det en glad husar ansträngde sina muskler för att slå sönder en hisklig bastrumma. Den stormiga musiken lyckades dock ej locka dit något ”tillfredställande hus”, men föreställningen började.
En herre arbetade en stund i en trapez, twå clowner utförde en pantomim, en halt häst lade sig på knä och apporterade en näsduk o. s. w. Så kom sällskapets ”great attraction”. Man anbragte en swängande lina derinne i det kyliga tältet. När detta war gjordt drog direktören undan ett förhänge, och något rent öfwerjordiskt, något som mer liknade en änglauppenbarelse än en lindanserska swäfwade in. Det war miss Elvira. – De rosenfärgade trikåerna slöto sig kring en kropp af underbar harmoni, fyllig, kraftfull liksom mejslad i marmor. Det långa krusiga guldgula håret göt sig omkring henne liksom en väldig knippa månestrålar och de stora stålblå ögonen logo liksom i barnaoskuld. Och hur elegant och smidigt hon swäfvade på den smala, swigtande jerntråden. Wi män fröso icke längre derinne i tältet; det war som om wi istället hållit på att brinna upp, men wåra fruntimmer ryste, då de iakttogo wåra blickar, som glödde af beundran och trånad.
“För en enda kärlekens kyss af henne”, stönade min granne, ”skulle jag gerna underkasta mig 15 års wistelse på Långholmen”!
Men miss Elvira gjorde ett smidigt hopp från sin lina, och förswann, efter en gratiös helsning åt den hänförda publiken, åter bakom det grådaskiga förhänget.
Det kom liksom en aning öfwer litet hwar, att denna sällsynt sköna qwinna, måhända icke wore lycklig, att hon säkerligen kände sig förtwiflad öfwer att nödgas uppträda på en sådan plats och i ett sådant sällskap, och ändå twingas ljuga ett lyckligt leende och en glad min. Men det fans ingen fläck wid hennes rykte, och man wisste tala om, att ingen af de mång’ hundrade, som bestormat henne med kärleksböner, lyckats winna hennes hjerta. Twärtom föreföll hon nästan kall och känslolös.[10]
Jag har redan nämnt en tysk recensent som liknade Elvira vid den nordiska kärleksgudinnan Freja. Hon fick alltså finna sig i att vara sexobjekt; det var hon van vid, även om hon säkert var måttligt road av det hela. Elvira måste i alla fall ha varit helt medveten om hur det förhöll sig på denna punkt.
Det finns tyvärr inte många detaljbeskrivningar av hur Elviras nummer kan ha gestaltat sig. Klart är att det var tekniskt mycket avancerat med hopp och piruetter. Hon kunde luta sig så mycket åt sidorna att det föreföll fysiskt omöjligt att undvika att falla. Hon kunde gå ner i brygga på linan, så att det långa, blonda håret nästan berörde marken. Hon var så tekniskt driven att hon utförde sina utomordentligt svåra rörelser på linan med sådan självsäkerhet att det föreföll gränsa till nonchalans. Elvira var därtill en skicklig jonglör som arbetade med bollar, tallrikar eller champagneflaskor medan hon rörde sig på linan. Hon hade dessutom uppenbarligen förmågan att ge sitt nummer en hög konstnärlig gestaltning. Hennes nummer var helt enkelt mycket vackert som dansframträdande betraktat. Det hade inte skämt för sig om det så bara hade utförts på scengolvet, men Elvira gjorde alltså allt detta på slak lina. Elvira behärskade grunderna i klassisk balett och visste hur man intog eleganta plastiska attityder. På flera av de foton av henne som finns bevarade poserar hon mycket elegant, även om dessa bilder är tagna i fotoateljé och inte i manegen.
När Sparre fick tillfälle att prata i enrum med Elvira en kort stund i Ljungbyhed hade han som sagt övertalat henne att börja brevväxla. Elvira gick alltså med på detta, hur pass motvilligt vet vi inte. Sparre hade ju förstått att mamma Laura aldrig skulle gå med på att han hade brevkontakt med dottern, därför fick han Elvira att acceptera att brevväxlingen skulle ske i smyg. Kanske upplevde Elvira det bara som någonting spännande att ha en hemlig brevvän. Redan i Kristianstad hade ju Sparre bett att få korrespondera med mamman, men i praktiken fick hon aldrig några brev från honom. Inte så underligt, när han nu kunde nå Elvira direkt hade han inte den minsta anledning att gå omvägen via mamman. Att göra så hade tydligen varit hans plan B.
Det är svårt att bedöma hur pass “intressant” Elvira fann Sixten Sparre. Han var ju inte cirkusartist, utan ”privat”,[11] men dessutom adelsman. Alltså ett mycket gott parti för en ”enkel” cirkusflicka som Elvira, även om hon säkerligen inte var den som fäste alltför stor vikt vid sådana petitesser. Vi vet inte heller vad hon innerst inne tyckte om cirkuslivet. Somliga har hävdat att hon avskydde denna tillvaro och bara längtade efter första bästa chans att fly till ett mer ordnat liv.[12] Detta får dock betraktas som efterhandskonstruktioner, hon var ju först som sist född och uppvuxen med detta kringflackande liv. Personligen gissar jag att hon gladeligen hade fortsatt som cirkusartist bara hon träffat en lämplig partner inom cirkusvärlden. Cirkusfolk hör ju till de sociala grupperingar där man oftast gifter sig inom det egna skrået, även om det finns gott om undantag från denna regel. I Elviras närmaste krets tycks nästan alla gift sig med andra cirkusartister: hennes föräldrar, morföräldrar, styvfadern John Madigan, dennes bror James och nu till sist också Gisela. Troligen var Elvira själv inställd på att göra sammalunda när den dagen kom, men detta är som sagt bara en hypotes.
Säkerligen kände sig Elvira osäker inför vuxenlivet med allt vad detta innebär, precis som alla andra flickor i hennes ålder. Om inte annat drog hon sig väl för att bryta upp från familjen; ett fast förhållande hade ju tvingat henne att ta detta steg, såvida inte hennes partner råkat bli en cirkusartist som kunde få arbete på cirkus Madigan. Hon hade kanske kunnat följa med Gisela till Amerika, en artist av Elviras kaliber hade garanterat gjort stormande succé där, men uppenbarligen var hon inte inställd på något sådant. Dels kände hon sig nog ännu för osäker och modersbunden, men Elvira anade kanske också att hon aldrig skulle trivas på en amerikansk jättecirkus, där hon riskerat att drunkna i mängden av andra artister och inte kunnat påräkna publikens odelade uppmärksamhet. Amerikanska cirkusar har ju ofta flera maneger där olika nummer pågår samtidigt.
Kanske hade Sparre personlighetsdrag som tilltalade Elvira, en Sparre vid sina sinnens fulla bruk hade möjligen kunnat bli en bra partner åt henne. De hade trots allt gemensamma intressen såsom poesi och hästar, även om Sparres mediokra dikter kanske inte imponerade så värst på Elvira. Om Elvira sympatiserade med hans politiska ställningstaganden är också okänt. Men en mentalt frisk Sparre hade nog aldrig varit beredd att utsätta sig för den skandal det inneburit om han hade skilt sig från sin hustru för att gifta om sig med underklassflickan Elvira.
Men nu framgår det med önskvärd tydlighet av Lauras brev att Elvira i själva verket inte var ett dugg road av Sparres uppvaktning. Tre gånger försökte hon avbryta brevväxlingen, men då ska han ha hotat med att skjuta sig om hon inte skrev. Tydligen kände sig Elvira efter hand mer och med besvärad av den påflugne Sparres skrivande, i början hade hon som sagt kanske bara tyckt att det var trevligt och spännande med en brevvän.
Enligt mamman ska det ha kommit brev till Elvira varenda dag. Förmodligen en överdrift, men det verkar som om Sparre skrev så ofta att han inte brydde sig om att få svar på föregående brev innan han skrev nästa. Nog ett ganska typiskt maniskt beteende.
Elvira hade knappast några minnen av sin biologiske far. Även om relationen till styvfadern John Madigan uppges ha varit mycket god kan han ju aldrig varit en fullgod ersättare. Avsaknaden av en riktig far kanske kan ha bidragit till att Elvira drogs till en något äldre man som visade ett sådant intresse för henne. Å andra sidan försökte hon ju som sagt avbryta brevväxlingen hela tre gånger. Hon måste därför anat oråd inför Sparre. Detta länder henne verkligen till heder, hon saknade ju den kunskap och erfarenhet som hade krävts för att kunna bedöma en person som honom rätt.
Sixten lovade tydligen Elvira äktenskap med guld och gröna skogar. Han hade ju aldrig en tanke på att uppfylla sina löften, och att han över huvud taget lovade något sådant kan bara bero på att Elvira konfronterat honom på den punkten i sina svarsbrev. Sparre hade tydligen först räknat med att Elvira skulle gå med på en utomäktenskaplig förbindelse, men när hon krävde äktenskapslöfte för att lämna familjen låtsades Sparre gå med på detta bara för att kunna få henne dit han ville. I början lär han inte ens ha nämnt att han redan var gift, men Elvira fick tydligen reda på sanningen via omvägar. Då ljög han tydligen om att han var skild eller åtminstone om att skilsmässa var på gång. Mamma Laura skriver:
- Hela tiden gick hans brev ut på att han var skild från sin hustru och att han ville ta livet av sig om hon inte sade ja. Han lovade henne ett hyggligt hem med allt utmålat idylliskt. Salongen skulle vara i röd plysch, vardagsrummet grönt och sovrummet allt i blå plysch. Allt blev henne förespeglat, denna arma fantasi. Blott att narra ut henne och sedan mörda henne.
När Sparre började hota med att ta livet av sig måste Elvira blivit ordentligt skrämd. Det hade trots allt gått så långt med brevväxlingen, och de två hade lärt känna varandra såpass väl att hon inte bara kunde vifta bort ett sådant hot. Hon hade hunnit bli känslomässigt påverkad av Sparre, som därigenom fått henne att känna ansvar för honom. Elvira upplevde det nu som om Sixtens öde vilade i hennes händer. Om han tog livet av sig skulle det varit Elviras fel. Detta är nog en vanlig psykisk reaktion hos personer som blir utsatta för liknande ”uppvaktning”.
Nu vågade hon inte göra annat än att lyda honom. Genom att göra honom till viljes trodde hon sig kunna rädda honom till livet. Hade hon varit helt likgiltig inför honom hade hon väl mer eller mindre ryckt på axlarna om det gått illa för honom. Hon hade ignorerat hans hot genom att helt enkelt sluta svara på hans brev, eller till och med polisanmält honom för ofredande om han ändå fortsatt att skriva. Men eftersom hon nu hunnit bli känslomässigt bunden vid Sixten klarade hon tyvärr inte längre av att ta ett sådant självklart steg. Elviras försök att rädda honom var dömt att misslyckas, han hade ju uppenbarligen bestämt sig för självmord sedan länge. I själva verket var det säkert så att det faktum att han till slut lyckades förföra Elvira bara gjorde Sparre än mer exalterad och beslutsam. Ansvaret för att förhindra Sparres självmord kunde dessutom aldrig vila på en cirkusflickas axlar, han hade självklart behövt professionell psykiatrisk hjälp.
Man kan kanske om man vill se Elviras ”flykt” som föräldrauppror eller som frihetslängtan. Eller spekulera i om allvarliga familjeproblem fått henne att ta sitt drastiska beslut; hon skulle isåfall ha flytt från familjen snarare än till Sparre. Eller möjligen spekulera i om Elvira själv led av någon psykisk störning. Som jag ser det behövs inga sådana förklaringar. Sparres envetna uppvaktning och Elviras utsatta läge och oförmåga att inse att han var en sjuk man räcker gott som förklaring till vad som kom att ske.
Det fanns å andra sidan flera faktorer som spelade Sparre i händerna: Elviras bästa väninna Gisela hade som sagt lämnat familjen strax innan Sparre dök upp på arenan, hon hade i praktiken varit som en syster för Elvira. Hade Gisela funnits kvar hade Elvira haft någon att anförtro sig åt, och Sparre förmodligen inte haft en chans att lyckas i sitt uppsåt. Dessutom har vi ju det faktum att mamman uppenbarligen varit överbeskyddande. Mamma Laura medger faktiskt detta själv i sitt brev:
- Elvira har alltid varit ett dygdigt och sedesamt barn, aldrig sagt emot mig i något, då jag aldrig fordrat något orätt av henne, utan har alltid hållit mitt barn som en helgedom som jag avundade blott någon ville tala med henne, och ville aldrig höra av giftermål, jag ville ha mitt barn för mig själv.[13]
Det verkar som om Elvira så småningom börjat se sig som förlovad med Sixten. Så här skriver Gefleborgs Läns Tidning strax efter att det blivit känt att Elvira lämnat familjen:
- … Huru det förhåller sig med älskaren, känna vi ej, men att fröken Elvira rymt från sina föräldrar, våga vi betvifla. Tilsammans med sällskapet vistades hon några dagar i slutet af Maj månad i Ljusdal och äfvenledes i Bollnäs. På båda dessa ställen, omtalade hon för hvem, som ville höra derpå, att hon skulle inom kort nedresa till Köpenhamn för att ingå äktenskap. Redan i vintras, då hon var här i Gefle, tillstod hon helt öppet att hon var förlofvad med en kavalleriofficer. Kanske, när allt kommer omkring, är hela historien en reklam.[14]
Tidningen anger fel tidpunkt för besöken i Bollnäs och Ljusdal, i övrigt får väl uppgiften om Elviras skryt betraktas som tämligen trovärdig. Märkligt är dock att det hon sade aldrig nådde föräldrarnas öron. Även om Elvira aldrig berättade om Sparre i dessas närvaro borde de ju ändå fått nys om saken, när nu Elvira var så öppenhjärtig inför andra. Kanske tog man det hela som fantasier från Elviras sida, sämre och sämre mådde hon i alla fall uppenbarligen.
Under uppehållet i Hudiksvall får Elvira det brev från Sparre som blir avgörande för hennes beslut att lämna cirkusen och familjen. Laura skriver i sitt brev:
- Till Hudiksvall mottog hon ett stort förseglat brev som innehöll hans levnadsbeskrivning. Det blev mig igår bekant av min värdinna, och efter detta brev var flickan sig aldrig lik, utan grät natt och dag och vred förtvivlad sina händer och ropade på Gud att rädda henne, rädda för Guds skull mitt arma hjärta, rädda mig att ej falla i frestelse. Då värdinnan frågade henne vad som felades henne som hade allt som en flicka kunde önska sig, så svarade hon: ack om jag kunde anförtro mig åt någon, men en ed binder mig och jag är olycklig. Elvira vissnade bort dag för dag, men som jag aningslöst trodde att det var huvudvärk som hon föregav, försökte jag allt vad hon hade lust att äta och dricka, promenera, åka, men inget hjälpte.
Elvira var alltså vid det laget nästan helt knäckt psykiskt och hade hamnat i ett närmast gränspsykotiskt tillstånd på grund av Sparres skriverier. Denne hade tydligen fått Elvira att svära på att inte berätta för någon om förhållandet. Mycket illistigt, för annars hade Elvira säkert vågat anförtro sig åt någon om Sparres uppvaktning och därigenom sluppit ur den rävsax han nu fått henne att fastna i. Den ärliga och uppriktiga Elvira stod vid sitt ord att hålla tyst om affären, om det så gick ut över hennes psykiska hälsa.
Mamman fortsätter:
- En gång för ett år sedan i garderoben[15] såg hon under påklädningen ett varsel. Då jag på platserna samlade in biljetterna hörde jag ett våldsamt skrik, jag löper in i garderoben och frågar efter, men hon står blek som ett lik och säger ”jag såg en död”. Hon som var så vit, så mager föll på miss Rosas fötter och då ropade hon ”Sixten”, sa Rosa, men då sade jag till henne att det finns ingenting till. Blott fantasibilder, men det föresvävade ändå henne allting, den hon den gången såg var den som dräpte henne.
En annan gång låg hon som i dvala och då tyckte hon att två änglar var hos henne. Broder och syster halvsyskon, att de satte sig på vardera armen och så bar det av till himlen. Hon var klädd i vita stora vingar. Änglarna försvinna in i himlen men hon kunde inte komma in, då himlen alltid stötte emot huvudet och kom ner sakta på jorden och till verkligheten. Hon var rädd för allting, spöken, fulla människor, aldrig ville hon ligga ensam i rummet utan alltid i mitt rum, men han kunde nog fördriva allt.
Att Elvira regredierade och blev deprimerad och ångestfylld av Sparres uppvaktning framgår även av en intervju med familjen Madigans lärflicka Hedvig Andersson, gjord åtskilliga år senare:
- Förut hade Elvira varit glad och munter, men från och med bekantskapen med Sparre blev hon tillbakadragen och tyst. Den enda hon talade med var sin lilla hund, som hette Terry. Jag såg henne ofta ligga på knä vid fönstret i sitt rum och stirra upp mot himlen.[16]
Elvira måste rimligen förstått att Sparre ville att hon skulle dö tillsammans med honom, annars hade hennes reaktion inte blivit så häftig. Han måste alltså på något vis ha antytt sin självmordsplan i breven. Elvira själv var säkert inte alls självmordsbenägen, men hon påverkades uppenbarligen oerhört starkt av vad han skrev till henne. Hon ska också enligt flera källor vid något tillfälle ha yttrat ”Mamma, vilket är svårare, att skjuta sig eller dränka sig?”[17] Nu var hon så nedtryckt av Sparres skriverier att hon i praktiken inte längre hade någon egen vilja kvar. Hennes känslor för Sparre handlade uppenbarligen mer om rädsla än om kärlek, men nu var Sparre på väg att lyckas i sitt uppsåt att förföra henne.
- [1] Trelleborgs Allehanda 1888-07-19.
- [2] NYTT: Syftar på skulptören Johan Peter Molin (1814-1873).
- [3] Ibidem 1888-07-21.
- [4] Ibidem 1888-07-26.
- [5] Numret kallas oftast “levande statyer”. Se t.ex. Myggans nöjeslexikon, vol. 10, sid. 138. Om Elvira medverkade i detta nummer framgår inte av källorna.
- [6] Oskarshamnsposten 1888-10-30.
- [7] NYTT: Hvad Nytt, diverse nummer. I boken står “Okänd ort” för denna period.
- [8] Politiken 1889-07-25
- [9] Swahn: Från Kalmarsund till Stilla havet. Ur minnenas sekretär II. Stockholm 1943, sid. 67–68.
- [10] Vimmerbys Tidning 1889-08-02, artikeln signerad Thure S (=Karl Thure Sällberg). Eventuellt är det Värnamo som avses med “köpingen”.
- [11] Om cirkusfolks användning av ordet ”privat”, se t.ex. Enevig: Cirkus i Danmark: vol. 1 sid. 20–21.
- [12] T.ex. Elvi Henriksen i tidigare nämna brev till Per Arne Wåhlberg.
- [13] Författarens markering.
- [14] Gefleborgs Läns Tidning 1889-06-29.
- [15] Dvs. omklädningslogen.
- [16] Aftonbladet 1943-09-14.
- [17] Sundsvalls Tidning 1889-06-22 samt domstolsförhör med Petrine Lundmann 1889-08-06, se Enevig: FAKTA om Elvira Madigan …, sid. 122.
För hela boken gäller © Klas Grönqvist 2013,2019. Citat kan naturligtvis göras efter sedvanliga regler.