5. Sixten Sparre – Elvira Madigan

Bengt Edvard Sigge (Sixten) Sparre var född i Malmö 1854, och alltså tretton år äldre än Elvira. Hans far Sigge Sparre var jurist, han tjänstgjorde tidvis som kammarherre vid hovet i Stockholm. Vid tiden för Sixtens födelse innehade han dock en tjänst vid Riksbankens lånekontor i Malmö. Liksom sin son var han också poet och skribent, en stor del av de dikter som tillskrivits Sixten Sparre har i själva verket visat sig vara faderns verk.^[1]

*Sixten Sparre år 1882 (enligt uppgift). Foto: Samuel Marcus, Ystad.*

När Sixten, som sonen tydligen alltid kallades, var fem år gammal flyttade han med sin familj till Stockholm, och två år senare drog man vidare till familjens nyinköpta gods Bjärka-Säby i Östergötland. Egendomen såldes efter några år, och hösten 1871 flyttade den 17-årige Sixten tillsammans med föräldrarna till Kristianstad.^[2] Familjen tillhörde en av Sveriges äldsta och förnämsta adelsätter, en släkt där åtskilliga av de manliga medlemmarna valt den militära banan. Så blev fallet också för Sixtens del, våren 1873 antogs han som volontär vid Skånska dragonregementet. Han avlade militär studentexamen 1875, blev elev vid Krigsskolan samma år varifrån han examinerades med goda betyg hösten därpå.^[3] Efter examen blev han direkt underlöjtnant vid regementet. 1879 utnämndes han till andre adjutant, förste adjutant blev han fem år senare, och 1887 blir han så omsider andre löjtnant.^[4]
    Skånska dragonregementet var vid denna tid ett indelt regemente, vilket innebar att de cirka 1000 soldaterna fanns utplacerade på ryttartorp och officersboställen runt om i östra Skåne. Regementets stab och kansli fanns i Ljungbyhed; i Kristianstad fanns ett detachement, där hade också Sparre sin bostad, i en hyreslägenhet på övervåningen av ett numera rivet hus i hörnet av Västra storgatan och Östra ågatan.^[5] Regementets huvudsakliga mötesplats var Ljungbyhed, där Sparre också hade sina två tjänstehästar placerade, men man övade också bland annat vid det närbelägna Herrevadskloster.^[6] Sparre ägde själv sina hästar, liksom all övrig utrustning såsom seldon, uniformer, vapen med mera,^[7] vilket var det vanliga förhållandet bland officerare vid den här tiden.
    Det har påståtts att Sixten Sparre mer eller mindre skulle ha tvingats till en militär karriär på grund av familjetraditioner, och att han egentligen inte alls varit intresserad av yrket.^[8] Några belägg för detta har jag dock inte lyckats hitta. Alla Sparre var inte heller militärer, hans far var ju civilist, liksom hans yngre bror Edvard, som var advokat. Sixten tycks ha varit en duglig officer, uppriktigt intresserad av sitt yrke, som tycks ha skött sig väl på arbetet; han har inte återfunnits i regementets straffrullor.^[9]
    Hösten 1880 hade den 26-årige Sparre gift sig med den fem år yngre grevinnan Luitgard Engel Agda Dorothea Adlercreutz. Med henne hade han två barn, födda 1881 respektive 1882. Äktenskapet lär i början varit lyckligt, även om det rörde sig om ett konvenansäktenskap av den typ som förr var så vanlig inom överklassen. Men om äktenskapet nu knakade i fogarna berodde det nog inte i första hand på att eventuella känslor svalnat utan på något helt annat, men mer om detta strax.

Släkten Sparres bröllopsfoto från 1880 med släkt och officerskamrater. Sittande i mitten är Sixten och hans hustru Luitgard. (Foto C. F. Piil, Kristianstad, fotokopia av troligen förkommet fotografi från Casimir Lindhes samling)

Sparre skrev som sagt poesi, men också bland annat kåserier i Nya Dagligt Allehanda.^[10] I slutet av 1887, strax innan han fick syn på Elvira, hade förlaget Gleerups i Lund publicerat en diktsamling, ”I bunden form”; han använde sig av pseudonymen ”Sixten”.^[11] Kritiken blev tämligen nedgörande. Göteborgspostens recensent tyckte sig finna några försonande drag,^[12] men Stockholms Dagblad sågar hans lyrik längs med fotknölarna:

Pseudonymen Sixten hade utan tvifvel gjort bättre om han ej gifvit offentlighet åt sina försök. Somligt deruti kan ju vara ganska nätt, men allmänheten har rätt att fordra mera än ”ganska nätta” saker af den som ställer sig under dess dom. Dessutom företer Sixten en mångfald af formella fel, falska tonvigter, klent underbyggda strofer o. s. v., hvilket inte hjelper upp bristen på äkta poetisk begåfning och originalitet.^[13]

Efter en genomläsning av dikterna kan man idag bara instämma i de ljumma recensionerna. Bara en handfull av dikterna håller någorlunda nivå, såsom ”Från herregården”, ”Två rosenknoppar”, ”Fram” och ”Namn”; de flesta är tämligen mediokra eller gränsar till rena pekoralen. Sparre skulle dock så småningom producera ett poem av hög kvalitet, men mer om detta verk senare i boken.
I flera av dikterna ömmar Sparre för de svaga i samhället, en inställning som nog var ganska ovanlig hos en man i hans ställning vid denna tid. Mot slutet av hans liv tycks han ha dragits än längre åt vänster politiskt. Han medverkade i mer eller mindre radikala tidskrifter såsom boulevardtidningen Figaro. Efter sin död skulle han komma att hyllas som ”motståndsman” i dessa kretsar.

Det var inte bara politiskt som Sparre förändrades under de sista åren av sitt liv. Uppenbarligen var det så att den förut så skötsamme och duglige officeren började missköta sin ekonomi samtidigt som hans privatliv blev mer och mer extravagant. Sparre lär alltid ha varit av den gladlynta, sangviniska, ryggdunkande typen, kanske till övermått. Denna tendens tycks gradvis ha förstärkts de sista åren av hans liv. Han gick mer och mer upp i varv, och vad gäller ekonomin handlade det snart inte bara om slarv, han började uppenbarligen att systematiskt och medvetet slösa bort pengar och dra på sig skulder.
    Bouppteckningen efter Sixten Sparre avslöjar i själva verket hur metodiskt han gått tillväga vad gäller att skuldsätta sig. Hans skulder har uppenbarligen byggts upp under flera års tid, även om förloppet är svårt att följa i detalj, då de flesta skulderna i bouppteckningen tyvärr är odaterade. Nästan alla fasta tillgångar har sålts eller pantsatts och pengarna sedan uppenbarligen slösats bort. Två inteckningar i fastigheter på totalt 3 500 kr var pantsatta, liksom hans livförsäkring på 2 500. Något eget bankkonto nämns inte, så detta var tydligen helt länsat. Däremot framgår det att han hade plundrat sina barns sparkonton på 1 842:50 respektive 1 167:50. I dagens penningvärde skulle dessa båda belopp motsvara cirka 200 000 kr,^[14] och av de angivna räntebeloppen kan man beräkna att uttagen bör ha skett redan i början respektive mitten av 1887. En aktie i Kristianstads ridhus AB var tecknad men aldrig betald. Till regementet hade han skulder till bland annat regementsintendenten, 5 ospecifierade poster på totalt 1 260 kr och till officersmässen: 116:49. Avgifterna till regementets pensionskassa, totalt 530 kr, hade Sparre ”betalt” i form av reverser.
    Till detta kommer alla hans privata lån, samt att han tydligen under lång tid systematiskt struntat i att betala sina löpande räkningar. Bland mycket annat återfinns en revers till greve von Rosen på 400 kr; denna är daterad 1 maj 1889, uppenbarligen en av de sista skulder han ådrog sig. Greve Adlercreutz var han skyldig 300 kr, baron Adlercreutz 200, sin egen bror Edvard Sparre 400 kr osv. osv. Dessutom skulder till barberare, bleckslagare, målare, cigarrhandlare, skomakare, sadelmakare, skräddare, apotekare, fotograf, handlare och många andra. Fordringsägarna finns inte bara i Kristianstad, utan även i Stockholm och Köpenhamn, som Sparre tydligen besökt flitigt. Sparre vistades i Stockholm från mitten av juli 1888 till mitten av maj 1889, så skulderna därifrån härstammar väl från denna period. Skulderna i Köpenhamn bör vara äldre, liksom troligen de flesta av skulderna från Kristianstad. Hyran för familjens lägenhet var inte betald sedan april 1888, enbart denna skuld uppgår till 1 100 kr.
    Sparre försummade uppenbarligen sin familj de sista åren, åtminstone ekonomiskt. Luitgard hade tydligen inte ens pengar till hyran, förutom det faktum att han bestulit sina egna barn på deras sparkapital.
    Totalt omfattar skulderna mer än 60 poster på totalt 15 809 kronor och 91 öre, nästan 1 miljon i nutida penningvärde. Tillgångarna uppgår till 8 847:48, men dessa består nästan enbart av lösöre. Vad som finns därvidlag visar på ett för tiden nog rätt normalt överklasshem med mycket matsilver och rejält med möbler och husgeråd.
    Bland tillgångar som har med Sparres yrkesliv att göra märks framför allt en häst, som efter avdrag för foderlega så småningom inbringat 985:80. Sparre hade tidigare ägt två hästar, men han hade sålt den ena strax innan han åkte för att möta Elvira, förmodligen behövde han snabbt få fram nya friska pengar till resan. Hans ridtyg, vapen och uniformspersedlar värderas till totalt 289:50; bland annat innehade Sparre fyra gevär, en karbin, nio revolvrar och pistoler (förutom den revolver han tagit med sig), fyra sablar och fyra värjor.^[15]

Sparres sinnestillstånd hade uppenbarligen förändrats kraftigt de sista åren av hans liv!
I slutet av 1885 hade den norske författaren Hans Jæger på eget förlag publicerat en roman med titeln ”Fra Christiania-Bohêmen”. Denna bok skulle bli mycket omtalad och föremål för beslag och tryckfrihetsåtal, detta på grund av bokens för tiden avancerade sexskildringar (dock ytterst oskyldiga jämfört med vad man träffar på i nutida skönlitteratur).^[16] I korthet handlar boken om en norsk officer, Jarmann, som beslutar sig för att leva högt, slösa bort alla sina pengar, sätta sig i så stor skuld som det bara är möjligt, slösa bort även dessa pengar för att därefter ta livet av sig. Romanen lär ha haft verklighetsbakgrund: Jarmann var i verkligheten en kadett i Jægers bekantskapskrets, Johan Seckman Fleischer, som den 16 april 1884 hade skjutit sig till döds vid Tjuvholmen i Kristiania, som Oslo ju hette då. Jarmanns gode vän i romanen, Herman Eek, är förstås Jæger själv.^[17]
Sparre, som var väl bevandrad i den samtida litteraturen, måste rimligen varit förtrogen med Jægers verk. Även om det inte i första hand var självmordet utan skildringarna av Jarmanns kontakter med prostituerade som på den tiden retade moralens väktare, måste det ha varit just självmordet som väckte Sparres mörkare instinkter till liv. Det verkar som om han mer eller mindre medvetet beslutade sig för att ta efter romanfiguren. Likheterna mellan Sparres beteende och handlingen i romanen är så stora att man har svårt att tänka sig att det skulle röra sig om en slump.

Vad var det då som hade hänt med Sparre?

Den ofrånkomliga slutsatsen kan nog bara bli en: Sixten Sparre var inte längre var vid sina sinnens fulla bruk! Vid den tidpunkt han fick korn på Elvira verkar det ha gått så långt att han bör ha kunnat betraktas som manisk på psykosnivå. I själva verket verkar hans beteende de sista åren av hans liv vara typiskt för en person med bipolär (manodepressiv) sjukdom typ I med dominans för maniska episoder. Han brukade dock enligt uppgift försjunka i depressiva perioder ibland.^[18]
    Det är naturligtvis inte lätt att ställa rätt diagnos på Sparre så här långt i efterhand, men som framgår av hur han börjat bete sig tyder allt på att han fått allvarliga psykiska problem. Till en början förmodligen av mindre allvarlig art; hans intresse för militärlivet, med dess krav på en inrutad tillvaro och ordning och reda, kan tyda på att han redan i ungdomsåren hade drag av Aspergers syndrom. Hans diktande och hans kommande fixering vid Elvira kanske kan tolkas på liknande sätt. Han lär ha varit “stökig” som barn, vilket för tankarna till ADHD. Hans uppträdande mot slutet av sitt liv kan tyda på en narcissistisk personlighetsstörning. Till detta kommer att han kan ha lidit av hypomani, som efterhand förstärkts till bipolär sjukdom. När det väl gått så långt blev han i så fall utpräglat manisk: han blir full av energi, ser sig som osårbar och oemotståndlig, känner inga gränser samtidigt som hans tillstånd gör honom självmordsbenägen.
    Jag vill dock påpeka att källmaterialet inte medger någon definitiv slutsats om arten av Sparres problem, men jag har fortsättningsvis använt den troligaste diagnosen bipolär sjukdom som utgångspunkt för det fortsatta resonemanget.^[19]
    Kombinationen av symptom kan ha fått honom att bli fixerad vid en enda sak, såsom en person eller en hobby, samtidigt som han blivit känslomässigt avtrubbad. Han kunde dock fortsätta att vara social och att sköta sitt arbete, tvärtom kunde han vara ytterst charmerande och svåremotståndlig för de kvinnor han lade an på. Dessutom gjorde det exalterade tillståndet att han orkade med att utföra sitt arbete till punkt och pricka samtidigt som han kunde odla sina fritidsintressen vid sidan om. Han kunde alltså förefalla normal, så de som inte kände honom väl eller inte hade kunskaper i psykiatri märkte knappast något anmärkningsvärt. De såg bara en charmerande och arbetsam person.^[20]
    Även om hans sjukdom främst hade endogena orsaker kan saker som sågningen av hans diktsamling gjort sitt till för att skynda på sjukdomsförloppet. Han kan ju också råkat ut för motgångar i privatlivet eller på arbetet som vi i dag inte känner till. Vad gäller hans politiska radikalisering får man nog intrycket att den snarast var ett utslag av hans tilltagande mentalsjukdom. Att ta avstånd från den bördsaristokrati och det etablissemang han själv var en del av kan väl snarast ses som ett sorts självskadebeteende från hans sida. Någon sann revolutionär var han nog aldrig.

*Sixten Sparre vid okänd tidpunkt, gissningsvis under hans tid vid Kavalleriskolan i Stockholm 1888-1889. (Foto Wald. Dahllöf & Co, Stockholm)*

Detta är alltså den man, som en kall januaridag 1888 i Kristianstad offrar en krona på en cirkusbiljett. Förmodligen väntar han sig inte något särskilt av föreställningen mer än en dryg timmes trevlig underhållning, men när Elvira seglar in i manegen för att utföra sitt lindansnummer för kanske tvåtusende gången förändras hela hans tillvaro i ett slag. Den karismatiska Elvira sätter omedelbart ett outplånligt intryck i Sixtens sjuka hjärna, han blir blixtförälskad och omedelbart helt fixerad vid henne. Det verkar som om han snabbt blir helt besatt av tanken på att erövra denna vackra kvinna för att kunna ta henne med sig i döden. För att ta livet av sig har han nog bestämt sig för redan vid denna tidpunkt, åtminstone undermedvetet.
Det har hävdats att den välvilliga cirkusrecension som publicerades i Nyaste Christianstadsbladet skulle varit skriven av Sparre. Han lär visserligen ibland ha medverkat i tidningen, men att han skulle ha varit på cirkus för att recensera är nog mindre troligt. Språket i recensionen är inte riktigt hans sätt att uttrycka sig, och hade Sparre varit upphovsmannen får man väl förmoda att Elvira berömts ännu mycket mer än vad som är fallet.^[21]
Av mamma Lauras brev till Politiken framgår att Sparre fortsättningsvis går på cirkusföreställningarna i Kristianstad varenda dag, också detta kan väl ses som ett symtom på maniskt beteende. Efter en föreställning tar han kontakt med familjen Madigan, när de i samlad tropp är på väg hem till sitt logi. Mamma Laura berättar:

… en afton frågade han om han fick lov att följa med hemåt i sällskap, då svarade jag att det inte var passande, men han kom ändå, Elvira med mig under armen och mormor vid andra sidan. Han med herr Madigan. Det var hela bekantskapen, och annat blev det inte talat om, blott om snövädret. När vi reste kom Sparre till mig och frågade om han emellanåt fick skriva till mig och fråga hur affärerna gick, då han blott levde för konsten, men jag mottog aldrig några brev eller annat. Och vi tänkte heller aldrig mer på den mannen.^[22]

Elvira lyckas han tydligen inte nå denna gång, och de brev han lovar att skriva till mamman dyker som sagt aldrig upp. Men brevväxlingen med henne och det föregivna intresset för cirkuskonsten var ju uppenbarligen bara svepskäl för att komma åt Elvira. Hon var ju uppenbarligen hårt bevakad av föräldrarna, framför allt av mamman. I och med kontakten med familjen Madigan måste Sparre i alla fall fått klart för sig hur relationerna fungerade inom familjen, och han måste ha insett att han måste komma runt mamman på något vis om han ville nå Elvira.

Efter Sixten Sparres troligen misslyckade kontaktförsök i Kristianstad fortsatte cirkus Madigan sin långa resa genom Sverige. Sista föreställningen i Kristianstad ägde rum den 29 januari 1888, och nästa spelplats blev Växjö, där man gav föreställningar under hela februari. Recensionerna var som vanligt goda, i synnerhet vad gäller Elvira.^[23] Uppehållet i Växjö blev tydligen längre än vad man hade planerat, eftersom sejouren uppenbarligen inte gav önskat ekonomiskt resultat. Bland annat hade det rikliga snöandet hindrat många från den omkringliggande landsbygden att ta sig till staden. Smålandsposten publicerade följande redaktionella text, där man nog kan ana att John Madigan haft ett finger med i spelet vid formuleringen av texten, det rör sig delvis om ren smygreklam:
    Cirkus Madigan skulle redan för ett par dagar sedan ha lemnat Wexiö, men har beslutat att medels i går och i dag cirkulerande teckningslistor inbjuda allmänheten till ett något talrikare besök vid en afskedsföreställning i afton än vad sällskapet eljest haft att glädja sig åt under sejouren. Denna har nemligen till följd af en här ovanligt stark konkurrens med andra förlustelser, i det hela aflupit med klent ekonomiskt resultat, som ej förmått täcka dagkostnaderna. I afton vill sällskapet rigtigt göra sitt bästa, och det har verkligen inom vissa branscher rätt framstående artister, hvarförutom dess priser äro synnerligen billiga.^[24]
    Enligt annonsen samma dag skulle Elvira denna kväll framföra hästen Lotti i amazonmundering. Förhoppningsvis drog det lockbetet tillräckligt med åskådare för att cirkusens kassa skulle förstärkas något, ty påföljande föreställning, som ägde rum i Alvesta den 2 mars, blev definitivt inte någon höjdare. Bara tio minuter in i programmet revs tältet ner av en stormby, och de cirka hundra åskådarna hade bara att kravla sig fram ur snödrivorna och pallra sig hemåt, förhoppningsvis efter att ha fått sina pengar tillbaka.^[25] Cirkusen stannade dock på orten ytterligare ett par dagar, så Alvestaborna fick trots allt även de tillfälle att se ett komplett program inklusive Elviras lindans.
    Från Alvesta tog sig cirkusen denna extremt snörika och kalla vinter via Ljungby och Värnamo till Nässjö. Från denna ort rapporterar lokalpressen därefter om besöket i en cirkusnegativ ton, som tyvärr inte är alltför ovanlig vid denna tid:

Ett cirkussällskap har nu i någon tid wistats här i Nässjö. Till en början erhöllo de icke rätt att uppslå sitt tält här i Nässjö, utan måste gifwa sina första representationer å Stora hotellet. “Trägen winner” heter det i ett gammalt ordspråk, sammalunda ock här. Sistlidne tisdag och onsdag öfverraskades samhället af att få det “smickrande” nöjet bewittna hurusom midt för nya skolhuset ett större tält uppsättes, hwarutinnan sällskapets förerwisningar under trummans dunder egt rum under marknaden.^[26]

Efter Nässjö bar det av till Eksjö, varefter man under några dagar gav föreställningar på den närbelägna exercisplatsen Ränneslätt i samband med vårens manöver. Sedan vände man söderut för att via bland annat Sävsjö^[27] ta sig till Ljungbyhed för att underhålla soldaterna under Skånska dragonregementets sommarmanöver.^[28] Och där finns naturligtvis också Sixten Sparre.
Mamma Laura berättar i sitt brev till Politiken hur kontaktförsöket denna gång lyckas:

Sommaren i Ljungbyhed var Sparre där och talade med oss, liksom flera andra ur publiken, men ingenting om Elvira. En afton frågade han om han fick göra sällskap med oss hem, och jag hade ingenting att invända däremot i all ära. Men då var klockan slagen för mitt barn; då förmodar jag att han i hemlighet stuckit Elvira någon papperslapp vid avskedet, för då började det som jag nu hört av miss Rosa, hon var hennes förtrogna.

Det tycks alltså ha varit i Ljungbyhed som Sparre lyckades få en pratstund med Elvira, och då övertalat henne att de två skulle börja brevväxla. Det hela skulle ske utan föräldrarnas vetskap, Sparre insåg väl att mamman aldrig skulle gått med på en öppen brevkontakt. Varför den blyga och osäkra Elvira går med på detta vet vi inte, men Sparre lyckas väl spela charmerande och övertygande. Likaså längtar Elvira säkert efter en personlig vän, nu när Gisela försvunnit.
Så värst bedårad av Sparre kan Elvira dock knappast ha varit, eftersom hon sedermera försöker avbryta brevväxlingen hela tre gånger. Hon saknar också de insikter som hade krävts för att inse att hennes beundrare är en svårt sjuk man. Personer som Sparre kan ibland ge sig på hustru och barn innan de tar livet av sig, nu blev det så småningom Elvira som fick ta den smällen istället. Elviras stilla ja till hans förslag om brevväxling är alltså ett misstag från hennes sida som skulle visa sig vara förödande.

*Sixten Sparre (mitten i bortre raden) med officerskollegor. Foto från okänd tidpunkt i Lennart Holmgrens samling.*

[1] Manuskriptsamlingen finns i Regionmuseet i Kristianstad, den donerades enligt uppgift till museet i tron att det enbart rörde sig om Sixtens arbeten. Vissa av dikterna tycks dock vara av honom. NYTT: Diktmanuskripten i Kristianstads museum tycks trots allt innehålla en hel del verk av Sixten, trots att jag fick höra motsatsen vid förfrågan. För mer om Sixten Sparre och om dikterna hänvisas till Kathinka Lindhes bok.
[2] Informationen om familjen Sparre huvudsakligen efter brev från Björn Vinberg 2010-11-14. “Allt” om Sixten Sparre finns att läsa i Lindhe: Sorgeliga saker hände …
[3] Ny länk: http://ymhm.se/?page_id=425
[4] Huvudsakligen efter brev från arkivarien vid Krigsarkivet Lars Ericson till Per Arne Wåhlberg 1985-05-20, KrA dnr 618–1985–65.
[5] Jansen: Elvira Madigan & Sixten Sparre …, 1987 sid.19.
[6] Lars Ericson ibidem, samt von Platen: Kungl. Skånska dragonregementets historia.
[7] Finns upptaget i bouppteckningen. Om denna, se längre fram i detta kapitel.
[8] T.ex. Wåhlberg: Cirkus i Sverige, sid 134.
[9] Lars Ericson ibidem.
[10] Se t.ex. Nya Dagligt Allehanda 1886-03-13, 03-27, 04-24, 05-29, 06-12, 06-26.
[11] Verket annonseras i Lunds Weckoblad för första gången 1887-11-24.
[12] Göteborgsposten 1887-12-10 .
[13] Stockholms Dagblad 1887-12-23.
[14] http://www.historia.se/indexprisjamforelse.html
[15] Bouppteckningen finns i Landsarkivet i Lund: Hovrätten för Skåne och Blekinge: Adliga bouppteckningar E VIIaa:14. NYTT: Läs hela bouppteckningen här.
[16] Ett näraliggande exempel utgör Paardekoopers roman “Sixten og Elvira”.
[17] Haslund, Fredrik Juel i kommentarerna till 6:e upplagan av ”Fra Christiania–Bohêmen”, Oslo 1976, som även innehåller mycket om turerna kring romanens publicering.
[18] Lindhe: Sorgeliga saker hände …, sid. 122
[19] NYTT: i boken var jag mer kategorisk vad gäller Sparres diagnos, numera föredrar jag den formulering som står här.
[20] Sparres troliga diagnos har jag kommit fram till efter muntlig diskussion med biträdande överläkaren inom psykiatri Dr. Mehmet Hasanogullari, Stockholm. Det bör dock betonas att andra diagnoser också är möjliga; en annan psykiater som fått fallet beskrivet för sig har nämnt narcissism (Kathinka Lindhe i e-post 2015-05-19). Den exakta naturen av Sparres störning torde väl dock vara av underordnad betydelse för resonemanget. Se även First: DSM–IV handbook of differential diagnosis.
[21] Nyaste Christianstads-bladet 1888-01-11.
[22] Lauras brev. Texten har här, liksom i följande citat ”transkriberats” till korrekt, modern svenska. Originaltexten, som återges bland källtexterna, är delvis svårtolkad på grund av Lauras bristande stilistiska förmåga samt det faktum att hon skriver i stark affekt.
[23] Nya Wexiöbladet 1888-02-07.
[24] Smålandsposten 1888-02-28.
[25] Nya Wexiöbladet 1888-03-06.
[26] Jönköpingsposten 1888-04-21. Cirkusen nämns inte med namn, men säkerligen är det cirkus Madigan som avses.
[27] Resrutten i Sverige för cirkus Madigan har utretts av Per Arne Wåhlberg, hans arkiv finns numera i Nordiska museets arkiv, Stockholm. Jag har själv kunnat komplettera och korrigera Wåhlbergs resultat på några punkter. Källor är huvudsakligen lokalpress från respektive orter. Se sidan om Elviras resor.
[28] Manövern pågick från 1888-06-19 till 1888-07-09 (Krigsarkivet, Stockholm: Skånska dragonregementet, regementsorder 0166:B1a vol. 7).