Din recension av “Elvira Madigan”

Hej! Jag heter Klas Grönqvist, jag är författare till den bok om Elvira Madigan som ligger till grund för musikalen. En bok om Luitgard Sparre författad av Kathinka Lindhe har också utnyttjats som inspirationskälla av upphovskvinnorna. Jag blev både förvånad och glad förra våren, när Emma Sandanam kontaktade mig och berättade att hon och Mette tänkte göra en musikal av min bok. Tyvärr är det först nu som jag av en slump hittade din recension på nätet.

Jag håller nog med dig om mycket av det du skriver, du har dessutom upptäckt fler detaljer av föreställningen jag själv missat. Jag har faktiskt själv recenserat föreställningen, finns i cirkustidningen Cirkulära Notiser nr 4/2019. Min recension kommer också att finnas på den hemsida om Elvira som jag håller på och förbereder: elviramadigan.se Om du inte har något emot det kommer jag att länka också till din recension.

Att Sixten Sparre blivit så pass otydlig i musikalen tror jag beror på att jag och Kathinka har helt olika syn på honom. Enligt mig var han troligen mentalsjuk (bipolär), och hade bestämt sig för ett storstilat självmord för att hämnas på sin omgivning och på samhället. Att skjuta sig på egen hand hade inte väckt tillräcklig uppmärksamhet, men genom att förföra Elvira och dra med henne i fallet kunde han få den uppmärksamhet han ville ha. Och där lyckades han verkligen! I musikalen är det Elvira som tar initiativ till ett gemensamt självmord, men den hypotesen tror jag inte alls på.

Kathinka däremot kan inte alls tåla hypotesen om en mentalsjuk Elvira, utan ser honom som en bortskämd och slösaktig narcissist som levde över sina tillgångar. Emma och Mette har sedan inte lyckats bestämma sig för vilken version de ska tro på, vilket inte är bra för musikalens psykologiska trovärdighet.

Min egen hypotes om Elvira är att hon längtade efter ett materiellt bra och ekonomiskt tryggat liv. Livet som cirkusartist var slitsamt och ekonomiskt osäkert, och Sparre var inte sen att lova henne ett bekvämt och rikt liv som officershustru. Sparre lurade i henne att han var skild från sin hustru och att han var rik, fast han i själva verket slösat bort hela familjeförmögenheten och var svårt skuldsatt. Tyvärr genomskådade hon honom inte förrän det var för sent. Jag tror inte alls att hon var kär i Sixten, även om hon hade förhoppning om att det skulle bli en bra relation så småningom. Han erbjöd henne (falskeligen) den trygghet hon sökte, betalningen fick bli att hon särade på benen när han så krävde, det priset var hon beredd att betala. Men detta är ju som sagt min hypotes.

Vad gäller skådespelarinsatser, regi, kostym, smink etc. är jag i stort sett överens med dig, så där har jag inga kommentarer. Föreställningen blir som sagt alldeles för spretig när akrobaterna gör slungbrädesnummer samtidigt som någon av rollkaraktärerna sjunger ut sin olycka. Elviras mamma var mycket riktigt cirkusdirektör, även om det på Elviras tid var hennes styvfar John Madigan som officiellt innehade den titeln.

Du skriver att Elvira Madigan är Emmas och Mettes första musikal utan litterär förlaga. Min bok är i och för sig en sådan, men värt att notera är att denna musikal i motsats till de tidigare bygger på verkliga händelser. Detta har naturligtvis inneburit en begränsning för Emma och Mette, de har varken velat eller kunnat avlägsna sig alltför mycket från verkligheten. Därför tycker jag att en del av din kritik mot de båda faller. Men en del kritik kvarstår: det är svårt att hänga med i handlingen för den som inte redan känner till historien. Här kunde Emma varit tydligare genom att skriva lite mer dialog som binder samman historien. Emmas styrka är definitivt inte dialogen utan sångtexterna. Jag har läst en del av dem som rena dikter, och det är delvis underbar poesi. T.ex. Elviras slutsång “En droppe föll” hör nog till den bästa poesi om livet och döden som jag läst över huvud taget.

Och så Mettes musik … Den tycker jag rent ut sagt är helt sublim. Hon har en otrolig musikalisk talang, både tekniskt och konstnärligt, hon leker fram musiken med aldrig sviktande fantasi på ett sätt som jag finner helt oemotståndligt. Jag är helt frälst på hennes musik numera. Men man måste ta sig tid och lyssna på den flera gånger, då upptäcker man hennes storhet.