Skönlitteratur

Anonym: Elvira Madigan. Fortalt efter Filmen af samme Navn (1943)

Denna novell, som återger handlingen i Åke Ohbergs film, uppges vara en dansk översättning från svenskan. Jag har inte lyckats hitta originalet i Kungliga bibliotekets katalog, förmodligen ingår alstret i någon periodisk skrift, vars titlar inte särkatalogiserats. Någon som vet?


Serène d’Acquéria, Jean Louis Oscar de: Elvira Madigan; En digt i tre sange (1944)

”Illustrerad av Chris–Jeppesen. Upplaga 700 ex. Versifierad skildring av dramat, skriven 1889 av en 38-årig tullassistent i Korsør och utgiven privat av dennes son”. Innehåller även en berättelse.
   Det intressanta med denna bok är väl, att den visar på det enorma intresse morddramat väckte, och hur fel den gängse tolkningen av händelsen kunde bli. En amatörpoet satte sig sålunda ner och skrev ett flera tusen rader långt epos om “kärlekssagan”. Omdöme: inte någon lysande poesi, men inte heller något pekoral.

Två av bokens illustrationer.


Olaf Gynt (pseudonym för F. Ahlefeldt Laurvig): Elvira Madigan (1946)

Tre dikter på norska. Högstämt, men som alla de skönlitterära verken romantiserat och förljuget.


Birgit Th. Sparre: Möte med kärleken (1954, flera senare utgåvor)

Välskriven roman, men naturligtvis långt från sanningen om Sixten och Elvira. Verket finns översatt till danska, norska och koreanska.

Förstaupplagan 1954
1982 års utgåva
Danska utgåvan i nytryck från 2017
Norska utgåvan, i nytryck från 1982

Poul Erik Møller Pedersen: Elvira Madigan (1967, 1978)

Poul Erik Møller Pedersens alster utkom första gången 1967. I samma veva gjorde han också en spelfilm om Elviras “kärlekssaga”. Filmen och boken var väl tänkta att utgöra reklam för varandra, men medan filmen visades offentligt bara en gång, blev boken en stor succé. En andra, utvidgad upplaga kom 1978, den senare utgavs i pocketversion 1989.

Bakgrunden till boken lär vara denna (Enevigs bok ger fler detaljer): En författare vid namn C. H. Andersen (1916-1966) arbetade på en seriös Elvira-biografi. Mitt under arbetet avled dock Andersen, och hans ofullbordade manus kom i händerna på bestsellerförfattaren Møller Pedersen. Denne omvandlade manuset till ett sammelsurium av fakta, halvsanningar, spekulationer och rena lögner. Trots eller kanske tack vare detta blev boken som sagt en succé, och torde ha sålts i fler exemplar än alla seriösa Elvira-böcker tillsammans. Även om boken innehåller korn av sanning, placerar jag den ändå bland skönlitteraturen. Eftersom denna bok fick så stor spridning, och till och med prisades för sin vederhäftighet(!), har denna bok mer än någon annan gjort allvarlig skada på den seriösa Elvira-forskningen och dess försök att få fram sanningen om morddramat.

Som exempel på tokigheterna kan nämnas ett falskt kärleksbrev från Elvira, falska bilder på Elviras föräldrar och ett likaså förfalskat telegram från svenska ambassaden i Köpenhamn till polismästaren i Svendborg. I telegrammet förbjuder Sveriges envoyé Gustaf Beck-Friis polischefen i Svendborg att obducera Elviras kropp! Det hade ju varit en präktig diplomatisk skandal om envoyén verkligen hade gett order till en dansk myndighetsperson om hur han skulle agera i ett enskilt ärende.
 

Møller Pedersens falska kärleksbrev är skrivet på korrekt danska, med undantag av det svenska ordet “skæmt”, som här används i en felaktig betydelse. Så skrev inte Elvira! Om hon nu var så kär i sin Sixten som innehållet antyder, varför kallar hon honom då vid efternamn? Och varför signerar hon med sitt artistnamn, och inte med sitt riktiga namn Hedvig? Det skulle hon självklart ha gjort om de var så intima. Och som kronan på verket är brevet daterat den 3 juni 1889, trots att Elvira lämnade familjen för att förenas med Sparre redan den 28 maj! En löjligt dålig förfalskning.
 

Laura och John Madigan enligt Møller Pedersen. I verkligheten två helt andra personer, vilket lätt kan konstateras vid jämförelse med autentiska foton av dem båda.
 
Förstaupplagan, 1967
 
Andra, omarbetade upplagan från 1978
 

Pocketutgåvan, 1989 och omtryck 1997.


Herta Enevoldsen: Cirkusprinsessen Elvira Madigan (1989)

Denna roman fick med all rätt ljumma recensioner i danska tidningar. Politikens recensent Beth Juncker skriver till exempel den 16 september 1989:
Romanen … mangler sammenhængende psykologisk indsigt og fremfor alt et sprog, der kan rumme den lidenskab, der bærer historien og skal sandsynliggøre romanen …


Sten Wijkman Kjærsgaard & Søren Graff: Elvira Madigan (tecknad serie med CD-skiva, 1997)

Smakprov på en sida ur boken. Inga pratbubblor, utan man ska lyssna på en CD-skiva samtidigt som man ser på bilderna. Elvira har plötsligt blivit brunett och fått orientaliska drag! Musiken är – hör och häpna – Mozarts pianokonsert nr 21. Här dock i ett sliskigt arrangemang med violin i stället för piano.

Omslaget. Tyvärr har jag inget bättre foto.

Kirsten Ahlburg: Elvira Madigan (2000)

Kortroman på lättläst danska, avsedd för personer med läs-och skrivsvårigheter. Bygger mycket på Møller Pedersens alster, men ännu mer romantiserad och förljugen. I och för sig relativt välskriven, men författarens research är under all kritik.


Paardekooper (Asger Schnack): Sixten og Elvira, blade af en fiktion (2003)

Den sexuellt mest frispråkiga versionen, vad som på svenska kallas tantsnusk. Jag håller i det stora hela med recensenterna nedan.

En recensent i tidningen Information skriver 22 maj 2003:
“… Skal man være positiv, kan man sige, at Paardekooper har givet os en selvgyldig poetisk iscenesættelse af dets erotiske utopi. Skal man være ærlig, må man konkludere, at hans kunstneriske indsats har indskrænket sig til: at lave lir på historien. De kære tos multiple orgasmer får lov at drukne i ordgejl …”

Berlingske Tidendes Eva Pohl skriver den 17 juli 2003:
“… Romanen rummer mange gode beskrivelser af den skønhedssøgendes smerte. »Sixten og Elvira« er en slags kunstnerroman: »Det var, som om verden ville beskrives, omtales anderledes, end den var. Som om den forlangte en omskrivning«. Hermed lægger den sig i forlængelse af en lang tradition, skildringen af modsætningen mellem kunsten og livet. For læseren er det imidlertid et problem, at man ikke i tilstrækkelig grad fornemmer spændingen mellem kontrasterne, mellem virkelighed og drøm. Man længes efter det, som Thomas Mann kaldte den erotiske ironi …”

Politikens recesent Susanne Bjertrup den 23 maj 2003:
“… Til gengæld skal man nok være lidt af et lyrisk hoved (eller måske erotisk besat?) for virkelig at nyde bogens idelige kredsen om krop og begær. Det skal ikke være nogen hemmelighed, at undertegnede har arvet bogen fra en anmelder, der smed bogen fra sig – skrigende: »Jeg holder den ikke ud!«. Det gjorde jeg så, og selv om læsningen undertiden kunne minde om at træde vande, synes jeg ikke, den er så dårlig endda. Men det er nok en af den slags bøger, der skal ramme et beslægtet temperament, før den for alvor lukker sig op.”

Fransk översättning

Ange de Saint-Mont: Elvira Madigan (2001)

Denna franska roman har jag inte läst, så dess eventuella litterära värden kan jag inte uttala mig om.


Rafael Cabanillas: El secreto de Elvira Madigan (2004)

Inte heller denna spanska roman känner jag till närmare.