Musikaler, baletter, teater

1934/1935: “Och karusellen går”, nyårsrevy på Södran

Nyårsrevyn “Och karusellen går” på Södra teatern i Stockholm innehöll ett “balettdivertissemang” om Elvira Madigan och Sixten Sparre, koreograf var Axel Witzansky. Kritiken var inte nådig. Dagens Nyheters recensent Åbergsson skriver 2 januari 1935:

  • … hans Elvira Madigan-svit i andra akten var en ren fadäs, hur briljant än vissa scener i den voro utformade, som t.ex. på färjan och i Rydbergs kælder. Orsaken till att denna svit skruvade ner stämningen i salongen var helt enkelt den att man icke förstått att såväl Elvira som hennes greve dock en gång voro levande människor, de äro inga diktade figurer. Det man här gjort var en briljant, delvis virtuost iscensatt revyarabesk kring ett gammalt mord- och självmordsreportage. Synd att det var så påkostat.

Aftonbladet skriver den 4 januari att hela inslaget utgått ur programmet.


1939, 1943: operaprojekt.

Edvard Wallenqvist skrev 1939 ett libretto till en opera om Sixten och Elvira, men någon musik komponerades aldrig.
Några år senare skrev Eric Westberg ett nytt libretto i samarbete med Alf Henrikson. Westberg avsåg att komponera musiken själv, men Westbergs död år 1944 satte stopp även för detta projekt (se Aftonbladet 1946-09-12 för detaljer).


1950: “Komik på liten gata”, Scalateatern i Stockholm.

Denna revy innehöll en parodisk sketch om Sixten och Elvira. Skådespelarna var Lasse Krantz och Kai Gullmar.


1967: “Cirkus Madigan”, Dramaten i Stockholm. Manus: Staffan Roos.

I denna pjäs är det Elvira som skjuter Sixten och inte tvärtom, en helt ohistorisk idé som senare togs upp i 1992 års musikal. Mitt omdöme om manuset: inte dåligt, men inte någon handling som berör; dessutom helt ohistoriskt ur alla aspekter.


1982: “Elvira”, Svendborg fritidsteater. Manus & regi: Marianne Kjær.

I rollerna: Kristin Ragnarsdóttir (Elvira); Erik Frantz (Sixten Sparre); Marianne Kjær (Lycka Sparre); Eilif Wagner (John Madigan); Lis L. Nielsen (Laura Madigan); m.fl. Mitt omdöme efter en snabb genomläsning av manuset: romantiserat och förljuget (förstås), inte alls dåligt men lite pratigt och måttligt engagerande.

Scenbild från repetitionerna.
 
Bok om teaterföreställningen

1987: “Elvira Madigan”, balett på Stora teatern i Linköping. Koreografi: Conny Borg. Originalmusik: Michael J. Smith

Några foton från denna produktion har jag inte lyckats spåra. Baletten var en enaktare, som framfördes tillsammans med två andra stycken.


1987: “Elvira Madigan”, balett på Det kongelige teater i Köpenhamn. Koreografi: Robert North

Programblad
 
Scenbild. Dansarna är Arne Villumsen och Heidi Ryom.
 
Slutscenen. Foto: John R. Johnsen.
 
Sommaren 1989 gavs Robert Norths balett om Elvira Madigan som gästspel från Det Kongelige balett på Valdemars slot på Tåsinge. Huvudrollerna dansades denna gång av Lars Damsgaard och Mette Ida Kirk. Foto från Henrik M Jansens bok.

1991: “Sixten och Elvira”, sångspel i cirkustält i Kristianstad. Manus och musik: Lars Åke von Vultée och Jan Wirén. Regi: Hans Alfredson

Affischen. Tyvärr har jag ingen bra repro, jag har bara fotograferat av Cirkusarkivets exemplar med mobilkamera, därav den “sneda” bilden.
Scenbild. Foto 1991-07-12 av Gunvor Wåhlberg.

1991: “Mordet på Elvira Madigan”. Manus: Björn Runeborg.

Genom att följa den kända historien steg för steg växer en ny bild av det mytomspunna dramat fram” (från Amatörteaterns riksförbunds hemsida). Att Elviras död benämns som mord kanske tyder på att verket ifrågasätter den romantiska “kärlekssaga”, som annars varit nästan allenarådande. I övrigt känner jag inte till några detaljer om denna pjäs.


1992: “Elvira Madigan”, musikal på Malmö stadsteater. Manus: Georg Malvius och Ture Rangström, musik: Nick Bicât.

Här är det i alla fall den gamla myten om “kärlekssagan” som får härja fritt. Så ohistoriskt det bara kan bli, bland annat är det Elvira som skjuter Sixten och sedan sig själv, när Sixten själv inte förmår göra det. Jag har inte sett uppsättningen, men skådespelarinsatserna lär ha fått godkänt. Manusmässigt och musikaliskt inte så märkvärdigt, ljusår från Emma Sandanams och Mette Herlitz makalösa skapelse: 2019 års musikal i Stockholm.

Programhäfte från Malmö stadsteater
 
Programhäfte från Riksteaterns uppsättning. Maria Rydberg som Elvira och Peter Gröning som Sixten Sparre.
Norskt programhäfte. Skådespelarna är Kirsti Thorhaug och Øystein Wiik.
 
Affisch från norska premiären
 
En variant av norska affischen, tyvärr bara slarvigt avfotograferad med mobilkamera i Cirkusarkivet.
 
CD-skiva med soundtrack från musikalen.

1992: balett “Elvira Madigan”, Operan i Stockholm.

Baletten var en enaktare som framfördes tillsammans med ett verk benämnt Orgelkonserten. Koreografi: Regina Beck-Friis, musik av Gustav Mahler.

Marie Lindkvist och Pär Isberg, som dansade premiärkvällen. De fick relativt goda recensioner av Dagens Nyheters recensent Dag Wellander den 10 februari 1992.

Scenbild ur baletten. Dansarna är denna gång “B-laget” Hans Nilsson och Betina Marcolin. Men trots detta skrev Wellander så här den 26 februari: “I “Elvira Madigan” fick Hans Nilsson sin revansch som löjtnant Sixten Sparre. Tillsammans med Betina Marcolins lindanserska Elvira gör han med små medel deras sista timmar till en intagande växling mellan dödsfruktan och kärleksyra. Och eftersom styckets avgörande vändpunkt ligger här får baletten en grundförstärkning.” Bilden är från Vecko-Revyn 1992:12.


1995: drama “Elvira Madigan” av Gunnar Geertsen

Premiären var 18 mars 1995 på Gjellerupscenen. Jag blev måttligt imponerad efter att ha läst igenom manuset på Det kongelige Bibliotek i Köpenhamn.

Mobilkamerabild av Det kongelige biblioteks exemplar.

2003: “Elvira Madigan”, Orionteatern i Stockholm

Manus & regi: Stina Oscarson. “Elvira Madigan var den unga lindanserskan som rymde från cirkusen för att dö tillsammans med sin älskade löjtnant Sparre. Det hände för mer än 100 år sedan, men artisterna som blev kvar sitter fortfarande i manegen, funderar på vad som hände och undrar om det finns en kärlek värd att dö för”.


2003: “Mor! var det en engel?”, drama av Aase Nygaard & Henrik Hartvig

Till librettot hör en CD med dramats sånger (musiken av Hartvig). Jag känner inte till i vilken utsträckning detta drama har framförts. Mitt intryck efter en snabbgenomläsning: verkar inte vara någonting minnesvärt manusmässigt.

Mobilkamerabild av ett exemplar i Det kongelige biblioteks samlingar.

2006: “Elvira Madigan”, studentspex i Uppsala.

Tyvärr känner jag inte till några detaljer om denna uppsättning.


2012: “Taasinge”, Baggårdteatret i Svendborg

Manus: Troels Christian Jakobsen, regi: Lasse Bo Handberg. I rollerna: Therese Damsgaard och Nils P. Munk. Föreställningen tycks ha fått relativt goda recensioner men är förstås bara ännu en variant av “århundradets kärlekssaga”. Pjäsen ger intryck av ha varit erotiskt laddad utan att glida över i pornografi.


2017: “Rejsen”, Teater Nordkraft, Ålborg

Manus: Jakob Højgaard Jørgensen. Föreställningen fick en ljum recension på teateravisen.dk:
Trods en god begyndelse lader Teater Nordkrafts ‘Rejsen’ sit publikum uberørt af den følelsesfulde og stærke kærlighedshistorie mellem Elvira Madigan og Sixten Sparre …”. Några användbara foton har jag inte lyckats komma över.


2018/2019: “Elvira Madigan”, musikal, Stockholms stadsteater. Libretto: Emma Sandanam, musik: Mette Herlitz. Regi: Anna Ståhl.

Den 5 december 2018 gavs en konsert på Soppteatern (en av Stadsteaterns scener) med sång och musik ur den kommande musikalen. Den färdiga musikalen gick sedan under sommaren 2019 på olika friluftsscener i Stockholms parker, premiären var i Vitabergsparken den 31 maj. Uppsättningen blev en stor succé och fick goda recensioner, de tjugo föreställningarna lär ha setts av totalt bortåt 60 000 personer.
   De flesta av sångarna byttes ut inför premiären, så kreerades t.ex. Elvira av Ellen Lindblad i musikalen, på konserten sjöngs hennes parti av Annika Herlitz. Sixten Sparres parti utfördes hela tiden av Robert Noack. Lycka sjöngs av Sara Jangfeldt på konserten och Laura av Emily McEwan eller Maja Rung, tyvärr minns jag inte säkert vem som sjöng vad. Omdöme om konserten: mycket fina insatser av sångare och musiker, särskilt med tanke på att man bara lär ha repeterat några timmar strax innan konserten ägde rum. Verkligen proffsigt att få till det så bra så snabbt!

Från konserten den 5 december 2018:

Annons för musikalkonserten med ett hårt retuscherat foto av Elvira i fokus. Den dam som den uppmärksamme skymtar på överdelen av affischen är inte Elvira, utan hennes lindansarkollega Oceana Renz.
 
Affisch utanför Soppteaterns entré. Affischen är designad av Åsa Wærnér.
 
Soppteaterns programblad för december 2018
 
Flyer från musikalkonserten.
 

Subjektivt om den färdiga scenversionen på Parkteatern:
Äntligen en uppsättning som åtminstone problematiserar myten om “kärlekssagan”, även om allt i musikalen inte är helt historiskt korrekt. Till exempel så beskrivs Elvira som om hon är en höglinedansare som jobbar utan skyddsnät, och som får en kick av att utsätta sig för livsfara. Verklighetens Elvira var mån om säkerheten och använde alltid skyddsnät när hon var på farliga höjder. Dessutom skildras relationen med Sparre som om hon trots allt blev kär i honom, vilket jag personligen inte tror. Att det var Sixten som i praktiken tvingade sig på Elvira framgår inte så tydligt som man hade önskat. Det finns massor av andra detaljer som inte stämmer t.ex. att det var penningbrist som fick paret att begå ett gemensamt självmord, men ambitionen har ju inte heller varit att produktionen ska vara helt realistisk, utan tänkt som underhållning snarare än som tragedi. Musikalen bygger på böcker av mig och Kathinka Lindhe, (och det i betydligt högre utsträckning än man vill erkänna på Stadsteatern). Detta kanske kunde framgått i annonseringen (om jag får vara partisk).
   Helhetsintryck: utmärkta insatser av skådespelare och musiker, särskilt fäste jag mig vid Ellen Lindblads dynamiska Elvira. Hon var ju tidigare mest känd som dansös, men visade sig vara en utomordentlig skådespelerska och en utmärkt sångerska. Att lyfta fram Lycka Sparre och ge henne en huvudroll var ett genidrag. Joanna Perera Eriksson som Lycka var kanske också den allra bästa av sångarna, hon förmådde verkligen göra Mette Herlitz musik rättvisa, och hon har den svärta i rösten som krävs för att ge det rätta känslomässiga uttrycket åt den olycka Sparres hustru drabbats av. Sixten Sparre själv har i musikalen getts karaktärsdrag som kanske överensstämmer mer med Kathinka Lindhes bild av honom (“bara” en slarver) än av min egen syn på hurdan han var (bipolär?). Emma Sandanam tycks haft svårt att bestämma sig för om hon skulle tro på mig eller Kathinka vad gäller Sixtens personlighet, som hamnar lite mellan stolarna. Hans rollkaraktär blir därför lite vag, och man får svårt att förstå hur Elvira kunde falla för en såpass blek och snudd på löjlig figur. Här kunde kanske regissören försökt strama upp Robert Noacks i och för sig utmärkta rolltolkning en aning.
   Elvira blir också lite av en dubbelnatur: i sin entrésång sjunger hon om hur blyg och osäker hon är, men Ellen Lindblads fartfyllda rolltolkning ger en helt annan bild av henne. Hon dansar, springer, hjular, hoppar och klättrar, kort sagt gör hon allt – utom att gå på lina! Kanske är Ellen helt enkelt för bra för rollen! En mer nedtonad rolltolkning (som jag inbillar mig att Annika Herlitz hade åstadkommit) hade kanske överensstämt bättre med verklighetens Elvira och även med de karaktärsegenskaper musiken förmedlar. Men med tanke på att föreställningen är tänkt som parkunderhållning snarare än som den tragedi historien ju faktiskt är, kanske Ellen ändå var den bästa lösningen. Ellen och Annika är båda mycket goda sångerskor, men med helt olika röstkaraktär och sätt att agera. Jag har faktiskt svårt att bestämma mig för vem jag föredrar, men jag får nog intrycket av att Mette Herlitz hade just sin syster Annika i tankarna när hon skapade musiken.
    Föreställningen försöker vara både tragedi och lustspel på ett sätt som man kan se både som positivt och negativt. Två riktiga cirkusartister medverkar, deras nummer håller hög klass men stjäl tyvärr fokus från själva dramat. Blandningen gör att det bokstavligen blir rena cirkusen ibland! Men det hela är som sagt tänkt som parkunderhållning snarare än som tragedi, vilket regissör, skådespelarna, scenograf, koreograf, kostymtecknare och sminkös alla tagit fasta på; resultatet blir ett trots allt hejdlöst underhållande spektakel, trots den allvarliga och tragiska storyn. Kort sagt: föreställningen är en fröjd för både öra och öga!
   Vad gäller dialog och driv i handlingen så är det bra eller mycket bra, men tyvärr håller dramaturgin inte riktigt samma toppnivå som sångtexterna och musiken. Det brister lite i tydlighet, logik och flow ibland, och den som inte redan känner till historien får kanske svårt att hänga med i handlingen. Emma Sandanams styrka är inte heller som dramaturg (även om hon får väl godkänt), Emma är i grunden poet, hon producerar briljanta sångtexter som står skyhögt över vad som är det vanliga i branschen.
   Men viktigast av allt: helt sublim musik av geniet Mette Herlitz! Tyvärr kommer inte den fenomenala musiken riktigt till sin rätt vid en utomhusföreställning med halvtaskigt högtaleri och av naturliga skäl lite andfådda sångare. En studioinspelning av musiken vore varmt välkommen! Musikaliskt är denna musikal av allra högsta klass, den kan mäta sig väl med de klassiska, internationellt kända verken i genren. Och världsberömd är just vad denna musikal förtjänar att bli, åtminstone om man ser till musiken! Jag skulle vilja skriva sida upp och sida ner med panegyrik över varenda låt, men för att inte trötta ut läsaren nöjer jag mig med att kommentera några av sångerna i bildtexterna.
 

Denna affisch för Parkteaterns föreställningar fanns överallt på stan sommaren 2019. Ellen Lindblad som Elvira, dock i helt annan kostymering än den som kom till användning. En rejält stylad Ellen låtsas gå på en lina, i sin högra hand håller hon sitt eget hår. Naturligtvis har Ellen försetts med peruk med en hårlängd som mer än väl är i klass med Elviras. I föreställningen använde Ellen sitt eget hår, som i och för sig är långt, men ändå bara hälften av Elviras enorma hårsvall. Dessutom fick hon tack och lov en helt annan scendräkt, som nog överensstämmer bättre med vad Elvira själv brukade uppträda i.
   Samma foto fanns på omslaget till Parkteaterns sommarprogram.
 

Ellen Lindblad som Elvira/Hedvig och Sofia Jung som Laura Madigan i inledningsnumrets danssekvens. I bakgrunden bl.a. Joanna Perera Eriksson som Lycka Sparre. Låten har titeln “Cirkus Madigan” och är ytterst intressant och intrikat vad gäller bland annat harmoniken. Redan här avslöjar Mette Herlitz sitt mästerskap! Foto: Matilda Rahm.
 

Musikalens andra nummer är Elviras entrésång, en helt underbar valsmelodi. Ellen (som är dansös minst lika mycket som hon är sångerska och skådespelerska) deltar i akrobaternas övningar medan hon sjunger. Och det utan att knappt bli andfådd! Låtens intro visar sig så småningom bara vara ett komp till “Sorgeliga saker hända”, som Mette mycket skickligt (och oväntat) smyger in mot slutet av låten, dock i en version i moll. Den gamla skillingtrycksmelodin återkommer sedan i dur i codan till slutnumret, men reminiscenser av denna melodi dyker upp här och var i partituret, till glädje för den som besvärar sig med att verkligen lyssna på musiken. Stillbild från Youtubevideo.

Scenbild från slutet av sången med den redan ikoniska scenografin med Elviras ballonger och det röda tygstycket som en gigantisk kjol. De röda ballongerna (fast fler och mindre) spelar så småningom en viktig roll i slutscenen.
 

I “Konstnärsdrömmar” har Sparre just fått nedgörande kritik för sin diktsamling, och recensenten återger en av hans dikter som avskräckande exempel. Sixten kan dock inte alls ta åt sig av kritiken, han inbillar sig att han är en stor poet, trots att hans hustru hela tiden försöker få ner honom på jorden.
   Varför har en av akrobaterna en lampskärm på huvudet? Tja, det finns eviga frågor utan svar. Även Laura har förresten en gammal lampskärm son huvudbonad, dock i något mindre format. Stillbild från Youtubevideo.
 

I duetten “Fin att titta på” klagar Hedvig på att hon bara blir sedd som sexbomben Elvira, medan Lyckas problem är det motsatta: hon försöker göra sig attraktiv för att åter fånga sin makes uppmärksamhet, vilket misslyckas kapitalt.
   I verkligheten torde Elvira och Lycka aldrig ha träffats, men det hindrar ju inte att de sjunger duett tillsammans i ett teaterstycke som detta. Musikaliskt hör denna låt nog till mina favoritnummer, men konkurrensen är stenhård: många av de klassiska musikalerna innehåller kanske 2-3 minnesvärda låtar, men Mette vräker på med ett dussintal toppnummer på raken! Makalöst! Stillbild från Youtubevideo.
 

Första kontaktförsöket från Sparres sida. Elvira vill hela tiden bli sedd som sitt rätta jag Hedvig, men Sparre envisas musikalen igenom med att kalla henne Elvira. Också det är troligen ohistoriskt, han kallade henne säkert Hedvig, men innerst inne kanske han ändå bara såg sexsymbolen Elvira i henne. Sixten ville ju leva sina sista dagar i sus och dus, och då var ju en ung och snygg älskarinna en självklar ingrediens. Stillbild från Youtubevideo.
 

I den helt suveräna låten “Skuld” spelar ensemblen fordringsägare som ansätter Sparre med räkningar: “Tjugo riksdaler hos apotekarn, femton hos bleckslagaren …”. Sixten bara viftar bort problemen genom att hela tiden upprepa samma refräng: “Kronor och ören, vad är kronor och ören …”. Lycka kommer så in och kontrapunkterar honom med “Vad har du gjort, har du tömt alla våra konton …“. I codan kombinerar sedan alla sina respektive texter och melodier och sjunger i munnen på varandra i femstämmig sats i dubbel kontrapunkt. Makalöst skickligt komponerat av Mette Herlitz!
   Nu är detta foto i själva verket inte alls från “Skuld”, utan från “Brevväxlingen” något tidigare i handlingen. Men jag tycker ändå att bilden symboliserar andemeningen i “Skuld” på ett bättre sätt än ett autentiskt foto skulle ha gjort. I musikalen ackompanjerades “Skuld” nämligen av att de båda akrobaterna gjorde ett i och för sig förträffligt slungbrädesnummer medan sången sjöngs. De stal publikens uppmärksamhet totalt, så det var nog få i publiken som ägnade Mettes musik en tanke, tyvärr. Foto: Markus Gårder.
 

Mamma Laura (förträffligt spelad och sjungen av Sofia Jung) har ertappat sin dotter med Sixtens alla kärleksbrev och konfronterar henne: “Den mannen han är farlig, den mannen är ett gift …”. Resultatet blir dock inte det hon önskat, Elvira blir bara ännu mer övertygad om att hon vill lämna cirkusen och familjen. I verkligheten fick Laura inte reda på brevväxlingen förrän Elvira redan försvunnit, men sådana konstnärliga friheter från manusförfattaren Emma Sandanams sida kan man faktiskt ha överseende med. Stillbild från Youtubeklipp.
 

Sofia Jung som Laura Madigan. Sixten Sparre har just lurat i väg Elvira från cirkusen och familjen. Dialogen i denna scen innehåller en dråplig parodi på modern kvällstidningsjournalistik: “Skandalflykt!”, “Fru Sparre om Sveket: DET KOM SOM EN CHOCK!”, etc. etc. Tack, Emma, jättekul! Foto: Markus Gårder.
 

Elvira har just lämnat cirkusen för Sixten och ser ännu ljust på framtiden. Att Sixten inte alls är skild och att han är helt rökt ekonomiskt har hon ännu ingen aning om. En liten fadäs: löjtnant (2 stjärnor) Sparre har fått tre stjärnor (=ryttmästare) på sin uniform. Det är Robert Noack som förtjänstfullt kreerar Sixten Sparres roll. Foto: Markus Gårder.
 

Parets reskassa har sinat, och Sixten tar springnota efter ett restaurangbesök. Tyvärr kanske det inte framgår riktigt för publiken att Sparre är pank, man får snarast intrycket av att äventyraren Sixten gör detta bara som en kul grej. Och hallå, regissören! När det omaka paret smiter från betalningen står servitriserna bara där som fån. I verkligheten skulle de ju ha rivit upp himmel och jord och skrikit på polis om något sådant skulle hända. Stillbild från Youtubevideo.
 

Sakta men säkert går det upp för Elvira att Sixten inte var den han utgav sig för att vara. Han har visat sig vara luspank (verklighetens Sixten hade 7 öre kvar i plånboken!), och det utlovade äktenskapet och det flotta hemmet visar sig bara vara luft. Det är en mycket deppig Elvira som sätter sig ned för att begrunda situationen medan Rigmor Bådal intonerar “Om kärlek” på spilåpipa. Ellens förväntansfulla min från förrförra bilden är som bortblåst. Notera förresten att Ellen genomförde nästan hela musikalen barfota! Stillbild från Youtubevideo.
 

Sent omsider har Elvira insett sitt misstag och börjar ana hur det hela kommer att sluta. Nu är hon helt enkelt sk-tförbannad på Sixten, som bara lurat och bedragit henne. Ellen får ta till ännu ett ansiktsuttryck ur sin rikhaltiga repertoar.
   Medan ensemblen sjunger den undersköna à-cappellasången “Om kärlek” förbereder Elvira det oundvikliga slutet. Det är Elvira själv som tar initiativ till ett gemensamt självmord, vilket nog är helt ohistoriskt. Men rent teatraliskt funkar det trots allt bra här. Foto: Markus Gårder.
 

Efter “Om kärlek” kommer “Uppgörelsen”, där Sixten verkligen får sina fiskar varma: “Jag har fått nog av dina lögner, jag har fått nog av hela dej …“. Elviras raseri känner inga gränser, och det är inte svårt att sympatisera med henne med tanke på vad lögnhalsen och ynkryggen Sixten ställt till med.
   Musiken i “Uppgörelsen” är i form av en polska (om än väldigt långsamt framförd, åtminstone i början), där alla huvudpersonerna sjunger sina respektive melodier från tidigare i musikalen, teman som Mette Herlitz sedan kombinerar ihop på ett mycket skickligt sätt. Att det över huvud taget är möjligt beror på att Mette inte bara skrivit en trave låtar på måfå utan sett till att det hela tiden finns ett inre samband mellan musikalens olika nummer. Denna förmåga att skapa ett sammanhang är något man bara finner hos de stora mästarna.
   Hela Mettes partitur är fyllt av ren skaparglädje, hon leker fram musiken på ett sätt som nästan får en att tänka på en sådan storhet som Mozart. Stillbilder från Youtubevideo.
 

Slutscenen med Ellen Lindblad som Hedvig/Elvira och Robert Noack som Sixten. Elvira läser upp sin avskedsdikt, som hon just skrivit ner på ett smörgåspapper. Ellen får visa ännu ett prov på sin goda skådespelarkonst genom att nu visa upp en resignerad min, hennes ilska från “Uppgörelsen” har nu klingat av. Mycket bra gjort, Ellen!
   Omedelbart därpå sjunger hon Elviras undersköna avskedssång “En droppe föll”, Emma Sandanams briljanta parafras på Elvira Madigans egen dikt med samma titel. Allt detta till en av Mette Herlitz allra vackraste melodier (vilket inte säger lite!). Elvira ska ju till att dö, men Mette komponerar inte någon vansinnesaria eller ens en elegi, utan en enkel, aningen melankolisk visa. Sången går i G dur, men landar så småningom, efter några modulationer som känns ända in i ryggmärgen, i Fiss dur!
   Notabelt är att av musikalens 22 nummer är det bara fyra som går i dur; ett av dem är alltså just Elviras avskedssång, där vilken annan tonsättare som helst självklart skulle valt en molltonart. Ett av många exempel på Mettes genialitet. Foto: Markus Gårder.
 

Ballongsläppet i slutscenen ska symbolisera Elviras död (och himmelsfärd).

 

Några bilder av orkestern: Överst den eminenta kapellmästaren, keybordspelaren, sångerskan och arrangören av Mettes ännu eminentare musik: Carina E Nilsson. Till höger om henne den vandrande enmansorkestern Rigmor Bådal, även hon helt förträfflig; särskilt vill jag berömma hennes fina cellospel i några av numren. Understa fotot är från låten “Isprinsessan” tidigt i handlingen. Sixten har just sett Elvira uppträda och besjunger sina intryck för kollegorna på officersmässen. Dessa spelas här av ensemblen. Olika personer i ensemblen spelar diverse småroller, ofta utan något klädbyte. Så dyker t.ex. Laura plötsligt upp som hotelldirektör, allt detta kanske kan verka förvirrande för publiken ibland.
   Denna bild visar även den utmärkte dragspelaren och slagverkaren Fredrik Meyer (i clownkostym, till höger), slagverkaren Albin Flinkas samt akrobaterna Nilas Kronlind och Oscar Carlsson, alla dessa fyra medverkade också förtjänstfullt i sångensemblen. För att förstärka intrycket av cirkusföreställning hade man som synes klätt även musikerna i cirkusdräkter.
   Orkestern bestod som synes bara av fyra man. En större ensemble hade varit välkommen, men naturligtvis rör det sig om en kostnadsfråga. På konserten var det ett tiotal man som spelade, detta och det faktum att ljudet blir mycket bättre i en lokal avsedd för ändamålet gjorde att den musikaliska upplevelsen blev starkare på konserten. Mycket av Mette Herlitz musikaliska finesser gick nog parkteaterbesökarnas öron förbi, tyvärr. Foton: Mathilda Rahm (bild 1), Markus Gårder (bild 2) respektive stillbild från Youtubeklipp.
 

 

Välförtjänt jubel efter premiären i Vitabergsparken den 31 maj 2019. De personer jag kunnat identifiera är från vänster till höger: 1) Fredrik Meyer, dragspel m.m. (delvis skymd) 2) obekant för mig (inspicient?) 3) Carina E Nilsson, keyboard, kapellmästare och sångerska 4) Rigmor Bådal, cello, kontrabas, elgitarr, spilåpipa, bastuba (har jag glömt något?) 5) obekant för mig 6) Mette Herlitz, tonsättare 7) Robert Noack, Sixten Sparre 8) Emma Sandanam, libretto 9) Anna Ståhl, regi 10) obekant för mig 11) Ellen Lindblad, Elvira/Hedvig 12) Joanna Perera Eriksson, Luitgard Sparre 13) okänd (delvis skymd) 14) Sofia Jung, Laura Madigan 15) Nilas Kronlid, akrobat och sångare 16) okänd scenarbetare 17) Oscar Carlsson, akrobat och sångare 18) okänd scenarbetare 19) Albin Flinkas, slagverk, sångare och konferencier. Dessutom jag själv bland publiken i ljus jacka, strax till höger om mig skymtar huvudet på Kathinka Lindhe.
 

Kvällens huvudpersoner enligt min mening: radarparet Mette Herlitz och Emma Sandanam bland premiärpubliken. Miljoner tack till er båda för er underbara musik respektive lyrik! Världsklass!
 

Från minglet efter premiären: Kathinka Lindhe med sin farmorsmor Luitgard Sparre, fast i Joanna Perera Erikssons gestalt. Själv tog jag mig också friheten att mingla med ensemblen, men typiskt nog tycks ingen ha plåtat mig. Foto från kathinkalindhe.se.
 

Första halvan av musikalen, filmad i Galärparken av en privatperson vid föreställningen den 19 juni. Tyvärr saknas några minuter i början, ljud- och bildkvalitet är inte heller de bästa.

Fortsättning av föregående Youtubeklipp.

 

Slutscenerna i musikalen, filmade premiärkvällen 31 maj 2019 i Vitabergsparken. Från Youtube.
 

Recension i Svenska Dagbladet

Min kommentar till Svenska Dagbladets recension på deras diskussionssida

Recension i Dagens Nyheters nätupplaga

Min egen recension i Cirkulära notiser

Teatervännen Joakim Clifton Bergmans recension på hans blogg

Min kommentar till hans recension

 

År 2020 var det tänkt att musikalen skulle gå i repris i olika parker under juni och juli, men på grund av mötesrestriktioner blev det inte så. Trots allt gav man ett antal föreställningar under slutet av juli och början av augusti i Galärparken, premiären var den 29 juli. Spelplatsen var inte den vanliga, utan på Stadsteaterns “bakgård” strax intill. Åskådarantalet var begränsat till 50 personer, och föreställningen avkortades till 30 minuter. I princip var det första halvan av musikalen som framfördes med en del strykningar i dialogen. Det hela annonserades som barnföreställningar, men något barnperspektiv fanns knappast i föreställningens utformning. På premiären var det också högst ett tiotal barn i den 50-hövdade skaran.
    Av skådespelarna var Robert Noack som Sixten Sparre utbytt mot David Alvefjord, och akrobaten Lukas Iwanow ersatte Nilas Kronlid. Båda vill jag ge klart godkänt betyg, liksom föreställningen i sin helhet. Man hade väl önskat ett bättre urval av låtar än att bara spela första halvan rätt av, men detta var tydligen en nödlösning när det var ont om tid. Jag presenterar ett urval bilder från föreställningen, samtliga är tagna av mig på premiären med undantag av fotot av Ellen Lindblad som Elvira, vilket togs av Stadsteaterns fotograf Markus Gårder under repetitionerna.

CD-skivan. Högre upp på denna sida efterlyste jag en studioinspelning av musiken, och minsann gjordes inte en sådan i juni 2020, skivan släpptes premiärdagen den 29 juli. Musiken finns på Spotify, klicka på skivomslaget nedan för en länk:

Recension: Mina förväntningar på studioinspelningen var som framgår ovan högt ställda. Tyvärr måste jag nog säga att jag blev lite besviken på några punkter. Ljudet var inte så bra som jag hade hoppats, är detta verkligen inspelat i en riktig skivstudio? Man hade arrat om vissa låtar, ofta till det sämre enligt min mening. Man hade lagt till höga stråkar i några nummer, i “Ett lyckligt slut” tycker jag nog det var en förbättring, medan jag nog tycker motsatsen i t.ex. “Uppgörelsen” och “Skuld”.
   En stor besvikelse blev “Han kallar mig Elvira”, som presenteras i en lätt uppjazzad version med nytt pianoackompanjemang. Detta var inte alls i min smak, den kontemplativa originalversionen med sitt lugna pianoackompanjemang tycker jag överensstämmer mycket bättre med låtens karaktär och med den dramatiska situationen. Gospellåten “Här är mitt liv” tas snabbare än i scenversionen, men det är bara bra, låten får här ännu mer liv. Även inledningsnumret “Cirkus Madigan” tas en aning snabbare, här är jag mer tveksam. Inget kan slå den grymma versionen från konserten i december 2018, då spelade man dessutom i b moll i stället för c moll, vilket gav en mycket häftigare och lite luguber stämning åt låten (även om jag nog är den ende som fäster sig vid sådana detaljer). På konserten var det dessutom allmänt häftigare arr och dessutom en större ensemble som kompade, med förträffliga insatser på bland annat akustisk gitarr och munspel. I scenversionen användes i stället dragspel, som knappast är mitt favoritinstrument, trots utmärkt spel av Fredrik Meyer.
   Skivans största behållning, förutom “Här är mitt liv”, är nog “Till mitt barn”. På denna inspelning gör det nedskruvade tempot och de känsloladdade sånginsatserna av Joanna Perrera Eriksson och Robert Noack just denna låt till musikalens centralpunkt; dramats peripeti, kring vilket allt annat kretsar. Sixten slits ju mellan familjen och Elvira; hans pliktkänsla och ansvarskänsla vill hålla honom kvar i hans gamla liv, men krafter inom honom, krafter han inte kan kontrollera, drar honom till Elvira och äventyret. Han förstår att det kommer att barka åt helvete, men han kan som sagt inte låta bli. Och att Elvira låter sig bedragas av hans lögner, och att han drar henne med sig i döden, förmår han inte ta hänsyn till.
   Inspelningen är inte helt komplett: utgått har “Första mötet”, “Ryktet går”, “Hotellräkningen” och “Rymningen”. I alla dessa fall rör det sig om musik som Mette återanvänt från andra nummer i musikalen fast med annan text. Utgått har också musiken till den tango som Sixten och Elvira dansar. Musikaliskt rör det sig knappast om något av Mettes mest framstående alster, så denna strykning kan jag nog stå ut med. Kuriöst nog gjorde Mette och Emma också en aldrig framförd vokalversion av tangon, men Emmas text hör också den till det man kan undvara!
   Elviras dikt “En droppe föll” läses på skivan som enda talinslag, här är mitt klagomål att upphovspersonen inte uppges på skivomslaget. Dikten är ju skriven av Elvira själv, och ingalunda av Emma Sandanam, som anges som enda textförfattare. Detta faktum framgår ju indirekt i den långa scenversionen, där Albin ju inleder med att läsa upp Elviras dikt och nämner att den hittades i hennes klänningsficka efter hennes död. Dikten är ju därutöver översatt och bearbetad av undertecknad, vilket inte framgår av vare sig skivomslag eller något annat. Och varför i hela världen är versraden “för att vinna sig ett spår” struken i Elviras underbara dikt? Så är det tyvärr både i scenversionen och på skivan.
   När jag lyssnar på skivan vill jag gärna göra jämförelser med konsertversionen som framfördes på soppteatern den 5 december 2018. Konserten finns inspelad, men inspelningen har tyvärr inte publicerats av Stadsteatern (av upphovsrättsskäl kan jag inte publicera någon musik själv). Jag skulle önska att också denna version gjordes tillgänglig, dels för att läsaren ska kunna göra jämförelser mellan de olika versionerna, men också därför konsertens versioner i några fall är de bästa, t.ex. “Cirkus Madigan”, “Skuld” och “En droppe föll”. “Skuld” saboteras på skivan bland annat av diverse löjliga ljudeffekter, och i musikalen av att denna Mettes kanske allra skickligast komponerade låt alla kategorier får ackompanjera ett slungbrädesnummer. “En droppe föll” får i och för sig ett utmärkt framförande både på skivan och i scenversionen, men här (och bara här) tycker jag att Ellen Lindblads röstresurser inte riktigt räcker till. Det aiss Elvira sjunger som sin allra sista ton borde tas i fortissimo och hållas ut så länge det bara går; här var Annika Herlitz med sin skolade röst mycket bättre. Ellens naturröst passar i och för sig perfekt för rollen i övrigt, men när jag bara får höra henne på skivan och inte kan se henne agera samtidigt inser jag att hon nog har en del gratis tack vare sitt utmärkta skådespeleri. Röstmässigt är hon bra, men trots allt en aning kort i rocken, detta sagt bara som randanmärkning.
   Som helhet vill jag dock trots allt ge inspelningen ett högt betyg, den rekommenderas varmt för inköp på CD eller för avlyssning på Spotify. Det allra viktigaste skälet till att man bör skaffa skivan är dock Mette Herlitz sanslöst sköna musik till Emma Sandanams lika förträffliga sångtexter.
   Bästa spår: “Här är mitt liv” och “Till mitt barn”.