Facklitteratur

Det har skrivit spaltkilometer om Sixten och Elvira, så här nämner jag bara några av de viktigaste alstren. Tidnings- och tidskriftsartiklar är inte medtagna, men ett urval av de viktigaste av dessa finns i bibliografin.


1889: På syndens väg, av anonym

Denna religiösa pamflett utgavs bara veckor efter dramat på Tåsinge. Varken författare eller utgivare är känd. Här utnyttjas Elviras “kärlekssaga” som varnande exempel på hur illa det kan gå om man inte uppfostrar sina barn i Herrans tukt och förmaning. Fast det är bara Elviras föräldrar som klandras, inte Sixtens. Detta kan man kanske se som en avspegling av dåtidens klassamhälle och kvinnosyn.


Faksimil av enda kända exemplaret, i Kungliga Biblioteket i Stockholm

1889: Berättelse och sång om löjtnant Sparre och Elvira Madigan …, av Johan Lindström Saxon

Originalutgåvan av det berömda skillingtrycket innehöll också en kort, starkt romantiserad skildring av händelseförloppet. Se avdelningen Skillingtryck


1932: Elvira Madigans kärlekssaga och hur visan om henne kom till,
av Johan Lindström Saxon

Redan 1889 hade Saxon publicerat ett skillingtryck, som föregicks av en kort berättelse om dramat. Se avsnittet om Skillingtryck. År 1931 skrev han en artikelserie i sin veckotidning Såningsmannen samt publicerade en ny version av skillingtrycket. Artiklarna och skillingtrycket publicerade han i bokform året därpå. Berättelsen om Elvira är naturligtvis starkt romantiserad.


1954: Det danske Mayerling-drama, av Arne Ejbye-Ernst

Den danske författaren Arne Ejbye-Ernst utgav detta verk på eget förlag 1954. Även detta följer naturligtvis den romantiska traditionen om “kärlekssagan”.


1986: Elvira Madigans kärlekssaga, av Birgit Thulin

Ett enkelt hopkommet, stencilerat häfte med illustrationer av författaren. Naturligtvis är det den romantiserade versionen av morddramat man får sig till livs även här.


1987: Elvira Madigan og Sixten Sparre, av Henrik M Jansen

Den danske museimannen Henrik M Jansen utgav denna bok 1987, en utvidgad version kom två år senare. Romantiken finns förstås också här, mycket på grund av att författaren låtit sig påverkas av Møller Pedersens ovederhäftiga alster från år 1967, se under avsnittet skönlitteratur. Böckerna är trots detta av värde, då de innehåller mycket avskrifter av gamla dokument och tidningsnotiser (dock mer komplett återgivet i Enevigs bok). Dessutom innehåller böckerna ett delvis intressant bildmaterial, men faktamässigt lämnar de tyvärr en del övrigt att önska. Till exempel har författaren markerat mordplatsen på en karta – fast på helt fel ställe, och en teckning av grevinnan Vetsera påstås föreställa Gisela!


2005: FAKTA om Elvira Madigan och Sixten Sparre, av Anders Enevig

Äntligen ett seriöst försök att finna sanningen bakom myterna. Enevig har grävt fram mängder av gamla dokument i form av polisförhör, brev, telegram, tidningsnotiser och mycket annat. Allt är centrerat kring parets sista tid i Danmark, så verket utgör inte någon fullständig från-vaggan-till-gravenbiografi över Elviras liv. Ändå en verklig bibel för den seriöse elvirologen.

Anders Enevig i sitt arkiv. Hela hans unika samling
finns numera i Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn.


2013: En droppe föll – en bok om Elvira Madigan, av Klas Grönqvist

Mitt eget försök till en komplett biografi, den första i genren. År 2017 kom verket i dansk översättning och bearbetning på Kle·art förlag i Odense. Rättelser och kompletteringar till utgåvorna kommer att publiceras på denna sajt, nya fakta om Elvira dyker ständigt upp.
   Boken finns även som talbok, inläst av Peter Mattsson.

Danska översättningen, 2017

Från releasen av den danska utgåvan på Tåsinge den 22 april 2017. Lotte Hammeken, förläggare på
Kle·art förlag, författaren samt översättaren Morten Skovdal Hammeken. Foto: Roland Andreasson.

Reklamvykort från Kle·art förlag som utgavs i samband med boksläppet.


2014: Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig, av Kathinka Lindhe

Kathinka Lindhes biografi över sin egen morfarsmor Luitgard Sparre, Sixten Sparres hustru. Även Sixten beskrivs naturligtvis ingående, medan Elvira bara nämns i förbigående. En mycket välskriven och layoutmässigt vacker bok, skriven med hjärtat. Avsnitten “Lycka tänker” är skönlitterära inslag (författaren försöker tänka sig in i hur Luitgard kan ha känt). Ett utmärkt grepp, men tyvärr framgår det inte tillräckligt tydligt att det inte rör sig om citat från någon bevarad dagbok, vilket man lätt förleds att tro. Boken kan ändå rekommenderas varmt.
   Även Kathinkas bok finns som talbok, inläst av Marika Bergström.

                                    Kathinka Lindhe.


2020: Vacker var han, utav börd – Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan, av Kathinka Lindhe

Biografi över Sixten Sparre. Finns utgiven både som pappersbok, e-bok och ljudbok (inläst av Pascal Wibe). En dansk översättning publicerades i november 2021. Även den danska utgåvan finns som e-bok och ljudbok (inläst av Ellen Dahl Bang).

                                    Pappersboken
 

                                    Ljudboken
 

                                    Danska utgåvan
 

Recension: “Skriven med hjärtat”, så skrev jag spontant om Kathinkas Lindhes förra bok. Den om Sixten Sparres hustru Luitgard, hon som kallade Lycka. Nu har Kathinka återkommit med ännu en bok, denna gång en biografi om Sixten själv. Kan jag då fälla samma omdöme om hennes nya bok?
   Tyvärr måste svaret nog bli nej. Den berättarglädje och den kärlek till ämnet som man fann i boken om Lycka lyser i det stora hela med sin frånvaro här. Men det finns nog en naturlig förklaring till detta:
   När Kathinka skrev sin första bok hade hon just genomlevt en uppslitande skilsmässa, förorsakad av en otrogen make. Samma öde hade ju hennes farmorsmor Lycka drabbats av, och Kathinka identifierade sig uppenbarligen med henne. Resultatet blev en välskriven och lättläst bok med bra flow. Jag minns att jag läste hela boken i princip i ett svep, så fångad och fascinerad blev jag av Kathinkas berättarkonst. Att boken har en ytterst tilltalande layout gjorde definitivt inte saken sämre, den boken kunde absolut blivit föremål för en augustprisnominering, men så blev det ju inte.
   Sixten var ju boven i dramat i boken om Lycka, så det var väl bara att vänta att Kathinka inte skulle vara lika känslomässigt engagerad för bokens huvudperson denna gång. Men hon tycks ändå nära en märklig hatkärlek till Sixten, som jag dock inte tänker bry mig om att analysera närmare. Klart är i alla fall att hennes nya bok är betydligt mer konventionell som biografi betraktad, både textmässigt och layoutmässigt. Kathinka rabblar i stort sett upp allt som hände Sixten under hans liv. Hon börjar dessutom med att redogöra för hans föräldrars liv, det blir kanske lite väl utförligt och långrandigt för den som bara intresserar sig för Sixtens historia. Nu tycks ju Sixtens far ha varit en person helt utan förmåga att hushålla med pengar, och Kathinka vill väl säga “sådan far, sådan son”.
   I sin förra bok hade ju Kathinka blandat in en del skönlitterära inslag, “Lycka tänker”. När man väl förstått att så var fallet kunde man sedan läsa hennes förra bok utan att låta sig villfaras om vad som var fakta och påhitt. Men i den nya boken blandas båda elementen huller om buller, och man får verkligen anstränga sig under läsningen för att förstå att “detta är en tänkt dialog inom familjen” eller “detta är rena spekulationer”. Det kan inte hjälpas att jag har ganska svårt för denna blandning av faktabok och skönlitteratur. Saken blir inte bättre av att boken är kemiskt ren från fotnoter med källhänvisningar. Det finns åtskilliga bilder och annat i boken där man skulle vilja veta mer om årtal, plats etc, men allt man får sig till livs är en enkel källförteckning i slutet av boken. Här borde läsaren ha rätt att kräva en detaljerad redogörelse för ursprunget till alla illustrationer och annat man kanske vill forska vidare i.
   Så fort Kathinka lämnar familjen Sparre för att skriva om Elvira och hennes familj är hon ute på hal is: det finns åtskilliga fel och tveksamheter i hennes bok. Här hade jag gärna hjälpt henne med faktakoll om hon bara bett mig. Det allvarligaste felet är väl att hon utan kommentarer förlägger morddramat till kvällen den 20 juli 1889, när jag anser mig ha bevisat att det skedde redan på morgonen den 19. Kathinkas påstående att någon hörde skott från Nørreskov på kvällen den 20 är en ren lögn; jag har själv intervjuat en anhörig till den som hörde skotten, och hon kan bekräfta den tidpunkt jag har angivit. När Kathinka går emot forskningens rön på detta sätt har man väl åtminstone rätt att kräva en grundlig diskussion. Hon hänvisar till några av varandra beroende vittnen, som sade sig ha sett Sixten och Elvira i livet den 20. Min argumentering om varför dessa vittnen måste ha tagit fel på datum finns på annan plats på denna sajt.
   Vad gäller familjen Sparre är det ju Kathinka som sitter på källmaterialet, så jag har inte kunnat kolla fakta på samma sätt som vad gäller Elvira. Men en uppgift ställer jag mig tveksam till: Kathinka påstår att Sixten döptes i kyrkan, enligt mina anteckningar skedde dopet vid en privat ceremoni i hemmet.
   Det mesta av källmaterialet till Kathinkas bok i form av brev mellan olika medlemmar av familjen Sparre finns hos en avlägsen släkting, som Kathinka inte kände till. Det gjorde däremot jag!. Men eftersom dessa brev inte förmedlade något av betydelse vad gäller Elvira, avstod jag från att forska vidare i detta material. I stället förmedlade jag kontakten mellan personen ifråga och Kathinka, och lät henne ta över forskandet. Utan min förmedling hade Kathinka nog aldrig fått tag på detta hyperintressanta källmaterial, och hennes bok om Sixten kanske aldrig blivit skriven. Men detta avstår hon från att ens nämna.
   Det finns för övrigt mycket om Sixten som hon av oklara skäl förtiger eller tonar ner. Ingen analys av hur den negativa kritiken av hans diktsamling påverkade hans psyke. Väcktes möjligen självmordstankarna där? Sixtens dikt “Brudbuketten”, tillägnad Elvira, citerar hon inte, hon omnämner den bara. Detta trots att det rör sig om Sixtens kanske allra bästa dikt, och dessutom den viktigaste för att förstå hans psyke. Och hur kan hon tona ner Sixtens vänstersympatier på det sätt hon gör? Hon nämner knappt Sixtens beundran för Strindberg. Hon nämner visserligen Jörgens positiva omdöme i Figaro, men hon förtiger helt Axel Danielssons panegyrik i Arbetet, där denne hyllar Sixten som en “motståndsman”, och helt klart räknar honom som en som står på arbetarklassens och de revolutionäras sida, trots hans överklassbakgrund. Inte kan Danielsson vara helt ute och cykla vad gäller Sixtens politiska ståndpunkt?
   “Hur kunde han?” är den fråga Kathinka ställer sig i boken. Alltså, hur kunde en skötsam och ansedd kavalleriofficer förändras till att bli förskingrare, förförare, mördare och självmördare? Kathinka vägrar blankt att ens överväga tanken på en psykiskt störd Sixten. Där skiljer sig hennes respektive min uppfattning om Sixten totalt. Mitt eget förslag på diagnos var ju bipolär sjukdom, men i ljuset av vad som kommer fram i Kathinkas nya bok kanske denna diagnos framstår som något mindre sannolik. Men att orsaken till Sixtens beteende måste förstås i neuropsykiatriska termer håller jag fast vid. Sixtens far Sigge kraschade sin ekonomi flera gånger, men han hade uppenbarligen inte en tanke på att ta livet av sig för det. Så för mig är det uppenbart att det måste finnas en djupare förklaring till Sixtens destruktiva beteende än bara dålig ekonomi.
   Som slutomdöme vill jag trots allt ge boken ett gott betyg, den är lättläst och har bra flow (tyvärr dock inte i lika hög grad som Kathinkas första bok). Därtill får man sig till livs en massa tidigare okända fakta om Sixten och hans familj. Men kärnfrågan “hur kunde han?” lämnas nog obesvarad, tyvärr.

Rättelser och kommentarer till Kathinkas bok

Kommentarer till den danska utgåvan: För den danska utgåvan har Kathinka redigerat och förkortat texten en aning. En del illustrationer är också nya. Vad gäller de felaktigheter och tveksamheter jag redogjort för ovan har hon beaktat en del, medan hon behåller andra. Hon vidhåller till exempel att tidpunkten för morddramat var på kvällen den 20 juli och att den anonyma skribenten F. i Morgenbladet inte är pålitlig som källa. Där har vi båda diametralt motsatt synsätt. Hon hänvisar fortfarande till “polisrapporter” när hon påstår att F. har fel om bland annat likens positioner och klädsel. Källan till de avvikande uppgifterna är i själva verket vad lokaltidningarna skrev, i polisrapporten nämns ingenting om dessa saker, konstigt nog. Kathinka envisas också med att kalla Gisela för Gisella, så hette hon bara ibland i annonserna. Och att F. kallar Elvira för Hedevig är inget fel, hon kallade sig uppenbarligen så. Detta tycker jag bara stärker F:s trovärdighet: hur kunde han veta detta före alla andra?
   Att Sixten och Elvira skulle ha fortsatt med ångbåt från Stockholm är också en ren spekulation, som hon låter stå kvar okommenterad. Hon vägrar också att nämna att det var tack vare mig hon fick tag på den brevväxling mellan medlemmar av familjen Sparre henne bok till stor del bygger på.
   Det nytillkomna bildmaterialet gör å andra sidan boken intressant också för den som bara läst den svenska utgåvan, det kan vara värt att fundera på att skaffa också den danska. Ett tack också för att danska utgåvan har en bilaga med källor till alla illustrationer; att en sådan saknades i den svenska utgåvan var en blunder som tyvärr drog ner bokens värde som källa.