Elvira Madigan som musikal i Stockholm

Nu i sommar har en ny musikal om den garanterat odödliga relationen mellan cirkusartisten Elvira Madigan och kavalleriofficeren Sixten Sparre getts av Parkteatern i Stockholm.

Detta är långt ifrån första gången morddramat dramatiserats, mest kända är väl Bo Widerbergs film och musikalen på Malmö Stadsteater 1992. Gemensamt för alla tidigare produktioner är att morddramat skildrats som en allt uppslukande kärlekshistoria, det var så det tolkades av samtiden i tidningsartiklar och skillingtryck. I vår tid, med en annan kvinnosyn och utan dåtidens klassamhälle, med moderna insikter i psykologi och med metoo-debatten i färskt minne är det nog lättare att förstå vad det var Elvira råkade ur för.

Detta har kvinnorna bakom den nya musikalen, radarparet Emma Sandanam och Mette Herlitz, tagit fasta på. Visst finns det lite mossig romantik kvar i deras verk, men upphovskvinnorna måste ju tänka på underhållningsvärdet. Det hela är ju trots allt tänkt som parkunderhållning fast det är en skärande tragedi vi bevittnar. Och de lyckas förträffligt! Mettes musik är helt enkelt kongenial, med melodier som direkt fastnar i minnet. Vad gäller Emma Sandanams libretto fäster jag mig särskilt vid Elviras slutsång, en parafras över Elviras egen dikt “En droppe föll”. Den som hon kladdade ner på smörgåspapper bara minuterna före sin död. Hedvigs underbara dikt läses upp från scenen både före och i slutet av förställningen. Den dikten är i sig ett fantastiskt stycke lyrik, särskilt med tanke på omständigheterna vid dess tillkomst. Men Emmas parafras lyfter Elviras dikt till nya höjder, den utgör ett stycke lyrik av yppersta klass.

Utmärkta insatser från hela ensemblen, särskilt Ellen Lindblads dynamiska Hedvig/Elvira, medan Robert Noacks Sixten kanske tonats ner avsiktligt, men då får man svårt att förstå varför Elvira kunde falla för en såpass blek figur. Orkestern är på fyra personer; man hade önskat en större ensemble men Parkteatern har väl fått rätta munnen efter matsäcken.

I ensemblen ingår också två riktiga cirkusartister, som gör diverse akrobatnummer under sånginslagen. Trevligt för cirkusvänner, och publiken var förtjust, men tyvärr stjäl det fokus från det drama vi ser utspelas framför våra ögon.

Musikalen försöker samtidigt vara både tragedi, lustspel och cirkusföreställning, vilket ger ett lite disparat intryck. Men en briljant föreställning blir det ändå, man ger sig på nåd och onåd trots att allt inte är historiskt korrekt. Stycket förtjänar ett bättre öde än att bara uppföras i Stockholm en månad för att sedan glömmas bort. Man hoppas verkligen att någon annan teater sätter upp verket, det är denna musikal värd.

Klas Grönqvist